Turgumman!

Ja någon ska ju ha tur. Någon har visst tagit min tur. Efter en lyckad kväll på juldagen hade jag på hemvägen bestämt mig för att ringa ett, vad jag trodde då "viktigt" samtal. Gick in i en stolpe och tappade splitter ny iphone i marken. Känslan på det? Efter många glas vin var det svårt att inte gråta då. Väl hemma och skulle låsa upp dörren flög rouchet ur handväskan och ja, ni vet ju hur glad man blir då. Samlar upp smulorna som går och går in. Tappar samma rough igen. Samlar inte upp. Går och lägger mig. Är förvånansvärt stark dagen efter och intalar mig att materiella ting inte har någon som helt betydelse. Tur att det inte var en vän som gick sönder liksom.

Det går två dagar och igår kväll så gör jag mitt första riktiga träningspass på så länge. Känns fantastiskt härligt och jag känner mig riktigt stark. Kommer hem finns inte mycket att äta som vanligt. Gör inte jättemycket, känner att jag kan leva på luft efter en som comeback på "gymet". Det skulle jag också ha gjort. Men istället slängde jag i mig knäcke med makrill i tomatsås. Det skulle jag inte gjort. Munnen börjar klia, armar kliar, huvudet dunkar. En vän ringer sjukvårdsupplysningen de säger att det bli sjukhus på det. Jag orkar inte. Är på väg att gå och lägga mig, ser mig i spegeln. Ok röd som en tomat i ansikte ögon och övrig kropp. Ok jag åker upp. Ja allergisk reaktion såklart, precis som min kloka vän sa som jag inte tänkt lyssna på. Läkaren: "nu ska du äta medicinkur i fem dagar". Jag ser hur hela min nyårsresa försvinner i mina händer. Jag. "Nej men det går inte, jag ska på semester". Försöker fjäska med hundögon och huvudet på sne "nyår. Jag ska ju fira nyår". Läkaren: "Det får du, men utan alkohol". Ja för på fjällenresor är det ju som på reklamen, man sitter på fårfäll framför brasan och dricker rödvin och myser på kvällarna. Eller? Fasen vilket flyt. Min iphone och min sälenresa rinner båda ur mina händer, ur min kontroll på mindre än tre dagar.

Men vad är det man brukar säga..... Har man inte tur med telefoner och resor så har man åtminstone tur i kärlek?

Är det inte typiskt?

Är det inte konstigt? Här träffar man någon vars personlighet är det man starkt efterfrågar hos en kille. Han verkar ha riktigt vettiga värderingar, verkar inte konstig på något vis, är genuint intresserad av det jag pratar om, är rak och ärlig, mogen, ser bra ut och det viktigaste av allt, han gillar mig. Gillar jag han? Svar nej. Inte på det viset. Är det inte typiskt? 

Var alltså på en andra dejt med blind-date killen mest för att inte verkar för dömmande utan åtminstone låtsas vara mer öppensinnad än att man redan bestämt sig efter första gången att det inte var något för mig. Nej så kan man ju inte hålla på, bestämma sig direkt att han inte är något som jag kommer falla för. Så lunchdejt alltså, i helt nyktert tillstånd. Ingen vinflaska att gömma sig bakom. (Då jag inför den första dejten grundade med några vinglas hemma, samt pimplade vin ur en medhavd petflaska på centralen innan jag hoppade på spårvagnen). Och nu som sagt utan vin, det gick bra, hur bra som helst. Jag var mig själv fullt ut. Kanske till och med lite väl mycket, kunde jag komma på mig med att tänka vissa stunder. Och det fantastiska var att han gillade mig. Ville pussas mitt på ett torg, ville träffas mer och jag bara, nej nej nej och stopp, stopp stopp. Men jag vill pussas på ett torg, men inte med han. Är det inte typiskt?

Och när man träffar någon man verkligen gillar så kan man absolut inte bete sig och man är egentligen inte i närheten av att vara sig själv. Inte konstigt att de personer man gillar aldrig gillar en tillbaks. Och här träffar man någon som gillar mig precis som jag är och så är han ointressant för mig. Är det inte typiskt?

Jo allt är tyspikt, allt är så jäkla typiskt... 

Peace!

Synisk och jordnära?

Jo men absolut. Dejten var himla trevlig och jag klarade mig med att vara ostel och lättsam hela kvällen. Visst gjorde det sitt att jag hade grundat med lite vin. Jag vet inte om det kanske var lite fusk, så därför är jag osäker på hur stolt jag egentligen borde känna mig över att jag ändå tog mig för något som ändå kräver mycket mod. Mitt största mål med kvällen var att utmana mig själv till att lyckas vara trevlig hela kvällen trots eventuella störningsmoment. Jag har nämligen tyvärr en förmåga att plötsligt inte kunna föra mig och liksom nästan bli otrevlig om jag hittar något att störa mig på hos en kille. "åh nej, inte remsandaler". En sådan upptäckt kan ge mig panik och därefter kan jag bete mig konstigt.

Det är inte en sådan människa jag vill vara. Jag vill vara trevlig rakt igenom och hela vägen. Hur svårt kan det vara? Denna dejten utmanade mig inte så mycket i detta eftersom att det inte fanns så mycket att störa sig på. Det var säkerligen en bra och trevlig kille helt enkelt. Så helgen gick. Han hörde inte av sig, jag hörde inte av mig. Det kändes inget speciellt. Och så plötsligt under söndagskvällen så ringer det. Och det är han. Jag får panik, vill inte svara. Vänner runt omkring mig hetsar mig att jag är töntig, svara svara svara! Jag svarar. Vi småpratar lite. Sen frågar han det som han antagligen hade avsikt att ringa för, om vi ska ses igen. Då händer det som inte får hända. Jag får panik, hinner inte tänka klart. (vill jag, vill jag inte, jag vet inte, vet inget).

Ni vet det där trycket som kan lägga sig över bröstet och det gör att jag stelnar till, inte kan få ur mig något vettigt, och jag blir den där personen som inte kan föra sig. Just den som jag inte vill vara. Istället för att bara säga, såklart att vi ska ses, det var ju trevligt så varför inte ses igen. Ingen stor grej liksom. Men i min hjärna och kropp blir det en hur stor grej som helst. Och jag försöker vara trevlig och säga att vi ska ses igen. Men den känslomänniska jag är gör att min osäkerhet lyser igenom lika självklart som solens strålar lyser genom persiennen. Han "du låter inte jätte entusiastisk". Min hjärna tänker, fan fan fan varför kan jag inte bara låtsas ibland även när jag blir osäker. Det snurrar, hur ska jag rädda detta? Vad ska jag säga för att inte verka dum? För att verka vettig och trevlig? För att inte han ska känna sig dum? Han som är så mogen och ringer och säger rakt ut vad han vill. Det är just det jag eftersöker från en kille. Men nehe när det väl händer får jag panik. Jag får ur mig "Jo, men jag är kanske lite synisk och jordnära". Vad fasen ska det betyda? Det lät varken vettigt eller fick han att känna sig bättre. Jag måste, måste, måste skärpa mig! Hur svårt kan det vara att vara lite trevlig och lättsam?

Hoppa och blunda. Trotsa rädslan lite liksom, hur svårt ska det vara?

Att utsätta sig...

Jag undrar varför jag utsätter mig för det som får mig att vilja spy bara av tanken. Är tydligen uppbokad på blindate ikväll. Det bara hände och jag har inte förmågan eller ens rätt att tacka nej eftersom att jag länge har eftersträvat spänning i höstmörkret. Men nu när det är bestämt vill jag bara banga ur. Det hade varit lättare att sitta hemma med vänner och middag.Tryggt. Enkelt. Men som sagt, enkelt ska det väl inte vara, eller? "Möt mig där 19.30". Och bara av att läsa den raden framkallde typ kräkreflexer. Dock har jag lärt mig i livet att det av någon anledning är bra att utsätta sig för det man helst vill undvika så jag tar tjuren i hornen. Men fasen vilken idioti det är att utsätta kropp och själ för en sådan situation. Jag tänker att jag lär mig något. Kanske. Jag är expert på att döma folk. Mitt mål med den här så kallade dejten är att kunna föra mig och vara trevlig hela vägen, trots att jag hittar hundra saker att störa mig på. Nej shape up. Var nu en mogen 25 årig kvinna och se förbi alla eventuella störningsmoment. Det här blir jättetrevligt! ......typ.

Ett bra dejtinghem?

Det här med att ha en lägenhet som inte är dejtingvänlig. Pratade med en vän i telefon häromdagen. Hon skulle på dejt och i samtalet om vad dem skulle kunna hitta på, insåg vi att varken hon eller jag har ett bra dejtinghem. Det känns liksom inte naturligt. Inte tillräckligt laidback för att två personer i en stel situation ska känna sig avslappnade. Det kan upplevas som ett fjantigt i-landsproblem, men det är fortfarande ett problem.

