Varning...

.. för dig som vill läsa om perfekta liv och perfekta människor, sluta läs nu.

Åh jag vet jag är helt värdelös på att skriva regelbundet i den här bloggen. Men jag vet varför. Jag tänker att man vill läsa en blogg som är glad och käck, men grejen med mig är att jag liksom mer har behov av att skriva de dagar då jag inte är sådär glad och käck. För det är man ju inte alltid. Eller är man det?

Ja ni kanske har blivit skadade av det-perfekta-livet-på-facebook-syndromet. Jag försöker hålla distans till det där bäst jag kan. Men jag vet det är svårt och man glömmer lätt och i vissa svaga stunder tappar man till och med bort sig själv i alla perfekta barn som sover så länge på nätterna och perfekta foton på diverse perfekta sambos, familj och vänner. För att inte tala om alla perfekta träningspass, kroppar, solbrännor och nyttig mat. Jag vet att du lika bra som mig egentligen har koll på att ingen unge ständig sover perfekt om nätterna, att ingen kropp är perfekt och att man inte alltid orkar ta tag i fin nyttig käck mat utan ibland är det riktigt gott med ketchup och treminutersmakaroner. Och de tycker även de människor som låtsas att dem inte tycker det. Glöm inte det. Och om du mot förmodan just idag har tappat bort dig i hysterin i den perfekta facebook världen så tänkte jag påminna dig om verkligheten. Åtminstone min verklighet just denna dag.

Vaknar upp som tur är tillsammans med en vän. Känns alltid lättare om man är två då dagen inte är perfekt. Vi inser båda att det blivit på tok för mycket vin kvällen innan. Att man fortfarande kan vara så omogen vid 26-års ålder (snart 27), att man öppnar en ny flaska vin klockan två på natten. Så dumt. Så onödigt. Kollar lite snabbt i mobilen. Raderar fort. Och sedan låtsas man att det aldrig hände. För det som är en riktigt bra idé precis innan man går och lägger sig är aldrig en lika bra idé när man vaknar. Drar på sig morgonrocken. Ställer sig framför spegeln. Skulle man inte gjort. Jag tänker, vem är hon. Känner jag henne? Bleka hyn, röda pletor inget bra hår trots nyfrisering. Är det en rynka jag ser? Är det för mycket skinn under hakan som på mamma? Fasen också. Går ifrån spegeln. Efter en dusch känns det lite bättre. Det blev en fin fika på stan men en riktigt jobbig känsla jag egentligen inte känner igen vill inte lämna mig. Den vägrar.

Den säger att det kryper i hela min kropp, längst ut i fingerspetsarna. På riktigt. Hela kroppen skriker att det måste hända något nu!!! Något nytt. Något som inte är samma gråa moln, samma blöta mark, samma plats, samma ansikten, samma cykel liksom (fast jag gillar min cykel). Jag måste se någon ny plats, någon ny människa. Vad som helst. Förut har min kropp alltid tyckt att det varit bekvämt med samma,samma,samma. Det tycker den inte längre. Den måste ha något mer. Jag måste ha något mer. Och det måste ske snart.
Så känner jag. Ingen perfekt facebookvärld här hemma hos mig. Bara total frustration. Total jäkla frustration och jag vet inte vart jag ska göra av den. Vet inte vart jag ska gräva ner den. Är så dålig på att gräva ner. Det kryper liksom alltid upp igen. Idag känner jag att Håkan kanske är den som förstår mig bäst i det här:

"Ge mig nåt som tar mig någonstans!!!"

Här är jag i min perfekta trädgård, på min perfekta bänk, en perfekt höstdag och jag tänker perfekta välformulerade tankar. Fast där ljög jag lite, det enda som var sant var att det var en perfekt höstdag.:)

Dagens reflektion...

Ja jag är ju en riktig nörd när det gäller att lyssna på texter istället för att lyssna på låten. Därav denna reflektion....

