Var alltså på en andra dejt med blind-date killen mest för att inte verkar för dömmande utan åtminstone låtsas vara mer öppensinnad än att man redan bestämt sig efter första gången att det inte var något för mig. Nej så kan man ju inte hålla på, bestämma sig direkt att han inte är något som jag kommer falla för. Så lunchdejt alltså, i helt nyktert tillstånd. Ingen vinflaska att gömma sig bakom. (Då jag inför den första dejten grundade med några vinglas hemma, samt pimplade vin ur en medhavd petflaska på centralen innan jag hoppade på spårvagnen). Och nu som sagt utan vin, det gick bra, hur bra som helst. Jag var mig själv fullt ut. Kanske till och med lite väl mycket, kunde jag komma på mig med att tänka vissa stunder. Och det fantastiska var att han gillade mig. Ville pussas mitt på ett torg, ville träffas mer och jag bara, nej nej nej och stopp, stopp stopp. Men jag vill pussas på ett torg, men inte med han. Är det inte typiskt?
Och när man träffar någon man verkligen gillar så kan man absolut inte bete sig och man är egentligen inte i närheten av att vara sig själv. Inte konstigt att de personer man gillar aldrig gillar en tillbaks. Och här träffar man någon som gillar mig precis som jag är och så är han ointressant för mig. Är det inte typiskt?
Jo allt är tyspikt, allt är så jäkla typiskt...
 |
| Peace! |