Det vi kom fram till som behövs för att skapa ett dejtingvänligt hem var bland annat en stor soffa. Helst med divan.Man kan liksom halvligga i den och komma nära varann på ett naturligt sätt. Stel tresittsoffa går alltså bort. Att sitta raklång i varsin ände av en ektorpsoffa gör det svårt att känna sig avslappnad och därmed också att försöka komma närmare varandra på ett naturligt sätt. Om man nu skulle vilja det. En stor tv krävs också. Jag vet inte riktigt varför men det känns bara så. Sen funderade vi på om man skulle införskaffa ett biljardbord eller kanske ett pingisbord. Tror att det kan vara en riktigt bra idé. Och sist men inte minst så krävs en stor säng. Nu kanske ni tänker att det är bättre med en liten för att då måste man vara nära varandra hela tiden. Jo så kan man tänka men det stämmer inte. Så jag har en del att investera i alltså. Känns skönt att jag insett varför jag fortfarande är singel, dags för förändring. Stor soffa, stor tv (platt), stor säng, biljardbord. Fasen jag blir osäker ändå. Kanske läskigt för en kille att komma hem till en tjej som verkar bo i en ungkarlslya? Vi kanske hädanefter helt enkelt får ha dejten hos killen. Jag var visst inte riktigt beredd på uppoffringen som faktiskt krävdes för att inte vara singel längre. Mitt hem kommer nog tyvärr aldrig bli något ultimat dejtinghem. Men sen regnar det ju inte dejtingförfrågningar precis, så i relation till ett sådant faktum så har jag helt klart ägnat för mycket energi och tankebry kring den där dejtinghemsfrågan.







Nej, det gör sig bara inte. Då är jag hellre singel ett tag till...

Tåg...

Det är inte lätt att veta hur man ska vara. Hur man ska göra. Hur man ska bete sig. Ofta spelar det heller ingen roll utan utspelet blir ofta desamma ändå. Nu tycker somliga att jag talar i gåtor och andra vet precis vad jag menar. Jag tänker fortsätta att tala i gåtor, eller att tala i tungor eller hur man nu vill tolka det. Men så här är det: Någon hoppar in i loket. Startar tåget. Någon saktar in bredvid perrongen. Inbjudande. Jag tänker, jag hoppar på tåget. Varför skulle jag inte? Tänker att jag åtminstone kan hänga med till första station. Han har ju ändå börjat köra så varför inte hänga på. Det konstiga är att man fasen aldrig ens hinner till första station innan han redan hoppat av. Förresten spelar det nog ingen större roll om man bara hänger på till första stationen eller om man tar sista stationen med en gång, summan av kardemumman blir oftast densamma ändå. Så även om man försöker vara lite vågad, härlig och tågluffig så är det vad det är. Blir det vad det blir. Inte mycket. Men något lär man sig såklart alltid.

Jo jag inser när jag skriver att vilken vettig människa som helst förstår att jag inte alls talar i några tungor eller gåtor här. Alla förstår precis. Men ändå...

Kanske skulle satsa på båtluffen nästa gång?

Fina tjejer men töntig skylt. För jag är helt orädd.......(typ). Förr på skylten stog det istället: Livet är inte perfekt men det är gott nog. Tyckte nog att den gamla skylten var snäppet bättre...

Tacksam eller rädd?

...Och jag vet inte om jag ska bli rädd eller tacksam när jag kommer ner i tvättstugan för att hämta min tvätt. Synen jag får innan jag knappt hunnit innanför dörren. Hann precis bara sticka in huvudet när jag ser att mina trosor ligger perfekt vikta, i en perfekt hög, perfekt in till kanten i en tvättvagn. Jag blir lite stel. Sen skakar jag av mig det, är jag löjlig? Borde jag kanske istället vara tacksam för att någon omsorgsfullt stått och vikt mina trosor och lagt dem fint i en hög ovanför fint vikta örngott? Jag tar upp tvätten till lägenheten. Lägger högen på golvet. Det var två dagar sedan nu. Den perfekt vikta troshögen ligger fortfarande på golvet. Jag är löjlig och tänker att jag inte vill lägga in dem i garderoben, ännu mindre använda dem.Ja, det verkar tyvärr som att jag är mer rädd än tacksam.
Oväntat.

Kluvna känslor.

Var en fantastisk trevlig fredagskväll igår. Jag, två vänner, resturang, mat, vin. Ja det var verkligen fint. Men sen efter två glas vin händer det alltid något. Antingen måste jag ta mig vidare till mer varierat mingel, mer folk, mer att titta på. Om läget inte blir så blir det istället att jag går hem och är två-glas-vin-sentimental med mig själv. Det är som om de där två vinglasen plus lite vinprovsmakning framkallar en sida hos mig som jag inte gillar. En sida som skriker efter bekräftelse. En sida som är så ocharmig att inte ens den mest desperata skulle ge bekräftelse i det akuta läget. Och fast att jag är hur trött som helst precis då, så ser jag ingen annan utväg än att gå ut på krogen i hopp om att få lite uppmärksamhet. För man är ju inte tillräckligt berusad för att sänka sig så lågt så man skickar ett sms till något gammalt ragg. Jag vet inte vad som hade varit värst. Att skicka ett sånt sms eller att ha hamnat på något som när vi gick förbi verkade vara ett högstadiedisco där folk gick runt med lysrör runt halsen i olika färger. Jag är glad att mitt resturangbesök innehöll middag med två tjejer som redan har sitt på det torra. Tror att det var det som avgjorde att vi inte hamnade på det där "högstadiediscot". Vi gick hem. Avslutade kvällen med flaggan i topp... Om inte...

...jag hade gjort det som verkar vara min sedvanliga ritual när jag kommer hem med lite berusning i kroppen. När man ställer sig mitt i natten, framför spegeln, granskar sig själv från topp till tå och tänker:  Vad är det för fel på den här tjejen? Nej men hon är ju faktiskt ganska härlig ändå.Eller? hur kommer det sig att ingen ser det? Sen kan det hända att man gråter en liten skvätt eftersom min viniga hjärna inte hittar något svar. Denna lilla aktivitet känns alltid lika patetisk dagen efter. Då man inser att kvällen varit underbar och man inte haft en endaste anledning till att vara bitter. Och jag blir irriterad på mig själv varför jag inte bara kunde uppskattat och nöjt mig med uppmärksamheten och bekräftelsen från mina fina vänner. Varit där i stunden och tänkt: Vad härligt att just de här fina människorna kände för att umgås med mig just denna kväll. (Nej för då satt jag istället och tänkte: klart att dem vill gå hem, dem som får närhet och bekräftelse vareviga dag). Men jag har ju trotts allt också varit i ett förhållande och vet innerst inne att verkligheten inte alltid är så svart eller vit. Men det är lätt att tänka så. Som att det är förklaringen på allt. Förklaringen på att jag berättigar mig själv att cykla hem bitter efter två glas vin istället för att flyga bland molnen eftersom jag haft en fin kväll med fina vänner. För det är väl gott nog. Eller?

Nöj dig kvinna. Nöj dig. 

Verkligheten.

Jo som vi alla märkt så är det i slutet av september nu. Höst med andra ord. Fast att det just var sommar. Jag vet inte hur det hände, men det hände i alla fall. Utan att jag var med på det, utan att jag förberett mig, utan att jag godkänt så har hösten ändå gjort sitt intåg. Sitt intrång. Och jag, kvinna 25 år vaknade härom morgonen såg mig i spegeln och såg hösten i hela mig. Risigt torrt hår med charmig bajsrandutväxt på var sida om sidbenan, inåtfinnar som invaderat hakan, blek hy, garderob av urtvättade kläder, munsår, inte sovit riktigt på hela natten eftersom jag vaknat av att snoret typ kvävt mig varannan halvtimme. Ja så här ser verkligheten ut. För er som missat det. En verklig kvinna. Ingen "dagensoutfit-tjej" som låtsas att man känner sig lika snygg varje dag och att allt är perfekt. Nej. för verkligheten är inte perfekt.

 I verkligheten finns inåtfinnar och snor. I verkligheten är inte håret perfekt stylat varje dag, i verkligehten hinner man inte se över sin outfit innan man går hemifrån tidig morgon, i verkligheten har man inte råd att färga håret när man behöver. Jag antar att jag bara helt enkelt är mer verklig, mer på riktigt än någon av de där dagensoutfit-brudarna. Det känns lite härligt när man ser på det från den synvinkeln. Det kan man alltid tänka på om man känner sig lite avundsjuk på någon som verkar fräsch eller perfekt, att byta synvinkel, byta perspektiv. Då slutar det nästa alltid med att det är jag själv som får det största och mest hedersfullapriset i mitt eget resonemang. Som i detta fall, jag är mer verklig. Klart att man vill vara verklig. Eller?

                                                   Vinterbleka, men jäklar vad verkliga...

För vems skull?

Hon går på kräftskiva. Par-kräftskiva. Hon går på par-kräftskiva uppsminkad till tusen med spetstrosan på.
Men det är som jag brukar säga: man ska göra sig snygg och piffa sig för sin egen skull... Har alltid sagt det. Men det är först nu jag inser att jag faktiskt lyckats börja leva efter mina kloka ord. Det finns hopp. Hopp om mig. Hopp om att jag inte bara kläcker ur mig betydelselösa floskler, utan  kloka floskler som jag faktiskt så smått börjat leva efter. Det känns som en vinst!

Undra vad han gör nu?

Så funderar jag ibland. Om min framtida kärlek. Jag tänker att han just nu befinner sig i ett förhållande men han har inte ännu riktigt kommit på att förhållandet inte ger han någonting eller åtminstone så är han ännu inte redo för att ta steget ut i friheten. Nu kanske ni tänker att jag är knäpp. Men det fina i det här är att i sådant fall så är min vän också knäpp. Hon berättade just att hon tänker likadant. Hon skriver även brev till han ibland. Att han ska vara glad för hennes tålamod och inte tro att hon är slampig, hon testar ju bara under tiden tills han dyker upp. Men han har inte dykt upp. Inte riktigt än. Och inte riktigt än för mig heller.

