Är jag sunkig?

En vän till mig informerade om att hon skulle städa idag. Inte vilken städning som helst utan rengöring av spisfläkt och ugn. Vilket fick mig att inse att jag faktiskt bott i min lägenhet i snart två år utan att knappt ägnat en tanke åt att jag borde rengöra min fläkt och ugn. Mina fönster är putsade en gång och en gång gjorde jag ett försök till att rensa brunnen i duschen. Dock utan större resultat eftersom jag i princip började gråta när jag insåg hur äckligt mitt eget hår kunde vara. Frågan är alltså, är jag sunkig? Eller kanske snarare hur sunkig är jag, på en skala?

Eller är jag bara rentav en livsnjutare in i märgen? Som hellre njuter av fint väder eller goda vänners sällskap istället för att ägna sig åt sträviga sysslor som att städa ugnen. Eller så är jag expert på att hitta undanflykter till varför jag inte borde putsa fönster eller damma längst in i hörnet. Det man inte ser, det finns inte. Så kan jag resonera ibland. Som den där gamla 90-talsplanschen ni vet. Min kompis hade den på sin dörr när vi var små. Jag tror att det var en bulldog på den eller kanske en schimpas (känns som om det var rätt inne med schimpanser på planscher då). I vilket fall minns jag att det stog: "Bättre lite skit i hörnen än ett rent helvete". Fyndigt värre. Jag verkar uppenbarligen ha annamat detta käcka ordspråk och fortsatt att leva efter det även på äldre dar. Nu är det faktiskt så att varken ugnen eller spisen konstigt nog inte är särskilt smutsig, men jag inser ändå att det är på gott och ont som den där planschapan har etsat sig fast i mitt minne.

Vissa har det bara inte.

Det där kulturella ögat. Jag vill verkligen och jag har absolut försökt. Försökt att vara kulturell. Försökt att förstå mig på tjusningen i att titta på fina fotografier. Visst dem är fina. Men längre än så kommer jag inte. Vi var på fotografiska museet i Stockholm. Det var några kända fotografer som hade fotoutställning och vi tyckte att det lät himla trevligt. De jag var där med hade nog ett lite mer kulturellt öga än mig dock. Okej de stannade inte lika länge vid ett fotografi som vissa andra gjorde, men helt klart längre än mig i alla fall.

Jag ville också se det där fina bakomliggande budskapet som alla andra verkade se. Så jag bestämde mig. Jag ställde mig bredvid en mycket intresserad person och gjorde mig förberedd för att titta på samma fotografi minst lika länge som han. Jag tittade och tittade. Försökte förstå mig på fotot. Vad ser han som inte jag ser? Nej det var bara att acceptera det faktum att jag inte såg på kortet med samma ögon som han. Jag gick vidare. Jag hade gått igenom alla fotografier långt före mitt sällskap och stod rastlös och trampade vid utgången medan jag konstaterade att det var roligare att iaktta människorna som kom och gick. Jag undrar hur mycket jag missar i livet eftersom jag inte kan se det som många andra kan se. Men jag antar att det är bara att gilla läget. Vi intresserar oss för olika saker helt enkelt. Men jag ska göra ett nytt försök........ snart! Kanske man kan öva upp sitt konstöga? Jag ska åtminstone försöka, för jag vill inte missa allt det där fina som somliga kan se och inte jag. Det gör mig frustrerad.

Som den här fina statyn. Jag försökte verkligen förstå mig på den, men jag lyckades inte. Kanske är det som är meningen med konst?

Investeraren!