Jennifer Hudson & Ne-Yo – Think Like A Man featuring Rick Ross

 But in love, love, love
You gotta act like a woman and think like a man
But in love, love, love
You gotta act like a woman and think like a man.

Ja det borde ju inte vara så svårt. Män tänker ju inte. Fasen vad skönt. Oj nu generaliserade jag visst väldigt. Jag gör gärna det. Men till saken hör att jag faktiskt är så otroligt på riktigt fascinerad och rentav avundsjuk på de män (och kvinnor också för den delen) som inte tänker i närheten av så mycket som jag gör. Lär mig. 

Så alltså nästa mål:

*träna på att tänka som en man, det vill säga inte tänka särskilt mycket.

samt att...

* act like a woman. Kanske glömmer bort det lite ibland.   

För stor.

Ansiktet – För stor
Här har vi låten som har den stora förklaringen till varför jag fortfarande lever singel. Det är åtminstone det jag vill intala mig. Är det jag som är för ytlig eller hon som är för djup? Hon är för stooor för mig. Hon är för stor för mig. Det finns inget jag kan göra, jag kan bara önska att jag var lika stor som du.

Ja jag är helt enkelt för stor, för djup. Som en ocean som dem drunkar i.
Så det...
Ja man kan se det hur man vill, men just nu känns det lättast för mig att se det så här. Ha en fin lördag godingar:)

Hur gick det sen...

....Kanske någon undrar. Eller så undrar du inte. Man vet inte.
Men i vilket fall tänkte jag i alla fall informera. Skitbra avslappnad söndagsdejt blev det. Hade oroat mig i onödan.... som vanligt. Trevlig kille, lätt att prata med, vinet var gott, visst var han lite ung men va katten. Han kunde umgås. Umgås lättsamt. Det gillar jag. Så mycket lättare att gå på dejt i gbg. Behöver inte bry sig om en människa. Behöver inte snegla över axeln och undra om någon tittar på mig nu. Om någon undrar vad jag gör med han. vad jag gör med han där. Varför jag går runt och håller handen i ett mörkt söndagsgöteborg. nej varför gör jag det egentligen. Varför inte? Som singel måste man ta chansen när den dyker upp. Och tänk, det som skulle kännas så onaturligt i denna lilla stad kändes ändå helt naturligt där. Nej vi har inte träffats igen. Vi kommer antagligen träffas igen. Det är inget särskilt. Men sådana kvällar behövs i vardagens mörka november. Vi får se när det blir...

vill kräkas...

.. för nu ska jag utsätta mig för det som jag tydligen är övertygad om att man utvecklas av. Blindate..
Så länge jag inte har någon chans att gå på det själv så är jag ialla fall övertygad om att det är något som utvecklar. Nu när jag själv har chansen vill jag helst av allt bara ligga under täcket i min trygghetsbubbla tillsammans med min begynnande förkylning. Men istället ska jag till gbg och "ta en bärs, eller nåt"..
Inte för att jag vill, utan för att jag kan!

tillfällig tillfredställelse, den sanna glädjen?

Tillfällig tillfredsställelse, helgens tema....
Detta är nog något som jag är expert på skulle jag kunna tro, tillfällig tillfredsställelse då det ingår att bränna pengar... Tänk det är ju helt galet och alldeles barnsligt att ett par skor och lite nya kläder kan få en att känna sig så fullkomligt tillfreds. Tillfredsställelsen är dock så tillfällig att det bara håller till knappt dagen efter vilket gör mitt köpbegär ännu mer galet. Och jag är alldeles för spontan i mina köp för "jag måste bara köpa något". Hur sunt är det? Kommer hem med för små byxor och för stora skor. Vänta, vad är det? Vänta tills det kanske dyker upp några skor som passar? Nej nej jag chansar. Så där i lördagens shoppinghetta gick det några hundra. För att prata i mildare termer.