Men han behöver inte stressa på. Han får ta sin tid. Ta den tid han behöver. Jag är nog antagligen inte heller helt redo än. Behöver nog bygga upp min själ lite lite till. Nej nu när jag tänker på det inser jag att jag inte alls är redo faktiskt. Tror det är bra att själen är riktigt stark och hel när jag träffar han. Då förstår jag att det verkligen är han det handlar om och inte för att jag känner mig ensam. Det är så sorgligt tycker jag när man märker att någon är tillsammans mest för att de inte vågar annat. För att de inte vågar vara i det som är okänt. Som man är ovan vid. Som att leva ensam ett tag. Som jag för övrigt tror är den bästa investeringen man kan göra i sitt liv. Så jag väntar. Eller så är det han som väntar. Men ingen av oss väntar som i att desperat vänta. Utan vi lever. Upplever. Jag kanske provar lite under tiden. Och jag fortsätter vara knäpp. Vara knäpp med dig min vän. Som undrar om hennes gillar thaimat. Och jag undrar om min gillar chips. Jag hoppas inte det...

Här kan vi bo?

Höjden av i-landsproblem

Jag vet att det här är ett i relation med mycket annat ett riktigt obetydligt i-landsproblem som man knappt vågar yppa i en värld där det händer så mycket sorgligheter. Men eftersom jag åtminstonde skänkt pengar till behövande och källsorterar mina sopor så tar jag mig nu friheten att ändå ta upp ämnet. Nämligen att vara:

SÅÅÅ extremt närhetstörstande, men har absolut ingen ork till att gå till krogen för att hitta ett värdigt offer.
Så vad gör man? Finns bara två val. Antingen rycker man upp sig, gör sig hyffsat snygg och pallrar sig ner till krogen. (Det finns dock aldrig någon garanti för att du hittar någon som stillar ditt närhetsbehov). Eller så struntar du i att piffa dig. Sitter hemma i dina fula mjukis och trycker chips framför en dålig film.(För jag kan inte hyra bra filmer eftersom jag väljer efter framsidan och möjligen titeln).

Igår. Jag tog mitt förnuft till fånga. Satte på en pepplåt. Sminkade mig. Bytte trosor för känslan av fräschet. Åkte till göteborg. Väl framme hos min partyvän kände jag bara hur regnet slog ner mig i asfalten. Att lyckas att ta mig ut på krogen gav mig känslan av att försöka vinna en brottningsmatch. Och jag vinner aldrig brottningsmatcher. Så vi åt en pizza. Inget annat än pizza att hämta på pizzerian heller. Jag tänkte ändå tanken att spana lite där men insåg svårigheten i det. Pizzan var i vilket fall god och sällskapet och pratet gav mig mycket. Efter ytterliggare ordutbyte åkte jag hem med sista tåget. Så jäkla skönt. Men nej, det var ingen som satt och väntade på mig utanför dörren när jag kom hem, beredd att ge mig närhet. Nej det var inte det. Så även om jag gav kvällen en chans. Mig själv en chans. Mitt eventuella offer en chans. Det gick liksom inte riktigt hela vägen. Men det var så otroligt skönt att vakna utvilad idag. Utvilad till solen. Jag och solen. Slutsats: Så även om singellivet kan vara hårt ibland så vet man att, hur man än vrider och vänder på det så vinner man alltid något. Igår vann jag sömn samt att umgås med en fin vän.
En annan gång vinner jag närhet.

hyffsat snygg, Komplimang?

Ibland bara älskar jag att vara singel. Oftast gör jag det. Ibland gillar jag det lite mindre. Idag är en sådan dag. Ni vet, det börjar bli höst. Man vet att det inte är en enkel tid man har framför sig. Mörker, mörker, mörker. Jag är sjukt känslig för mörker. Och mina framtidsplaner för att hitta någon att dela hösten och den galet bittra vintern med ser inte ljusa ut. Och jag ska förklara varför. Såhär resonerade en manlig bekant för några veckor sedan klockan 03.10 en lördagnatt utanför en av stans pizzerior med rullen i högsta högg, han är för övrigt gift. Om det nu har med saken att göra. I vilket fall resonerade han kring varför jag och en av mina nära vänner var singlar. Så här lät det: (föreställ dig en mycket förvånande och undrande ton blandat med mycket kebab) "Alltså, varför har ni inga killar? Ni är ju hyffsat snygga. Och du har ju en snygg röv".

Hyffsat snygga? Det kanske är hela förklaringen på problemet? Om man nu ser singellivet som ett problem vilket jag vanligtvis inte gör. Förutom just nu. Och..."du har ju en snygg röv". Är det något jag vet så är det att det krävs fasen mer än en snygg röv för att komma någonstans här i livet. Visst. den har säkert hjälpt mig då och då. Då och då när tillfällig bekräftelse behövts. Då kan jag ha använt den. Som någon form av lockbete för lite bekräftelse.Jag kan ha putat lite extra i desperata försök för att slippa gå hem ensam. Ja, jag har gjort det. Jag erkänner det. Men så mycket längre än så tar inte en snygg röv dig. Det finns drömmar och framtidsplaner som antagligen inte kommer bli uppfyllda på grund av att man är "hyffsat snygg" eller har en "snygg röv". Vill man förresten vara hyffsat snygg? Jag vet inte. I vilket fall är jag säker på att drömmar och framtidsplaner kommer uppfyllas på grund av helt andra kriterier. Andra kompetenser. Andra egenskaper. För att ha en snygg röv eller vara hyffsat snygg är ingen egenskap, det är bara något på ytan. Och under ytan finns mer. Så mycket mer.

Höjden av otur..

Efter en trevlig uteserveringskväll med härligt folk och god mat, eller ja inte så god mat. Kycklingen var torr och seg och för att känna mig helt nöjd beställde jag efter ceasarsallad in vitlöksbröd. Kände mig såklart inte helt nöjd efter det heller utan mest svullen Skräll! Men i vilket fall, en trevlig kväll med trevliga människor och jag var på väg hem. På min cykel. På min svarta sjösala cykel, med ljummen sommarkväll fläktandes i håret. Kände mig härlig. Som på film. Jag var nästan hemma.

Såg några fjortistjejer på håll som jag skulle möta om bara några sekunder. De satt tre stycken på en cykel. En i mitten. Såklart. Och hon såg ju inte mig. Såklart. Så just precis i stunden då vi möts. Just precis när jag känner mig härlig och sommarljummen och ganska fin ändå. Just precis då så känner denna gapande fjortistjej i mitten på cykeln att hon bara måste slänga ur sin en spottloska. Splasch! Rätt i ansiktet. På mig. Rätt på kinden. På mig. Just när jag kände mig som härligast. Var hon bara tvungen? Tvungen att förstöra min fina fina kväll? Jag tappade orden. Tappade orden av chocken. Och tjejerna var långt bort- Långt förbi, innan jag ens hann vända på huvudet. Men för att inte låta dem komma undan helt och hållet skrek jag högt mitt favorit könsord. Hoppas innerligt att jag lyckades överösta deras äckliga fyllefjortisröster! För efteråt skämdes jag. Skämdes för att ha ropat ett sådant omoget ord. Tack som fan!

Peace love and understanding. Eller?

Livsnjutare #1

Igår. Fantastisk dag och kväll. Äntligen sommar. Vi utnyttjade dagens alla timmar fullt ut. Ni vet, stranden, kakor, sol, bad,vänner, räkor, glass, minigolf, crusing, ja ni förstår. Vi var helt säkra på att vi var dem bästa livsnjutarna den dagen. Men tji fick vi! Mitt i vår härliga stund i kvällssolen vid havet får vi syn på någon som genast gör oss nyfikna.

Detta eftersom att mannen i fråga stegar ur från en gammal rostig vinröds/blå bil där lacken fallit av på sina ställen, och i ena handen har han hel förpackning frödingetårta och i andra en plastdunk med mjök. Nej precis inget vanligt hederligt mjölkpaket utan en sån typ tre liters dunk. Stora frågan blir; vart ska han gå med en hel tårta och en dunk mjölk? Ska han på dejt? Frågorna börjar snurra runt i våra huvuden, men vi behöver inte vänta särskilt länge på svaret. Han går upp mot fästningen, och vi stirrar ivrigt nyfiket medan han slår sig ner på en bänk med blicken ut över havet. Med en frödingetårta och 3 litersmjölkdunk. Behöver man säga mer? Våra ögon stirrar av beundran.  Här har vi någon som verkligen kan konsten att njuta av livet och alla dess tillgångar. Helt på egen hand dessutom. Jag har fortfarande mycket att lära...

Undra om detta kan vara en bra början? Jag, en kakbricka och en kanna te en kväll vid havet!