Japp, det är det nya! Även om jag inte är känd för att vara den mest ekonomiska tjejen som går i ett par skor, så misstänker jag nu att det faktiskt bor en investerare i mig om än långt där inne.
Jag kan ha gjort min livs bästa investering idag. Mitt livs bästa köp. Jag kan ha blivit en sån som bunkrar upp för kriget. Men jag vet inte än, du får avgöra.
Jag har alltså köpt Lite dyrare schampo och balsam än vanligt men också Mycket större flaskor. Jag brukar vara för snål för sånt, så att jag istället köper 30 kronors balsam varje gång jag handlar (ja jag vet att det blir dyrare i längden). Men idag kände jag mig redo för att slå på stort. Nu är det slut på att hälla vatten i och skaka tomma schampoflaskor. Åtminstone för ett tag. Sen så slipper jag ha duschen full av tomma flaskor också, då jag tydligen är värdelös på att slänga. De här superstora flaskorna kommer att hålla ett tag, så jag slipper slänga på länge länge. Nu får jag plats i duschen. Och det bästa av allt, jag kommer få några kronor över till annat. Jag känner mig nöjd. Helt klart nöjd!

Välkommen ekonomischampo!

Hejdå Pengarätaschampo!

Tack sommar!

Sommaren är verkligen inne i slutspurten nu, jag kan inte blunda för det längre. Snart lämnar många fina vänner stan och därför är det dax för middag ikväll. Kan bli sommarens sista hetsätarkväll. Så jag får hålla till godo. Men jag vet att hösten kommer bjuda på fler hetsätarkvällar med de godingar som är kvar. Sommaren har varit den bästa på flera år och jag kommer sakna så mycket.

Jag kommer sakna att ligga i klunga på stranden, jag kommer att sakna att spontanköpa en rulle och sätta sig och äta på stranden, i solnedgången, jag kommer att sakna stans trevligaste krog som bara är öppen på sommaren, jag kommer att sakna okända ansikten, jag kommer att sakna kända ansikten, dem man egentligen inte känner men ändå är det trevligt att se deras ansikten när de kommer hem till sommaren, jag kommer att sakna att träffa gamla vänner som man bara ser ett par gånger om året, jag kommer att sakna spontanvinkvällar, jag kommer att sakna picknick och loppis, jag kommer att sakna tanterna och farbröderna som sitter utanför min port när jag åker på morgonen och sitter kvar när jag kommer hem på eftermiddagen. Jag kommer sakna att höra deras konversation kring hurvida lingongrova kostar 9.90 på Ica eller var det på coop? Mycket billigt skulle det tydligen vara i vilket fall. Det verkar som att de ringer varandra och bokar träff på bänkarna utanför. Eller så har de några speciella bestämda tider varje dag. Åtminstone om det är sol. Jag kommer att sakna deras blickar när de funderar över vad den unga tjejen i klackskor ska ut på för skoj. Ja, jag kallar mig ung. Jag tror att de varit lite avundsjuka på mig i sommar. Jag inbillar mig det i alla fall, att de tittat på mig med längtande blickar och drömt sig tillbaks till ungdommen.

Jag kommer att sakna att regniga dagar baka till kakbjudningen på stranden, ja jag gillar att bjuda på kakor. Jag kommer att sakna hur jag går runt på stranden och letar efter någon jag känner, bara för att jag ser min chans att bjuda på kakor. Jag kommer att sakna att bada och grilla vid en sjö, jag kommer sakna att få vara solkysst, jag kommer sakna mina fräknar (trodde aldrig jag skulle säga det). Jag kommer sakna waka waka, jag kommer att sakna att trycka i mig chips och chocklad på filmkvällarna tillsammans med er, jag kommer att sakna att dansa med bruna ben och kort kjol, jag kommer till och med sakna att svettas på stranden, och jag kommer att sakna sverigetripparna, jag kommeer att sakna att inte behöva använda rough, jag kommer sakna att sommarflirta för det är annorlunda att flirta på sommaren än på vintern. På sommaren är alla omständigheter runt omkring härligare än under någon annan årstid. Det är i vilket fall så jag känner. Våren kan få vara en god två.

 Ja, jag kommer verkligen att längta tillbaka till den här underbara sommaren. I höst kommer jag tänka tillbaks på alla fina minnen denna sommaren gett mig. Kalla det älta om du vill. Jag erkänner, ibland är jag en ältare. En riktig ältare,  på gott och ont. För jag tror att den som aldrig ältar glömmer att reflektera över livet. Tack för en underbar sommar fina fina människor!

The look!

