Hjälmen!

Bråttom, bråttom iväg. Upptäcker att det är sjukt snöhalt men inser att jag inte hinner gå. Hoppar upp på cykeln och intalar hela vägen mig själv om hur dum i huvudet jag är, som om det skulle kompensera eventuellt fall. Ren idioti. Vad håller du med? Varför äger du ingen hjälm? och hela tiden upprepar sig frasen som man fått inpräntad hela livet "om man har något att skydda så använder man hjälm". Jaja, det spelade visst ingen roll hur många gånger man fick höra det. Lika många gånger som "det är farligt att röka" antagligen. Hoppade man över att röka för det? Nej. Använde man hjälmen för det? Nej. Man hängde den på styret så fort man kom runt hörnet som om det skulle se fräckare ut än om man hade den på sig.

Ja, jag vet inte. Uppenbarligen äger jag ingen hjälm. Så uppenbarligen är jag lika barnslig nu. Uppenbarligen har jag fortfarande inget att skydda. Och uppenbarligen känner jag mig fortfarande töntig om jag skulle ta på mig en. Kan inte hjälpa det.Känner mig som den töntiga i "blomstertid", som fortfarande har hjälmen på huvudet när han hälsar på sin dejt för första gången. Hjälmen på och det är bara ryggan och remsandalerna som fattas. Ja ibland känns också ryggsäck töntigt. Men jag vet, det är jag som är den töntiga. Jag som är töntig för att jag inte kan förmå mig att använda den där förbaskade hjälmen. Och som hellre tar en påse än en ryggsäck. Jag vet, det blir jag som får äta upp allt vad töntigt heter när jag en dag ligger med cykeln över mig och djävulen på min axel skrattar, pekar, och säger, vad var det jag sa? Skyll dig själv. Ja jag skyller mig själv för att jag är så töntig att jag inte ens vågar vara lite töntig. Jag avundas er som är så kloka och skyddar det viktigaste man har. Hoppas att jag också blir så mogen en dag.

Tacka vet jag sommaren när man kan cykla näst intill obehindrat.

Att cykla på trottoaren.

Ja. Jag vet det är fel. Man ska inte cykla på trottoaren. Jag vet det. Du vet det. Alla vet det. Ibland är det dock nödvändigt att man kanske cyklar på trottoaren några ynka meter, för att undvika omväg eller liknande. Jag hade varit på Ica. Var sjukt sugen på godis. Hade roffat åt mig en påse. Och kämpat för att inte öppna den innan jag betalat. Stod och funderade på om det skulle vara okej att öppna den i kön, men insåg att man är ju inget barn längre. Jag borde vänta. Ja. Och jag klarade det.

Väl ute vid cykeln hade den vält som vanligt. Öppnade godiset, tryckte i mig några. Reste cykeln. En kasse i korgen. En på styret. Toapapper på pakethållaren. Hoppade upp på cykeln och kände mig lycklig, stolt och glad över att jag på något sätt lyckades äta godiset samtidigt som jag cyklade med alla packning. En medelålderskvinna tittade på mig igenkännande och log. Hon visste minsan hur jag kämpat. Och hon unnande mig den stunden väl uppe på cykeln. Jag kände det. Och Just då. I den fina stunden. Var det en annan medelålderskvinna som avbröt min lycka genom att, ge mig onda ögat och med arg röst säga: "Cykla inte här". ÅH. Dålig energi. Kunde inte hon bara struntat i att jag cyklade på trottoaren några meter och unnat mig min godislycka? Nej tydligen inte. Tänk att det finns inget som sticker folk i ögonen så mycket som att lite oskyldigt cykla på en trottoar?  Först blev jag irriterad. Sen försökte jag vara mogen och tänka att hon kanske haft en dålig dag. Jag kanske var droppen. Och hon kunde ju inte vetat hur mycket jag kämpat med påsar och allt för att äntligen få äta godis. För övrigt kan jag inte förstå varför man måste trycka i sig allt om man väl köper godis? Det blir som ett tvång. Jag måste trycka i mig allt innan jag är hemma. När det väl är gjort vill man bara kräkas och inbillar sig att man aldrig mer kommer att äta godis....

VÅR! Minns ni den? Jag minns den. Och jag längtar. Längtar till andra sidan året.

Du kan kalla mig gammal men...

Var ju på stans hippaste klubb i helgen. Så fort jag och mina vänner ställde oss i kön infann det sig en konstig känsla. Vi stod omringade av minst fem år yngre tjejer som verkade vara uppspelta över att få komma in på stans hippaste för första gången. Vi intalade oss att vi inte är gamla utan mogna och att vi får har roligt med varan om det nu skulle visa sig att vi inte skulle träffa på någon i vår egen ålder väl inne. Jag inbillar mig att när jag när jag var yngre och skulle gå ut på ställen där man kände sig ung att man då var väldigt försiktig och nästan bad om ursäkt för sig själv. Så agerar inte ungdomarna idag, och jag vågar säga det även om jag vet att jag riskerar att låta som en bitter tant. Det var bättre förr. Ja i detta fallet var det faktiskt det. Alltså, visst är det härligt att man vågar ta för sig. Här kommer jag! Jättehärligt. Men hänsyn. Det är det jag menar.  Hänsyn. Oj finns det fler än mig? Svar: Ja!