Singelkrönikör

Jag skulle antagligen bli en riktigt bra singelkrönikör. Jag hade inte ens behövt göra någon research. Jag är liksom I researchen hela tiden. Researchen är I mig. Runt omkring mig. Hela tiden. Alltid. Inte ens om jag hade försökt hålla mig undan från all research hade jag klarat det. Det är jag och mina singelföljeslagare. Vad hade jag gjort utan er? Vad hade jag gjort av all min kunskap? Ja för jag vet ju himla mycket om hur allt fungerar. Eller vet jag det? Jag vet inte. Det enda jag vet är att vi är fantastiskt bra på att analysera. Och ingen kan någonsin komma och säga att vi inte vet hur spelet fungerar. Vi vet nämligen precis, exakt hur det fungerar. Ja åtminstone innan man hamnar mitt i det. Då verkar man tappa all kunskap man samlat på sig.
I korta drag:

1.  Hör inte av dig. (Han kan bli stressad).

2. Han hör av sig. Han är på.

3. Nu kan alltså även hon höra av sig. (det är ialla fall vad hon tror).

4. Hon är lika på som han. (det är ofta här man glömmer hur man ska spela. Sanningen är att jag fortfarande inte har en aning om hur man ska spela på nummer 4).

5. Han blir stressad. (men vill fortfarande ha kakan kvar. Jag vill inte ha förhållande, men kan vi fortsätta ses?).

6. Han vattnar. Håller upp hennes gnista för den som är ny inför uttrycket. (Men nej nej han tycker inte om henne. Nej det hade ju varit fruktansvärt att stänga någon dörr. Man kanske inte kan öppna den igen? tänker han.

7. Hon ställer krav för att rädda sitt eget skinn. Vill ha svar. Gillar du mig? Eller gillar du mig inte? Hon vill inte heller vara ihop, behöver bara veta vilket ben hon ska stå på. (Han blir ännu mer stressad. Hon uttryckte orden "ihop". Nu är han redan på språng).
And it goes on and on and on....

Märk väl att detta absolut inte handlar om något enstaka tillfälle eller någon enstaka person. Detta är något vi fått följa på  mycket nära håll. Mikroskopiskt nära. Många, många gånger. Det är det som gör det hela så komiskt. Så förundrande. Ändå verkar man göra samma fel varje gång. Men ingen vet riktigt vad det är för fel man gör. Vilket gör det svårt att göra det annorlunda nästa gång.
Ibland när vi maler finns det en manlig vän brevid. En manlig vän med stora öron. Han brukar undra: Ni tror aldrig att felet kan ligga hos er? Och vårt svar blir ständigt: Nej. närmast osannolikt.

" And your mind will never ever get bitter, if you remeber how to play". Robyn har rätt. Så jäkla rätt. När vi väl  förstår oss på 4:e steget så kan vi följa hennes kloka ord rakt av. Rakt av och fullt ut! Det känns fint!

Tragikomiken i det!

 Läs länken: (Du orkar!)

http://m.thelocal.se/17566/20090216/

 ...Och det värsta är att allt är helt sant. Tragikomiken i det? Kan vi inte vara lite mindre svenska? Jag tror att det hade blivit roligare så. Jag tror att man fått ut lite mer av livet genom att vara mindre svensk. Ja, jag är nästan säker på det. Men jag kan i och för sig skryta lite med att jag kommit över första steget. 1. Get really,really drunk, för att våga gå fram till någon. Eller har jag det? Shit det kanske jag inte ens har.Vore ju skrämmande annars.

I min första tanke var jag helt säker på att jag kommit över den fasen men ju mer jag tänker på det ju mer osäker blir jag. Fråga om dejt utan att vara full, det kan jag. Så långt har jag kommit. I och för sig så frågar man ju inte om dejt. Utan man safear med att kalla det "ska vi kolla film" eller något. Hade man nämnt dejt hade ju killen i fråga inte ens svarat på sms:et.  Och sen det här med att gå fram till någon intressant första gången utan att vara full. Alltså helt nykter, nej det gör jag kanske inte. Fasen jag är försvenskad in i märgen. Mer än vad jag trodde. Jag som trodde jag hade jobbat bort det. Blivit modig. Nej, visst inte. Hade inte ens kommit över första steget. Jag är lika jäkla svensk som alla andra. Så jäkla tråkigt! Men jag försöker se det från den ljusa sidan; Jag frågar åtminstone om  "dejt"och, jag är alltid trevlig när jag kommer fram full. Där har jag i alla fall kommit längre än några andra, det vågar jag påstå. Men från och med nu: Jag slår ett slag för att vara mindre svensk! Kom igen, det blir KUL!

Så mycket lättare att vara Osvensk utomlands. Om man så bara är i Danmark. Lättare att "the looka", lättare att morsa på folk man inte känner, lättare att prata.

Nyheterna vs Facebook

Ringde en kompis innan. Jag frågade vad hon gjorde och hon sa att hon kollade på nyheterna. Jag gjorde en snabb reflektion och insåg att jag aldrig kollar på nyheterna längre. Förr hände det ändå att jag gjorde det ibland. Och automatiskt ledde det till frågan: Vem behöver se på nyheterna om man har facebook? I morse när jag slog på datorn fick jag direkt veta att Usama var död, vems barn som hade öroninflammation, vem som är pappaledig, vilka som ska fika på stan, vem som ska träna. vem som fyller år, vem som är måndagstrött, vem som måste benämna sin andra hälft i varje inlägg, vem som har världens bästa familj, vem som har världens bästa sambo, vem som ska dammsuga, vem som varit ute och cyklat, vilka som blivit ihop, vilka som har gjort slut, och framförallt vilka som blivit vänner efter helgen.  Jag bara undrar, behöver man veta mer? Känns inte tv4 nyheterna ganska överflödigt så säg?

Frågan är bara när?

I början av sitt tonårsliv kunde man lättvindigt använda sig av uttrycket "Jag var så full" eller ofta till och med hälsa med den frasen "Jag är full". Då gjorde man det antingen för att gardera sig för kommande frågor dagen efter eller för att helt enkelt låta häftig. Med åren försvann detta så smått. Desamma gällde andra omogna betéenden som att exempelvis fast att det är helt uppenbart undvika någons blick eller undvika att hälsa. Detta är också något som jag helt sanningsenligt vågar påstå, har försvunnit mer och mer med åren. Det händer endast vid enstaka tillfällen eftersom man nu har förstått hur tydligt det syns när man exempelvis låtsas att man inte ser någon. Även att uttrycka orden "Jag är full" händer såklart enstaka gånger men det är helt klart inte standard längre.

Häromdagen satt jag och mina goda kvinnor och pratade som sig bör. Helt utan vidare hamnade vi just i den här diskussionen och kom på att de flesta av oss fortfarande stöter på dessa syndrom bland folk. Där det till och med verkar vara någon form av standard.  Bland folk i vår ålder och uppåt. Och det är inte någon enstaka gång eller någon enstaka person. Det tillhör vanligheterna numera. Många. Frågan som ständigt upprepade sig blev: Hur länge är det egentligen okej att leka familjen struts? När är det dags att inse att det faktiskt inte är okej att alltid gömma sig bakom "Jag har tunnelseende" eller "jag är full". Inte charmigt. Inte charmigt alls. Slutar det vara ok när man är 20? 30? 40? Kanske man kan leka familjen struts hela sitt vuxna liv. Jag vet inte. Det kan man nog.

Jag vill inte alls leka prettotant "hej jag är mogen" och beter mig tio år äldre än jag är. Nej det är inte alls det. Jag är också som 15 ibland när jag fortfarande inte verkar veta hur mycket jag tål och spyr ner både mig själv och andras golv och  någons converse. Det hela handlar alltså mer om att jag blir förundrad. Fundersam. Kluven. Det var så det var häromdagen också då diskussionen ägde rum. Jag kan tänka mig att man tror att vi lät som ett bittert gäng kvinnor när vi pratade om detta, men jag kan försäkra er om att bittert det var det inte. Det enda som var, var ett gäng riktigt fundersamma tjejer. Fundersamhet om varför? och När? När är det egentligen inte längre okej att bete sig som om man leker dunkgömme eller använda jag är full som hälsningsfras, när man stöter på någon som man kanske inte var så sugen på att stöta på. Det var fredagens stora fråga. Och frågan förblir. Även om den nu lagt sig lite. Känns inte jätte angeläget att fundera vidare över det egentligen. Jag har lärt mig att det är egentligen inte så mycket man får svar på här i livet. Bara att gilla läget. Så försöker jag jobba. Fick i helgen höra att jag är djup och jag är medveten om att jag är lite drama hela jag, så det är nog dags att avsluta nu innan varenda tangent är täckt med chipsfett...... Antar att det redan är försent.

Tänkargänget. Relationspanelen som vet bäst. Alltid. Eller?

Otur i turen..

Att just jag cyklade förbi när någon klämde armen mellan bilen och däcket. Alltså,tur att jag kom förbi. Men otur att jag aldrig själv bytt däck och därför aldrig heller behövt använda en sådan man hissar upp bilen med. Vet inte ens namnet på den, därför kommer jag här kalla den; hissaren. Innan jag cyklat förbi hinner jag reflektera över att där är någon som verkar byta däck eller nåt. Just som jag passerat bilen hör jag någon manlig röst ropa: "Stanna, kom hit, hjälp mig". Fasen. Jag får panik när främmande människor ber om hjälp. Svenskt jag vet. Endast mycket lätt panik dock, förutom i detta fall eftersom min hjärna hinner komma ihåg vad jag just sett, någon som byter däck. Och sen tänker jag, någon som behöver hjälp. Byta däck+någon som ropar hjälp = Typiskt. Paniken om vad som komma skall hinner komma ifatt när jag lugnt och sansat vänder cykeln och ställer ner stödet. Jag har ännu inte förstått vad det är som hänt och hur bråttom det är.