Okej.Så the look fungerar alltså. Eller det fungerar när man är som minst upplagd för det. Så vad är då the look? eller långa tresekunders regeln som man också kan kalla det. Jo, det är den där långa charmiga men dock så obekväma blicken man ger någon som verkar intressant. Man tittar alltså med tindrande ögon lite för länge. Sånt kan man inte göra i min lilla småstad, då börjar väl folk prata snart om man håller kvar blicken för länge på var och varannan människa. Stockholm tänkte jag, jag testar. Det var dagen efter några glas vin och jag kände att jag var lite bekräftelsetörstande. Min vän hade kört tresekunders regeln flera gånger den dagen och hon försäkrade mig om att den fungerade eftersom hon fick blickar tillbaka. Vi satt på en trevlig uteservering och vännerna jag satt med var helt inne i ett samtal då jag såg någon halvsöt kille gå förbi med en kompis. NU, tänkte jag. Och gav en näst intill stirrande blick på killen, inte alls så tindrande som den riktiga the look ska vara. Men trots den ocharmiga stirrblicken så tittade han tillbaka och vände sen bort blicken eftersom det blev lite obekvämt länge. Jag ansträngde mig. Gav mig fasen på det och höll kvar blicken. Vi fick ögonkontakt igen. Sedan gick de vidare. Härligt tänkte jag. Lite ögonkontaktbekräftelse är väl aldrig fel. Plötsligt upptäcker vi att killarna har vänt och är på väg in på stället vi sitter på. Å nej tänker jag, vad har jag nu gett mig in på. De står i baren en stund och tittar åt vårt håll. Sedan kommer de emot oss. Och såklart sätter sig vid bordet bredvid. Jag inser att jag inte längre är alls upplagd för att sitta en meter ifrån en medelsöt kille och flirta en söndagkväll. Jag försöker fokusera blicken på allt annat. Vad förväntas av mig nu? Måste vi hångla för att jag gav the Look? Han stirrar i ungefär en timme innan dem ger upp och går vidare. Tack och lov. Jag andas ut! Ännu en gång får jag anledning att fundera över hur det kommer sig att karlar ofta verkar ha så höga tankar om sig själva. Hade någon stirrat på mig så hade jag inte tänkt, oj hon vill nog hångla. Jag hade nog snarare funderat över om jag hade glömt ta ur kjolen från strumpbyxorna eller något liknande. Nej, de där karlarna borde komma ner på jorden lite. Men det var roligt att det fungerade. Nästa gång jag ger the look ska jag vara säker på att jag känner för att löpa linan ut. Ja inte hela linan ut, men ni fattar....

Redo för shopping?

Så, då är jag redo för att shoppa loss i Stockholm! Har räknat ut att jag åtminstone kan köpa något för en tvåhundring eller så ;)! Känns härligt! Jag är ändå superbra på att gå bredvid folk som shoppar loss.

Idag: Sentimental och Stark.

Vem är stark?
Förut trodde jag att den som aldrig grät, den var stark. Nu tror jag annorlunda. Jag tror att det finns en styrka i att kunna gråta, att bryta ihop och att be om hjälp. För man klarar inte allt själv, hur gärna man än vill. Tillslut tar det stopp. Och då måste någon finnas där som hjälper, och för att någon ska kunna hjälpa måste man ha mod nog att våga öppna sig. Ja, nu tror jag att det är en styrka att kunna öppna sig, förr trodde jag det var en svaghet. Att man nog var starkare om man klarade allt själv och inte behövde delge andra. För att vara stark måste man kunna visa sig svag. Så tror jag.
Ibland blir jag rädd för att falla. För att falla sådär långt ner. Sådär långt ner så man inte tror att man ska komma upp igen. Och jag vet att det inte finns några garantier för någon att aldrig falla. Alla gör det mer eller mindre. Litet eller stort. Djupt eller ytligt. På ett eller annat sätt faller alla lite då och då. Och man har inget annat val än att infinna sig i fallet och för tillfället erkänna sig besegrad. Om det så "bara" är bakfylleångest. Ja jag ligger här nu, det är jobbigt, men jag kommer att stå upp igen. I morgon, eller i övermorgon, eller på lördag, eller nästa vecka, eller nästa månad, eller nästa år. Någon gång kommer jag stå igen eftersom jag kan vara svag, jag kan gråta och jag kan be om hjälp. Och nästa gång kanske fallet inte blir lika djupt. Det är i alla fall vad man kan hoppas på. Jag tror att det finns så mycket mer styrka i oss än vad man själv någonsin anar. Klyschigt men sant. Jag gillar att vara klyschig. Och jag gillar att få vara sentimental en stund då och då. Man klarar mer än vad man tror. Hur klyschigt det än är så är det dagens sanning! Och dem runt omkring hjälper en att förstå det. Så lyssna noga å njut. Det här gjorde mina fina för mig och det är också vad jag vill göra för er:



Där ser du själv hur högt du når:

1000 frågor.

Nu var det bokat. Efter många om och men. Tre småstads flickor ska till storstaden och det tog visst ett tag innan det blev bokat. Jag ringde hotellet. Ställde tusen frågor om priser, vägar, tider, parkeringar, rabatt, tunnelbana och diverse annat som tre ovana småstadstjejer måste ha koll på inför den kommande andra sverigetrippen för sommaren. Bokningskillen lät lite småirriterad över alla frågor vilket kan bero på att han knappt hann ge svar innan jag ställde en ny fråga. Tror det kallas hetsig. Efter alla miljoner frågor sa han lite smått spydigt: Ska vi boka nu då kanske? Ja det kan vi göra, fnissa jag fram, som en annan generad femtonåring. I vilket fall, han lät snygg. Ja ibland kan man faktiskt höra om någon är snygg över telefon. Det är i alla fall vad jag vill tro. Lång och mörk tippar jag på. Vi får se om det stämmer när vi kommer dit. Kristoffer tror jag han hette. I vilket fall kanske han inte är jätteintresserad av mig ändå. Han kanske vill ha en mer alert tjej. Avslutningsvis frågade han om jag ville ha mejlbekräftelse på betalningen. Jag: ursäkta vad sa du? Kristoffer: V-i-ll d-u h-a b-e-k-r-ä-f-t-e-l-s-e p-å b-e-t-a-l-n-i-ng-e-n? Jag vet inte hur jag ska ta det riktigt. Vad tror du, är han intresserad?

Jag vet inte precis vad jag ska skylla på, när det gäller att min hjärna inte varit helt toppfokuserad idag. Men jag tror jag tänker skylla ifrån mig på att jag varit tvungen att umgås med en bakfull vän som på något vis smittat av dålig reaktions- och hörselförmåga. Att hitta bilen på en stor parkering tog helt klart längre tid idag än vad det skulle gjort en annan dag.

Fint ska det va!

Jag är uppväxt med att man lyxar lite extra på helgen. Man äter det vi kallar Lördagsmat eller fredagsmat. I min familj finns det inte att man äter spagetti och köttfärssås en lördagkväll. Men konstigt nog har jag blivit varse om att man i vissa familjer både kan äta smörgås eller spagetti och köttfärssås trots att det är lördagskväll. Ja jag har inte riktigt förstått det än, men så ser faktiskt verkligheten ut tro det eller ej.
I och med min uppväxt så förstår ni nog att det är med sorg i både hjärta, själ och mage som jag i ensamhet tvingar i mig den här olyxiga kvällsmaten, som knappt hade varit värdig nog en vanlig sketen måndag. Oroa er dock inte för mig. Jag och mina köttbullar ska inte sitta ensamma hela kvällen.

Första parkett!