En tjej hängde sig över mig för att prata med någon på andra sidan, skrek i mitt öra upprepade gånger. Irritationen växte inom mig och jag skulle precis till att säga något till henne då hon stirrar mig i ögonen och säger: "Går du före mig så dödar jag dig". Ja ni förstår ju. Jag blev mållös. Och tillslut fick jag fram något i stil med; "vad är det du säger? Jag tror att jag tappar hakan" (typiskt att slänga ur sig en sådan plus 40-kommentar i ett sammanhanget när man inte vill känna sig gammal).
Väl inne. Någon många år yngre kille som står bakom mig i baren ruffsar till mitt hår. För att sedan luta sig mot mig som om jag vore någon form av pelare. Så igen, visst härligt att man vågar ta för sig och känner sig trygg med sig själv, men det finns väl gränser? En annan liten detalj. De köper bara drinkar. Hur räcker studiebidraget till det? En liten tanke bara... Är det inte drinkar så är det champange eller hinkar med fanta och rosé för det ser ju också ganska hippt ut. Antagligen gillar de inte ens vin. Så de måste blanda. Det kan jag förstå det gjorde vi med, men fanta och rosé? Fjantigt. Förstår inte vad det var för fel på rebenshopen och sprite?

Allt har en mening.

Ja, allt har en mening. Är det så? Jag har fått höra det ett flertal gånger från olika personer de senaste dagarna. Och jag tror att jag så smått börjar att tro på det. "Allt har en mening". Om man inte tänker så, så känns ju väldigt mycket väldigt meningslöst. Vad det än handlar om så öppnar det sig ett litet hopp i tanken om att allt har en mening. Man känner sig lite lite lugnare. Vågar lita  lite mer på att den vägen livet väljer blir bra till slut. Jag som inte är så bra på att släppa saker åt ödet. Om det är så man ser det. Det här med att låta det vara. Det som man inte kan göra något åt för stunden. Släpper försiktigt, sakta men säkert på kontrollen. Och bara väntar ut. Ja så lätt som det låter är det ju inte. Det vet dem flesta. Men att försöka är gott nog. Eller? Kanske inte alltid. Men man kan inte göra mer. Man kan inte göra mer än att försöka. Förutom att försöka igen. Och försöka igen. Och igen, och igen. Så småningom har man fattat grejen. Även om det tar mer tid för vissa än för andra. För mig tar det ganska lång tid. Men I live and I learn!
Man kan inte göra mer än att vara sig själv. Och acceptera att man är den man är. Acceptera alla brister. Acceptera sina egenskaper. Sin personlighet. Veta att man duger som man är. Och vara stolt. Stolt över den man är! (ja, nu blev det lite klyschigt men jag är lite klyschig).

OCH, Jag inbillar mig att jag är så här stark, för att jag vågar vara svag.

En byrå tack.

Det är lite mycket nu. Lite för mycket.  För mycket för att kunna kontrollera. För mycket för att jag ska veta hur jag ska sortera. För mycket för att kunna ordna tankarna i kategorier. Och sedan lägga dem i lådor. Och öppna en låda i taget. Rensa den. Vad som ska ligga i just den. Och sortera ut resten. Och sedan övergå och öppna nästa. Och nästa. Och nästa. Det är för mycket för att jag ska kunna göra det just nu. Det är kaos i min hjärna. Är det kaos hjärnan blir det kaos i kroppen. Automatiskt. Vad hör till vad? Miljoner tankar som bara vill ut. Som trycker mellan revbenen. Och försöker sippra sig ut mellan dem. En i taget. Men det går inte. Jag vill bara släppa lös dem. Kräkas ut dem. Och låta någon annan sortera, bestämma, besluta, genomföra, och tycka. För jag orkar inte tycka mer. Inte om det. Inte just nu, För jag har inte en jäkla aning om vad man ska tycka om det. Vad man borde tycka. Tyck åt mig. Gör åt mig. Bara jag slipper.