Nu inser jag vikten av att jag är där. Hans ena arm sitter fast mellan bilen och däcket och håller på att mosas. Med andra handen räcker han mig hissaren och ber mig snurra. Jag kan bara tänka: Fan,fan,fan hur gör man? Vilket håll? Till slut håller jag endast den still medan han med sin fria hand snurrar hysteriskt. Sedan kommer nästa utmaning. Han ber mig sätta den under bilen. Hur då? Vilket håll? Detta är frågor jag endast tänker eftersom jag inser hur oteknisk jag är och vill tydligen undvika att skylta med detta även i de mest akuta situationerna. Uppstressad av tankar om hur det ska sluta, (ska jag kunna rädda honom) och tyst som en mus försöker jag förstå mig på hur jag ska placera hissaren. Tillslut lyckas jag med hjälp av hans fria hand, och han snurrar så fort han bara kan medan jag bara stirrar och han säger om en om igen "Å Gud, Å Gud". Sen. Vi andas ut. Skönt. Slutet gått allting gått. -Du räddade min arm. Jo tack äntligen, det kändes som en evighet. Undra om det gjorde det för han med? Innan jag hoppar upp på cykeln igen hinner jag få ur mig: Hur gick det med armen? Jag tror inte ens jag väntar på svaret utan cyklar iväg. Skyller mitt fåordiga på chocken. Drama! Undra iaf om det är detta som kan vara höjden av grannsamverkan?

Höjden av bitterhet!

Tro mig, jag har verkligen lyckats stöta på om möjligt den bittraste människa som går i ett par skor. Jag var faktiskt också lite bitter just den dagen, men inte i närheten så bitter som hon. Och det hoppas jag innerligt att jag aldrig heller kommer att bli. Var på väg hem från köpenhamn med tåget, och ja, alla vet ju hur det är med SJ. Det är inte för intet som de gör narr av sig själva på reklamen så jag antar att jag inte behöver förtydliga så mycket att resan inte var helt problemfri. I vilket fall. Äntligen hade vi kommit till helsingborg efter några om och men. Min blåsa tryckte på som sig bör och jag var tvungen att låna Mc donaldstoaletten medan vi väntade på nästa tåg.

Tur! Jag hade en femma. I all hast lägger jag i femkronan i en toalett som var upptagen. Åh störigt! Men oj! tur i oturen. Dörren mittemot öppnas precis och jag ser min chans att ta den toaletten istället. Eftersom jag just lagt i en femma till den andra toan så ser jag ingen anledning att lägga i en till. Så när denne medelålderskvinna ska gå ut från toan så tar jag tag i dörrhandtaget. Varpå hon stirrar på mig. Med sitt onda öga. Hon tittar på mig fortfarande medan hon försöker trycka igen dörren och jag håller lite krampaktigt emot. Jag inser snabbt att det hela känns lite barnsligt och släpper taget lite. Och med kraft puttar hon igen dörren så den låser sig. Sen säger hon: Du får lägga i pengar som alla andra. När jag sen förklarar för henne att jag redan lagt i en femma i den upptagna toan så blir hon lite förnärmad, men menar att det kunde inte hon veta. Nehe.Och?

Vilken vettig människa bryr sig om någon annan lägger i en femma på Mc donaldstoan eller ej? Skulle ett av världens största företag förlora på att jag inte lagt i en peng? Skulle inte tro det. Hur bitter får man lov att bli? Jag kan för mitt liv inte förstå varför hon skulle störa sig på det. Har jag fått betala en femma så ska du göra det också. Är det så en sådan bitter människa resonerar? Jag kan tala om för henne att jag indirekt la i tolv kronor för att använda Mc donalds toa den där dagen, eftersom jag andra gången la i en dansk femma. Jag känner mig helt ok med det. Hoppas att hon också är riktigt nöjd med att hon bajsade ner min dag med en sådan tråkig attityd till sina kissnödiga medmänniskor. Bitterfitta. Skämmes på henne.

Inga bittra miner i Köpenhamn.

När..

När det står något i vägen. När kraften tar slut. När knuffarna är för svaga för att komma förbi. Och jag undrar: "Kraften, vart tog du vägen? Och någon svarar: "Den bara slumrar en stund". Fint.  Stämmer nog mycket väl. Ofta är det så. Att den bara slumrar till en stund. Så brukar det vara. Nu tycker jag att den slumrat lite för länge. Dags för den att vakna igen. Jag behöver den. Jag behöver dig. Jag behöver oss. Men mest av allt behöver jag mig. Kraft, kom tillbaka.

Jag behöver henne.

Är glaset halvtomt...

..eller halvfullt. Det frågade en kurator en gång för några år sedan. Jag kan tycka att det är ett ganska tråkigt och platt uttryck, nästan lite dömande och anklagande om jag nu kritiskt ska granska hennes arbetssätt. Men det var inte det som var tanken. Kanske ändå på grund av det som jag har svårt för hela budskapet att se saker och ting positivt. Det kan lätt bli lite krystat och klyschigt. Men jag ska ändå försöka här nu att skriva ett inlägg med ett sådant budskap och försöka undvika den tillrättavisande klangen som budskapet lätt kan ge. I alla fall, jag och en vän satt på en bänk i helgen med den tidiga vårsolen gassande i ansiktet, samtidigt som vi resonerade kring hur det skulle vara om man försökte anstränga sig och påminna sig om att se saker från den ljusa sidan. Alltså försöka vara lite mer positiv. Ironiskt nog var det lättare sagt en gjort. Som vi alla vet.

Det gick alltså inte många sekunder innan min vän helt glömde bort sig. Det gick förbi en dam med på tok för korta byxor och min vän kommenterade detta i en mycket negativ ton. Snabbt försökte vi rädda hela situationen med att istället fokusera på det positiva: "Vad fantastiskt för henne att hon har så långa härliga ben". Alltså, antingen kan man se: Hon har för korta byxor, eller att hon har långa fina ben. Antingen kan man säga att det är växlande molnighet eller så kan man säga att det är växlande solsken. Får genast en mer positiv klang. Nu är jag ju inte alls av den präktiga sorten som på riktigt är nåt vidare bra på detta. Och jag inser att hela inlägget kan verka lite klyschigt. "se det från den ljusa sidan". Men trots detta vill jag ändå någonstans påminna mig själv och kanske en och annan där ute också om att se dem långa härliga benen istället för det alldeles för korta byxorna. Kanske att somliga stunder då skulle kunna bli lite lättare även om jag förstår att det i vissa stunder inte skulle hjälpa ett skit... Men ändå, de stunder som kan räddas med hjälp av "enkla" medel är värda att räddas. Så slutsatsen blir alltså: Mer långa fina ben och växlande solsken åt folket!  

Inte bara en sten. En "riktig" flintasten!

Mindfullness in i märgen.

..Är helt klart inte min starka sida. Jag måste verkligen öva mig. Det insåg jag när jag häromdagen gjorde en reflektion och förstod att det är helt befängt att nu när våren näst intill just kommit hit, bli stressad över att den ska försvinna. Att våren och sommaren ska gå för fort och vara över på ett kick. Skärpning! Den har ju knappt ens slagit sig till ro. Först ska jag njuta av våren, njuta av sommaren. Ända tills sommarens allra sista dag. Sen är det kanske lite ok att bli stressad och börja tänka på julen och allt tråkigt den årstiden bjuder på och utmanar själen i men fasen inte nu.

Idag har jag varit hög på livet. Årets näst första picknick. Picknick och sol ger mig en riktig high on life kick. Men det kom jag på först när jag kom hem. Från och med nu ska jag använda mina sinnen till det dem faktiskt är till för. Lukta, känna, smaka, se, njuta och leva i stunden. Känna när jag kisar mot solen. Och tycka om bekymmersrynkan som då uppstår. Känna när en fräkne sätter sig på plats. Se hur blå himmelen är. Se där himmelen möter havet och havet möter land. Se hur snygg man är i vårkläder. Känna hur vårskon känns på foten. Hur den klämmer lite. Lukta hur kallt hav luktar. Och smaka hur maten smakar bättre utomhus. Först då kan jag kan uppleva min high on life kick just där. Just då. Just nu. Med dig. Med mig. Med oss. Först då kan jag börja skryta om mindfullness.

Försöker förgäves...

...Att vara nyttig. Jag är urdålig på att sitta och titta på tv på kvällarna utan att äta något. Det är näst intill omöjligt för mig. Eller ja, faktum är att det är helt omöjligt. Så fort jag ätit klart kvällsmaten måste jag komma på vad jag ska äta härnäst. I två och en halv dag har jag haft en chipsskål stående. Jag hade bestämt mig för att inte röra ett chips. Har nu i två kvällar känt mig nyttig och försökt stoppa mitt gottisbegär med hjälp av keso och russin och liknande tråkiga snaks. Mussli, banan, blodapelsin och sånt. Jag erkänner också att jag trots det har tagit någon näve chips., men just efter att jag svalt så har jag låtsas att det inte hände. Jag är som man förstår väldigt konsekvent i mina stunder av nyttighet.