Söndagen, åh fina fina soliga söndag. Jag åker till gbg och skaffar mig lite annan tillfällig tillfredsställelse. Strosa i fin miljö med fin vän. Ja den tillfredställelsen är förstås helt klart gratis. Men sen tar vi en fika där, ett resturangbesök där. Ingen av oss har egentligen några pengar åtminstone inte om man ska ha lite framförhållning. Men det har vi inte. Därför tar vi en fika till innan jag ska hoppa på tåget hem. För jag är "tänka-för-stunden" personifierad skulle man kunna säga. Några hundra till föll genom mina fingrar, för jag tycker att den där tillfälliga tillfredställelsen är så galet härlig. Och jag behöver den. Så in i norden behöver jag den. Men jag vet det kommer ifatt mig i slutet av månaden. Och jag vet inte hur jag gör men än så länge har jag överlevt sista veckan i månaden utan ett korvöre. Så jag vet inte om jag är tillräckligt motiverad till att sluta upp med min tillfälliga tillfredsställelse, vi får se. Jag borde nog dra ner på det åtminstone. På något sätt. Får se hur jag gör...
Och jag vet inte om tillfällig tillfredställelse är den sanna glädjen. Jag tror inte det. Men jag avslutar ändå kvällen med att unna mig en stor godispåse. Och nu är jag galet mätt och känner mig inte alls så jättehärlig. Men de första tio godisarna var en riktigt go tillfällig tillfredställelse. Försöker uppnå känslan igen genom att ta en godis till. Gott?

Du är ändå min bästa tillfredställelse idag, för du är inte tillfällig:)

1128 km nära..

Jag vet inte om det är alldeles galet eller bara helt naturligt. För mig känns det nog faktiskt helt naturligt. Ringer till goda vännen eftersom jag ska ta en promenad på en halvtimma för att hämta min cykel. Vi pratar om livet i litet och smått. Hon bakar, jag går. Hon bakar, jag går. Hon bakar, jag cyklar. Hon handlar, jag handlar. Hon går hem igen, jag betalar. Hon bakar igen, jag cyklar igen. Hon bakar, jag packar upp varor. Hon diskar, jag bakar. Hon bakar, jag bakar, Vi bakar. Och vi pratar hela tiden...nästan. Ibland blir det tyst i flera minuter för att jag måste räkna hur många dl socker det ska vara och hon måste koncentrera sig på smörkrämen till hennes biskvier. Hon har gjort biskvier hela samtalet. Jag tänker att det måste vara avancerat att göra biskvier. Och jag vet egentligen inte hur noga vi lyssnar på varandra för det tog  en timma innan jag verkligen fattade att det var biskvier hon gjorde, fast att hon informerat mig om det tio gånger.

Det gör inget att vi inte lyssnar så noga på varandra hela tiden, det gör inget att vi tänker på baket samtidigt som vi ska försöka reda ut livets stora fråga. Svaret blir halvdant och tankarna om mjölet i bunken och mannen i livet går in i varandra. Samtalet är oeffektivt och kan antagligen för någon annan verka helt och hållet meningslöst. Men för mig är det allt annat än meningslöst. För mig känns det som att hon är precis nära. Vi bakar precis brevid varandra fast att hon är 1128 km bort. Det känns fint och fullständigt jättemeningsfullt. En promenad, en cykeltur, två Icabesök, 21 kladdmuffins, 30 kolakakor, 29 frallor och 15 mandelbiskvier senare så måste vi lägga på. Inte för att vi vill utanför att vi måste. Samtalet slutar på 2 timmar och 3 minuter och jag antar att det är fullt normalt?
Vi hann inte riktigt prata klart, vi redde ut att vi bakat riktigt fina bakverk och att vi faktiskt är helt jäkla fantastiska, men vi redde aldrig ut livets stora fråga så jag tänker ringa upp henne igen. Jag tänker göra det nu. Och antagligen behövs det minst två timmar till för att reda ut den där stora frågan. Antagligen behövs det ett helt liv, men det gör mig inget. För jag vill prata med dig hela livet..

Alltid nära.