Idag är en sån dag.
 Imon hoppas jag på en annan. En mer lättsam. En som glider med. Inga onödiga stopp. Avbryt. Det hinns inte med. Och min hjärna behöver vila. Vila från tankar. Och min kropp behöver vila. Vila från tankar som far runt mellan tårna och huvudet. Jag är värdelös på att släppa saker. Lägga åt sidan. För stunden. Jag kan inte ordna nu. Jag ordnar en annan dag. Det blir som det blir. Ingen mer energi på det. Jag är värdelös på det.  Totalt värdelös. Men jag övar mig. Och imorgon ska jag fortsatta att öva. För livet är en utmaning, där man måste agera, inte något man bara ska glida med. Det är de döda fiskarna som simmar med strömmen. Var det inte så? Jag tänker inte vara någon död fisk! Även om det hade varit skönt vissa gånger...som idag. Som imon.

Fortfarande inte där än. Fortfarande på väg. Aldrig riktigt framme. Resten av livet. Strävigt. Härligt. Fint. Fantastiskt.

Egoboost!

Jag försöker. Egoboosta mig själv. Det är svårt. Det är svårt för att man tvivlar. Tvivlar på om man är värd att vara ego. Om man är värd att andas fritt. Kanske att man andas på någon. På någon som inte gillar det. Man kan aldrig riktigt veta. En fin vän med upprörd röst, försökte nästan förtvivlad intala mig att jag ska vara mer ego. "Ingen kommer vara ego åt dig. Varför ska du bry dig och lägga upp bomullskuddar åt alla. Du ska vara ego"! Det kändes uppiggande och härligt med en röst som var i eld och lågor för min skull. Uppiggande att någon tycker att man ska vara ego. Ibland undrar jag om det är grejen att man är kvinna. Om det är det faktum att man är kvinna som gör att man ber om ursäkt för sig själv i tid och otid? Kanske män bryr sig lika mycket?   Bryr sig om alla alltid. Vad ska hon tycka? Vad ska han göra? Vad ska hon säga? Dåligt samvete hit och dåligt samvete dit.  Nej skitsamma! Åt helvete med det. Åt helvete med att bry sig om allt och alla. Åt helvete med dåligt samvete. Jag fortsätter att träna på mitt: "Här är jag. Jag lever. Och. Jag ber inte om ursäkt för att jag andas", ett tag till... Kanske det sticker någon i ögonen. Kanske inte...

Inte där än, men på väg.

Ett sms.

I ett sms får det inte plats så överdrivet mycket ord. Inte överdrivet långa meningar. Jag fick ett sms i natt. Utdrag: "Vi ska önska och hoppas på att du är här när vi vaknar imorgon". På någon vis säger detta allt. Det behöver inte stå mer än så. Bakom denna mening finns det hundra bakomliggande meningar. Å jag blir så glad. Så glad för att ha er. Så glad för bekräftelsen ni ger. Bekräftelsen av att man är betydelsefull. Att man gör skillnad. Sån bekräftelse som alla på ett eller annat sätt är beroende av. Och ja, jag är såklart också beroende av den. Ni ger mig den. Med denna enkla mening. I min bekräftelsetörstande höst vore det vansinne att glömma att uppskatta det. Det vore vansinne att tråna efter mer, från annat håll. Det räcker så här.
Jag är långt bort från er idag. Jag vet inte hur många mil. men säkert flera hundra. Eller nåt. (är värdelös på sånt där). Långt bort i alla fall. Men ändå så nära. Jag känner det.

 Det är sol idag. En fin höstdag. Och jag känner att den kommer bli bra. Jag har tagit på mig en tunika med rosor. Ja. Det här blir en bra dag.

I somras. Men fortfarande samma sol. Och den är så fin när den väl visar sig.

BB&BV

Bodybalance och Black velvet. Det är det som gäller ikväll. I mitt vardagsrum. Om man nu kan kalla det för vardagsrum. Jag är inte så bra på bodybalance på egen hand. Men jag freestylade lite. Hittade på lite nya moves. Nya ställningar. Hunden kan jag. Den gjorde jag. Den är lättast att komma ihåg. Och intensepose. Mest körde jag krigaren. Det är min favorit. Tror den heter så i alla fall. Eller solhälsning? Ja krigare eller solhälsningen är den jag gillar bäst. Så det gick alltså lika bra att göra hemma. Dumt att begränsa sig till att man bara kan göra sånt där i träningssalen. Visst kan jag erkänna att det är en helt annan stämning i träningssalen. En helt annan atmosfär. Tända ljus. (Hade i och för sig jag med, men bara ett), någon som berättar exakt vad man ska göra (därför man inte kommer ihåg en enda rörelse när man ska försöka själv), fin harmonisk musik (min black velvet passade bra, men när spellistan plötsligt drog igång Beyonce så blev det svårt att fokusera). Okok det är bättre i träningssalen. Allt är bättre där. Instruktören är bättre. Den riktiga bodybalancemattan är bättre (min ikeamatta gled bara runt). Men jag vill ändå bidra med tanken om att man inte borde begränsa sig för att man inte har det ena eller det andra. Exempelvis varken matta eller instruktör. Det går ändå!

Krigaren eller solhälsningen?