Idag var jag alltså inne på tredje dagen. Jag kunde inte hålla mig längre. Och utan att veta ordet av så har jag vräkt i mig alla chips medan jag och en kompis har levt i någon låtsasbubbla över telefon där vi tror att vi är i något annat liv än där vi är. Låtsaslivet där männen står på rad. Låtsaslivet där vi innan vi kommer på oss själv med att vara patetiska hinner säga: Han får gott vänta på sin tur det finns fler som väntar på denna snygga tjej. (Och vi pratar då mer än gärna med förvrängt röstläge). Moget? Nej kanske inte. Men i alla fall, det låtsaslivet gjorde att jag knappt hann reflektera över hur snabbt jag tryckt i mig samtliga chips i skålen. Inte ens hann jag reflektera över hur gott det var. När jag hamnar i sådana här outhärdliga sugenstunder så frågar jag mig: för vems skull gör jag detta? För vems skull pinar jag mig själv när njutning finns så nära? Visst, svaret kan bli att jag vill vara rädd om mina tänder osv, men i det stora hela så är jag inte helt säker på att jag pinar mig själv så mycket för min egen skull. Så det enda jag kan säga är; NJUT. Njut av chipsen.Njut av snackset. Njut av livets goda.  Männen i låtsaslivet jag och min vän hade över telefon finns ändå inte. De är bara på låtsas. Det är bara de riktiga som finns. Och de riktiga vill ha dig antingen du gillar chips eller ej. Det är åtminstone den filosofin jag vill leva efter. ;)!

Kiosk är livet! Typ.

Söndagsironi.

Vaknar med blåa tår. Och då har jag inte ens dansat igår. Vaknar med blommande munsår. Och då har jag inte ens hånglat igår. Den tragikomiken bjuder jag på. Med glädje. Som i veckan när jag bjöd expediten på texten "medges ej" och försökte intala både henne och mig själv att kortet måste ha avmagnestiserats. Det är helt enkelt sånt man får bjuda världen på. Blåa tår, munsår och "medges ej". Jag misströstar inte. Är säker på att livet bjuder igen snart. Gårdagen var faktiskt trots allt en mycket fin kväll. Hej härliga söndag!

Att stolpa upp...

Det blir gärna lätt när jag skriver att jag går in djupt och analyserar. Idag tänkte jag mer köra på att stolpa upp funderingar som uppstått de senaste dagarna. Stolpa upp är inte är alls min grej då jag är värdelös på att vara kortfattad vilket är hela idén med att stolpa upp. Men vi ger det ett försök:

* Är killar bättre på mindfullness? (Frågan dök upp i ett sammanhang där jag plus vän resonerade kring om killar likt vi tjejer går och väntar på att få exempelvis ett sms från en de dejtar. Och slutsatsen blev något i stil med: Nja, de är nog bättre på att fokusera på vad de håller på med för stunden).

* Att fastna i cosmopolitans sexsidor i väntrummet. Åkte tidigare till träningen för att hinna bläddra lite i nya cosmopolitan. Upptäckte mig själv med att fastna i sexsidorna. Det är då man tittar så ingen sitter bakom och sedan lyfter tidningen närmare sig för att ingen ska kunna se den stora skamliga rubriken. Även om ingen kan se vad man läser så känner man sig väldigt skyldig av någon konstig anledning. Det är precis som om man är säker på att alla kan läsa ens tankar just vid det tillfället och färgen i ansiktet stiger.

* Tror du på horoskop? Fick frågan då jag hysteriskt bläddrade fram till horoskopsidan för att hinna läsa innan träningspasset började. -Nej. Men det ger mig hopp!

* Love is in the air. Såklart det ger hopp när de orden var rubrik. Och fortsättningen löd något i stil med: Männen flockas runt dig men var inte för snabb med vem du ska välja. Såå strävigt när alla stod på rad utanför dörren när jag kom hem, hade inte den blekaste aning om vem jag skulle välja.

* När chips är den enda njutning man kan få.Visste att det låg chips i lådan. Först försökte jag stå emot. Men sedan kom jag på att det verkar ganska idiotiskt att undvika den njutningsfulla stund man faktiskt kan få om man bara går några meter och sedan öppnar lådan. Ren idioti att hoppa över det.

* Utsidan räknas, men insidan avgör. BB-citat, som jag anser stämmer alldeles förträffligt bra.

* Inte den stoltaste stunden i livet. När man laddat upp med godaste fullaste godispåsen och kryper upp i soffan framför BB, för att sitta och gotta sig i andras lycka eller olycka. Men jag inbillar mig att jag tittar med långt mer distans nu till lyckan och olyckan,  än vad man gjorde när man var 15 och såg upp till de flesta som deltog i BB.

* Vår! Tror inte det behövs sägas mer än så. Två veckor kvar till sommartid. Typ. Min klocka har varit på sommartid hela tiden.

* Den kravlösa vänskapen är den sanna vänskapen! Klyschigt men sant. Så skönt att inte behöva göra sig till, skönt att bara vara. Att vara den glada man är just idag. Eller att vara den rötna. Att man är lika uppskattad och älskad som vän antingen man är glad eller röten. Det är fint att känna så.

För att vår och picknick är det bästa vi vet...

Så har det hänt igen...

Jag har återigen blivit förundrad över en karl. Härligt. Och återigen var det i umeå denne befann sig. Det är alltså där man skall hänga. I norrland. Det är där de mogna, modiga och rejäla karla karlarna finns. En vän har alltså varit med om det som är få förunnat. Hon träffade en himla söt och trevlig kille på krogen och han frågade inte om hon skulle följa med hem. Läs noga, han frågade inte om dem skulle gå hem tillsammans. Detta låter himla likt det jag berättade förra veckan tänker ni. Ja det är just vad det är också. Alltså andra personen på mindre än 2 veckor. Han frågade: Vill du ta en fika med mig i veckan? Och inte nog med det, det var inte bara prat och tomma ord. Han hörde av sig och styrde upp fikan. Bra gjort! Heja Heja. Hoppet lyser fortfarande. Inte nog med det. Mannen i fråga var 89:a. Alltså lite yngre. Ändå har han alltså kommit till den fasen i sitt liv då han är trött på att gå hem med folk på fyllan. Bra insikt kan jag tycka. Jaja, visst, visst, man ska inte ropa hej än. Visst kan det också vara en bra raggningsgrej för att man vill en sak men nu ska vi inte tänka så. Jag tror på han. Han har koll. Jag känner det.
Idag är det internationella kvinnodagen och jag har haft middag med kvinnorna i mitt liv. Jag hade bestämt att vi inte skulle ägna några tankar åt karlar under middagen då det är kvinnans dag idag. Men vi upptäckte oväntat nog att hela middag kretsat kring det andra könet. Jag kan tycka att det är Ok så länge vi ägnar tankarna åt dessa mogna modiga karlar i Ume.(Även om det inte endast var det vi gjorde). Oj höll på att glömma at det också är fettisdagen idag, så nu dags för:  härliga Kvinnor och semlor!
Ni är allt och lite till för mig!

Peace!

Arg lapp gånger 2.

Hade en riktigt bra dag. Men just nu känner jag mig måttligt irriterad av förklarliga själ. Kommer ner i torkrummet för att hänga upp min rena tvätt. Osar svettlukt. Ja inte så farligt tänker kanske ni, men det är bara början. Jag kastar iväg en undrande tanke om man skulle kunna sätta upp en arg lapp om sånt, men inser att det skulle låta konstigt: "Du som luktar svett, sluta med det". Nej det går ju inte. Jag accepterar svettlukten och går vidare för att hämta tvätten som ska hängas upp. När jag tagit ut nästan allt faller det något vitt på golvet. Per automatik tar jag upp det och inser att det kan vara ett trosskydd. Slänger det fort, men tar upp det igen. Känner klistret. Shit det är nog ett trosskydd. Mina tankar far fram och tillbaka. Gråten är nära. Det blir gärna så denna tiden på månaden. Jag står böjd över tvätten medan jag andas djupt och funderar på om jag borde tvätta om tvätten eller om jag ska låtsas som ingenting. Till slut beslutar jag mig för att köra en familjen struts och sticker huvudet i sanden. Inget har hänt.

Går med tvätten till tvättrummet och börjar hänga upp. Dock med en gnagande tanke i hjärnan om att dessa kläderna just har åkt runt i samma maskin som någon annan människas använda trosskydd. Äsch, det kan ju har varit en fräsch kvinna som använt det, försäkrar jag mig själv. Eller, det kanske inte ens var något trosskydd. Väl klar med upphängningen är jag på väg ut från tvättrummet och upptäcker då, liggandes på golvet...... ett till trosskydd. Vad är detta? Vad är det för människa som inte har förmågan att ta bort trosskyddet från trosan och slänga det innan det är dags att tvätta sina kläder. Detta var droppen som bidrog till att bägaren rann över. Bara att ta ner tvätten och börja om. Ibland önskar jag att jag var bättre på att vara familjen struts... men just nu känns det ändå skönt i kroppen att jag tvättade om allt. Hade nog inte stått ut med tanken att man går runt med partiklar från någonannans flytning på tröjan...

Onda ögat till dig som förstörde min kväll....

En vän sa...

... "När fittvintern är över kommer även vi att blomma ut". Jag ursäktar för de grova ordet men jag är säker på att det behövdes för att verkligen beskriva hur vintern just nu känns. I vilket fall så hoppas jag innerligt att hon har rätt. Jag är nästan 100 procent säker på att hon faktiskt har rätt. Det är det som behövs nu, VÅR för att jag ska blomma ut igen. Just nu känner jag mig som en beige, grå, torr, tråkig surf*a med dålig självkänsla som påverkas alldeles för mycket av vädret för att det ska vara sunt. Och som också funderar på tok för mycket på livet för att det skulle vara sunt. Igår spelade vi ett spel med en fråga liknande "vad är män bättre på än kvinnor?". Det givna snabba svaret blev; att inte älta. Ja en parantes. För att gå tillbaks till grå kall kyla- snacket så har jag insett en sak till som är oerhört oinspirerande som under andra omständigheter oftast är väldigt inspirerande. Nämligen att kolla på kläder och skor. Hittar man något är man på tok för blek för att vara snygg i den plus att det skulle dröja ett halvår innan man ens kan använda det. Ja ni hör ju. Det var inte riktigt läge att skriva ett blogginlägg i detta läget jag känner det nu. Nästa gång är jag gladare och kanske till och med hög på livet, men ibland får ni ha överseende. Livet är ju faktiskt inte bara guld och gröna skogar och jag är urdålig på att låtsas att det är det. På gott och ont, som så mycket annat :). Mycket är på gott och ont, inte mycket är svart eller vitt. Det finns många gråzoner. Men som sagt "när fittvintern är över kommer även vi att blomma ut", så sant som det är sagt...

Hej vårjacka, Hej brunbrända ben, Hej fräknar.

 

Gym klär mig inte...

Vilken besvikelse. Träningspasset vi skulle gå på var fullt. Min vän sa, då får vi ta gymmet istället. Ve och fasa. Jag har aldrig varit på ett gym i hela mitt liv. Typ. Till en början tyckte jag att min vän verkade erfaren, men så snart kröp det fram att detta bara var hennes andra gång. Jag började träningsstunden med att tappa taget om handtaget till roddmaskinen. Om nu inte alla redan förstått att jag inte är så van vid gymmet. Jag känner mig ganska tafatt på gym. Går runt och vet inte riktigt vad som ska hända härnäst. Stå på samma maskin och pumpa i en kvart, utan musik, utan något som peppar? Det går inte. Jag behöver någon som peppar mig in i det sista. Nu ser jag mest mig själv och min vän i spegeln och konstaterar att vi är exakt som Mia Skäringer när hon är med i solsidan. Vi ser helt osäkra ut. Ska man stå så här? Vilken vikt? ser det bra ut? Hur gör man på denna? Jag testar, sätter mig ner, benet där eller benet där? Jag känner mig uttittad av de självgoda pumpande männen som tittar sig i spegeln och stönar. Okej, jag inser att jag satt mig på fel håll. Försöker igen. Jo kanske det är rätt nu. Gör några tafatta övningar. Sen nästa..

Och en sak till. Varje gång man kommer till en maskin så är den ju inställd på 50 kilo mer än vad man själv klarar av att ta. Vilket självförtroende och hopp inger det om sin egen styrka? Nej, det är glasklart. Jag passar inte på gym. Finns ingen som är så missanpassad som jag är där. Och jag såg inte ens någon heting nu när jag väl hamnade på gymmet. Men i och för sig så är faktum den att jag inte anser att det är särskilt tändande att se en man spegla sig, och göra konstiga ljud medan han pumpar så hårt att han kanske snart.... ja ni fattar. Och tanken på att de käkar råa ägg och proteindrinkar när de kommer hem är inte heller särskilt tändande faktiskt. Men nu var ju inte tanken att klanka ner på män som pumpar och äter råa ägg. Egentligen eloge till dem. Å andra sidan är det ju faktiskt tändande med någon som är drivande och håller igång. Så missförstå mig inte. Men i vilket fall, gym är inte för alla, gym är inte för mig, gym är inte till min fördel, gym klär mig inte... Tacka vet jag aerobic och sånt...

... Eller någon annan form av dans.

Män som förundrar...

En vän till mig berättade något som en vän till henne varit med om. Jag känner mig fortfarande förundrad. Vännens vän hade alltså träffat en karl ute på krogen. Som varit intresserad och hängt med henne hela kvällen. Sedan hade de såklart haft följe hem, men väl vid dörren gått in åt varsitt håll. Dagen efter, läs väl, dagen efter. Hade mannen i frågat skrivit henne ett sms med rader som: Kanske borde jag vänta några dar med att höra av mig, men eftersom jag tyckte du var en sån härlig tjej så struntar jag i 3-dagars regeln och undrar om du skulle vilja ses igen?. Vad är jag då så förundrad över tänker kanske ni. Även om det för mig är glasklart.

Min fråga är, finns dessa karlar på riktigt? Irl? Ja, uppenbarligen. Men finns dem då endast i Umeå? Det var nämligen där händelsen inträffade. Är det bara riktiga norrlänningar som struntar i allt vad spelet heter? Eller finns det även sådana spännande män på västkusten? Jag hoppas det såklart.. De som bara kastar sig ut från stupet. Kanske till och med, med stängda ögon. Om man har tur. Chansar. Som jag gör ibland. Ganska ofta faktiskt om jag nu ska ha lite hybrissyndrom. Men alla borde träna mer på det. Hoppa med stängda ögon och frångå "spelets regler". Dem är ändå så jäkla tråkiga och det är ingen som egentligen gillar dem ändå... 

Jag inbillar mig att det här är en kille som vet hur man hoppar med stängda ögon. I vilket fall är han åtminstone en av de män som förundrar...

Hybris!

Mitt nya favoritord. Jag har länge känt till begreppet men förut har det endast legat i mitt passiva ordförråd. Det är alltså först nu det har hamnat i mitt aktiva ordförråd och jag använder det så mycket att folk snart tröttnar på ordet innan de ens hunnit förstå vilket stort användningsområde det har. Wikipedia, Hybris:  Överdriven självuppskattning eller fel uppfattning om individens plats i världsordningen, storhetsvansinne. Ja man kan alltså använda sig av detta ordet i otaliga sammanhang. Häromdagen upptäckte vi exempelvis att den som utformat coop parkeringen måste haft hybris. Hur många tror dem egentligen handlar på coop samtidigt? Så käck är affären faktiskt inte att det krävs 15 fotbollsplaner parkering. Över hälften stod tom. Hybris alltså.

Sen skulle jag bara i förbifarten vilja nämna att en del karlar även lätt verkar kunna få hybris. Detta i sammanhang som om man tittar på dem lite för länge fast man i själva verket bara har fastat med blicken, eller om man känner sig på extra bra humör och vill vara mogen och hälsa lite glatt. Bäst att vara försiktig där, för att undvika att de drabbas av hybrissyndromet. Alltså var inte för trevlig. Kan misstolkas. Typ, oj hon stöter på mig. Men jag vet, jag är medveten om att även kvinnor kan få hybris i sådana sammanhang men jag väljer att inte fokusera på det denna gången. Sen kan även jag lätt få hybris i sammanhang som att baka, laga mat eller då jag tror att jag är relationsexpert och skapar en relationspanel som tror sig veta allt. Eller när jag efter ett glas vin dansar och tror att jag är beyoncé. Andra som verkar kunna drabbas av hybris är deltagarna i idol, människor som är så uppblåsta av sitt ego att de på riktigt tror att världen kretsar kring dem och ibland även vakter. Ganska ofta verkar faktiskt vakter har en liten släng av hybris. Men det är väl en del av deras yrke kan jag tänka. Så nu när ni läst detta kanske ni kommer få hybris på hjärnan. Det har jag fått. Plötsligt har allt och alla hybris och det känns lite härligt. Hybris på gott och ont alltså. Ibland kan man tjäna på det. Ilbland kan det bli ocharmigt. Det gäller att hitta balansen. Balansen då hybris fortfarande kan vara lite småcharmigt. Man kan lätt hamna över gränsen.

Ett av mina hybrismoment!

Att skylta.

Ja, somliga gillar att skylta med sin partner och att man är i ett förhållande. Efter dagens lilla händelse inser jag att jag omedvetet verkar gilla att skylta med singellivet. Alla skyltar vi med något, eller? Jag och en vän skulle hyra film. Vi valde två Johan Falk filmer eftersom det var söndag, vi var kärlekskranka och Frank Wagner var ett bra offer att vila ögonen på denna dag. Har sett filmerna ett antal gånger förut så vi valde två utan inbördes ordning. Två av dem Frank är med mest i.

När det var dax att betala tittade expediten fundersam på oss. Sedan harklade han sig och försiktigt informerade han om att man brukar se filmerna i ordning och bör därför inte hyra tvåan och sexan. Jag förklarade för han att vi redan sett filmerna och lade såklart till att vi hyr filmerna av en anledning, nämligen att det är söndag och vi vill dreggla över någon. Alltså "Hej vi är singlar". Jag kunde lika gärna skrivit det i pannan. Måste jag skylta? Han skrattade vänligt och sa att de flesta kanske hellre väljer en film med Brad Pitt. Men jag klargjorde glatt att Frank fyller söndagens tomrum alldeles utmärkt. När vi nästan var vid utgången hörde vi hur han och expediten bredvid skrattade till igen. Man måste inte säga precis allt som man tänker, men jag har verkligen en förmåga att göra det. Var kommer det ifrån? Undra vad expediten tänkte: "desperata tjejer, stackarna dem har kanske inte fått något på länge". Aja, vi bjuder på det. Som med det mesta... Men i ärlighetens namn måste jag ändå säga att det är charmigare att skylta med att man är singel än att skylta med sin partner... Det vågar jag påstå.

Att ge och att få.

Kanske inte så konstigt att jag är beroende av solen för att känna mig tillfreds trots allt. Idag: Jag och en vän på en uteservering. Ett bord, två stolar, vi, mitt i gatan, i solen. Första gången i år. Inga andra bord eller stolar runt omkring. Ingen ville sitta ute. Ingen hade dittils fått den underbara idé som vi fick. Att flytta bordet till solen. Där satt vi. Länge. Mitt i. Kände oss lite smått utittade. På ett bra sätt. Folk gick förbi. Med längtande blickar. De log. Mot oss. Och vi undrade om det kan varit så att vi var så snygga så de måste titta. Men med självdistansen förstod vi att det inte var några "the look" som pågick utan att dem bara var glada av solen. Av vårkänslorna. Av att någon mer än dem kände samma känsla. Nämligen vi. Dem såg det på oss. Och till slut var det också någon som sa det. Någon som stannade till och sa: " vad det är härligt att ni sitter här". Visst är det fantastiskt när folk som inte känner varan plötsligt börjar byta lite ord igen. Varför kan man inte göra sånt den mörka delen på året? Varför måste man vänta tills solen kommer fram? Efter en stund kom någon mer fram. Han sa: "Hej Hej, vad roligt att träffa så många jag känner". Ingen vi kände. Men vi låtsades. Var trevliga tillbaka. Och bjöd på att han fick känna att han kände oss. Mer sol åt folket. Sol får folk att le, och vi ler tillbaka.

Google!

Tacka vet jag google. Google vet allt. Jag vet mycket, men inte i närheten så mycket som google... Och jag är som vi vet lite av den nyfikna typen. Så nyfiken att jag ibland får gå med svansen mellan benen och skämmas i ett hörn. Fast jag väljer ändå att inte kalla det att vara nyfiken, jag ser det hellre som att jag är kunskapstörstande. Man kan vinkla allt till något bra om man bara vill. Ja som ni just noterat såklart. För att vara nyfiken är inte nödvändigtvis en charmig egenskap. Särskilt inte i detta sammanhang som jag nu tänker redogöra för. Facebook. Sidan som man kan ägna flera timmar åt och få reda på riktigt trevliga grejer ibland om man har tur. Ibland fastnar jag i alla fall. Och det händer att jag då och då blir lite smånyfiken om någon har skrivit något på en status eller en kommentar som jag inte känner till. Alltså något som jag inte vet vad det är. I sådana lägen kan jag bli nyfiken. Eller ja, om man så vill, kunskapstörstande. Och det är just i de lägen som jag gillar google. Kopiera, klistra in, googla. Detta hände mig häromdagen.

Någon hade nämnt något i sin status, ett "begrepp" jag inte kände till. Så jag googlade alltså. Och det var i detta läget jag fick gå med svansen mellan benen och gömma mig i ett hörn. För första gången i mitt liv, hade jag utan vetskapen om det googlat porr. Jag kände mig inte så stolt i den stunden kan jag säga. Dels för att jag googlat någon porrkanal på tv, dels för att jag var så sjukt "kunskapstörstande" att jag kopierat och klistrat in. Ja det är sådant man inte säger till någon. Det är sådant man inte skriver på sin blogg. Men jag har ju uppenbarligen något konstigt ärlighetstvång, så jag bjuder på detta. Som så mycket annat... Och, är det någon som vet hur man tar bort använda sökord på datorn. Som ni förstår hade det varit uppskattat om man kunde ta bort det så det slipper komma upp vid något opassande tillfälle. Så slutsatsen av detta:
*Google på gott och ont.
* Sluta vara så sjukt nyfiken (inte till min fördel).
* Nyfikenhet kan helt klart snabbt gå över från gulligt till ocharmigt.

Det är i sådana lägen man önskar att man haft ett varmt torkskåp som man kunnat kura ihop sig och gömma sig i tills man slutat skämmas och det är dax att ta av sig dumstruten.

                                                                      

Ärlighet varar längst.

Ja, det är väl så man säger? Jag är beredd att hålla med. Även om jag är väldigt ärlig så kan jag i och för sig linda in vissa saker i alla fall. Det gör inte min kära vän. Men jag älskar henne ändå. Kom hem till henne igår. Glad i hågen då jag unnat mig en i mitt tycke tjusig skjorta. Jag ropar glatt till henne, vill du se min nya skjorta? den ligger i påsen. Hon blir genast nyfiken. Jag hör henne prassla i påsen, sedan uppstår en tystnad jag inte riktigt förstår. Efter några sekunder hör jag någon som knäcker sig och bokstavligen viker sig av gapskratt. Vad är det? Jag ställer mig mycket undrande till vad som just inträffat. "Hahahahaha, ska du gå på maskerad eller? Hej cowboy". Därefter knäcker även jag mig. Inte åt skjortan utan åt hennes oblyga hänsynslösa sätt att bajsa på min nya skjorta. Ett par veckor innan hände i princip samma sak då jag visade upp min nya vårjacka. "Hahaha, ska du ha på dig den?". Det är härligt med ärliga vänner. Jag gillar henne fortfarande och jag gillar min skjorta också. Och min jacka. Och jag vet att hon gillar mig och tycker att jag är hennes snygga vän trots hennes hårda kläddiss mot nytillskotten i min garderob. Jag känner mig trygg. Trygg med skjortan, trygg med henne, trygg med skratten, trygg med oss, trygg med er.

Vi trycker chips i min nya jeanscowboyskjorta med krås!

  Och en sak till. En annan vän sa just: "Ibland undrar jag vad du använder din hjärna till?". Jag förstår varför jag älskar er så mycket! :)

Circus.

I låten circus har jag till min förvåning upptäckt att Britney sjunger rader som exempelvis: "There´s only two types of guys out there. Ones that can hang with me and ones that are scared". Även om hon nu råkar vara en stor superstjärna som i vissa lägen är riktigt snygg så verkar hon alltså såklart vara som alla andra och stött på samma karlar som någon som bor i ett helt annat land och i en helt annan typ av stad. Med detta sagt så förstår du nog att jag helt och fullt är beredd att hålla med denna visa kvinna om hennes uttalande.

Hon vet vad hon snackar om. Och det gör jag också.... för det mesta i alla fall... Alltså ingen idé att flytta. Detta visar svart på vitt att det inte spelar någon roll vart man är bosatt. Samma problematik vart än i världen du befinner dig. Om vi nu fokuserar på Brittans uttalande alltså. Och det är ju just det vi gör nu. Så summan av kardemumman blir helt enkelt istället att hålla tummarna för att turen en vacker dag kommer till mig. Till dig. Och till alla andra. För det handlar inte om skicklighet. Möjligen lite lite. Men mest handlar det om tur. Turen det innebär att träffa någon som man gillar som inte blir rädd. För det är inte det lättaste. Det finns till och med de karlar som tror att man är kär i dem bara man råkar titta lite för länge. Och då överdriver jag bara lite.
Idag är det en såndär  regnig mörk bajsdag där man hade gjort mycket för att slippa sova ensam. Kan vara därför jag verkar bitter och funderar över Brittans trots allt mycket sanningsenliga rad. Men imon är det säkert sol. Då är jag inte bitter längre... Go natt :).

Hej Sommar!

Vilja. På gott och ont.

Jag har märkt att min vilja kan ta mig långt. Nästan hur långt som helst. För att överdriva en smula. Men jag visste faktiskt inte att jag hade den viljan som jag nu upptäckt att jag faktiskt besitter. Ibland. Ni vet när man klarar av något endast tack vare viljan. Exempelvis när jag var livrädd för att åka på dejt i en annan stad, vilket innebar, ingen återvändo. Ja det var tack vare viljan jag tog mig dit. Och lite vin. Och lite övertalning. Men ändå. Eller som i veckan när jag låg i sängen totalt död. Och om jag reste mig upp kändes det som om jag skulle svimma. På vilja tog jag mig till träningen och kände mig lite lite piggare efteråt. Med det rekomenderar jag absolut inte att man inte ska lyssna på sin kropp. Att jag tog mig till träningen var ren idioti och det var rena turen att jag höll mig på benen. Därför menar jag att viljan har man till hjälp på gott och ont.

Och det onda visade sig innan idag, när jag tappade det lite. Skulle göra två kladdkakor, hade bara en form. Den första skulle läggas över på ett annat fat eftersom jag behövde formen. Med hjälp av en stekspade och en osthyvel försökte jag på alla sätt. den gick självklart sönder ju mer jag höll på. Till slut lossna en bit och föll i diskhon. Kakan såg ut som något som kom från soprummet och utmattningen tog över. Skriker högt ett antal gånger, sen slänger jag mig ner på köksgolvet och gråter som ett barn som är högst upp på frustrationsbarometern. Andas. Kom igen andas. Vad håller du på med? Skriker högt igen. Tittar på korkplastmattan. Ta dig samman! Andas och ta dig samman! Jag reser mig. Beskådar kakan. Suckar fullt ljudligt. Tar upp en kakbit från diskhon. sätter den där den ska vara och pusslar ihop kakan. Så. Ingen vet. Ordnar täckmantel med hjälp av frukt eller nåt. Ingen skada skedd. Hoppas ni läser detta imon vänner. Alltså min envetna vilja fick mig att tillslut falla på golvet i gråt av utmattning, men den fick också mig att ta mig samman och göra kakan hel igen. Så alltså. Vilja på gott och ont. 

Nej ni har helt rätt. Det är inte den. Och det är inte jag idag. Som ni förstår såg jag mindre käck ut idag. Mindre brun också.