Igår fick jag äran att se ett parkeringsbötefejs från första parkett. Ja, jag fick faktiskt äran att se hela processen från start till mål. Det är få förunnat. Först kommer han, den pengagiriga parkeringsvakten, som det så fint heter, med sin lilla kula på magen och skriver så förnöjt en bot. Sedan placerar han den som sig bör under vindrutetorkaren och klappar sig nöjt på magkulan. Nej klappar sig gör han inte, men det hade passat in bra i sammanhanget om han gjorde det. Först blir jag lite irriterad på han som försöker ta pengar från oskyldigt folk och jag tycker lite synd om bilägaren, men snabbt ändrar jag mig och blir skadeglad. Jäkligt skadeglad. Det känns skönt att det inte bara är jag som lyckas få böter på det här jäkla stället. Sedan kommer han. Bilägaren. Och jag står som fastklistrad framför köksfönstret och väntar med spänning på det kommande utbrottet. Det där utbrottet som man skulle kunna betala för att se. När han river sönder lappen i takt med alla fruktansvärda svordomar och sedan hoppar på de små små pappersbitarna. Men, han märker inget. Sätter sig tillrätta i sätet och ska precis till att köra iväg, men DÅ. Hans blick dras till lappen i vindrutetorkaren. Han öppnar sakta bildörren. Reser sig upp och tar tag i denna härliga  papperslapp. Han ser sig om, tittar sig hetsigt runt omkring, sen. Börjar han skratta. Vem fasen börjar skratta när man får p-böter? Det är att sticka vanligt dödligt folk i ögonen när man beter sig på det viset. Inte okej. Inte okej!

Så jag fick inte den reaktionen jag väntat mig. Jag fick inte se det där frustrationsutbrottet så jag kunde känna igen mig. Känna igen känslan när man blir förbannad på sig själv för att man dragit på sig en onödig P-bot. Nej nej, men kanske nästa gång? I vilket fall var det ändå ärofyllt att få vara med från början till slut. Jag vet en som hade betalat för att stå i mitt fönster då. Ibland kommer det polisbilar och hämtar folk här. Och den här personen blir alldeles till sig och står som fastmurad i golvet framför fönstret. Jag är rädd att jag är på god väg att bli både som henne och som min mamma. Jag kommer bli en sådan där tant som vet allt om alla eftersom att fönstret är roligare än tv:n. Min mamma är bara 50, men hon är redan sån. - Nu har han gått förbi här tre gånger, andra gången var frugan med, men nu är det hunden, vart tog frun vägen? Nej usch, jag ska göra allt för att inte bli en förstaparkettstant som står bakom gardinen och kikar...

Dagens i-lands...

Jag kan inte stänga min plånbok. Är det inte irriterande när man ska lägga ner
den i väskan men den får inte plats eftersom man inte kan stänga den?
Jag har alltså så mycket guldpengar och tusenlappar att den inte går igen.
Eller så kommer hela sanningen här.


Den går inte att stänga eftersom jag aldrig rensar den på kvitton, så var det. För att jag är lat. Så jäkla lat. Kanske man kommer behöva något kvitto någon gång, tänker jag. Så jag sparar det ifall om att. OM jag skulle byta den där tröjan för 199 kr? OM jag skulle vilja reklamera någon av alla billiga plagg jag köpt som gått sönder efter en tvätt? OM jag nu mot förmodan skulle trotsa min lathet inför att lämna tillbaka onödiga impulsköp eller för att lämna tillbaka något som är sönder på grund av dålig kvalité så skulle jag ändå inte hitta det för all annan skit.
Nej nu är det faktiskt dax för mig att ta mig i kragen. Shape up för fasen. Tiden är inne. Det har gått ett halvår sen sist. Minst. Nu är det dax att rensa plånboken så att jag hädanefter kan hitta alla mina tusenlappar när
jag ska betala mina dåligakvalitéimpulsköp! Just do it!

Till någon som vill ha mer bilder:)!

Melissa, Beyonce eller Shakira?

Ibland har jag sånna där självömkan dagar. Tar på mig offerkoftan en stund och lyssnar på Melissa Horn.Lät du henne komma närmre, var hon vackrare än mig...Typ. Ibland gråter jag en skvätt och tycker riktigt synd om mig själv. Men sånna dagar gör sig främst påminda på hösten när jag är som mest sårbar. Kanske är det den där speciella veckan i månaden också. Men i sommar har jag faktiskt inte haft särskilt många offerkoftadagar om jag får säga det själv :). I sommar har jag nog kört mer på Beyoncés takter: 
 Why don't you love me?
Tell me baby why don't you love me?
When I make me so damn easy to love !
Ja, jag kan erkänna att jag vissa dagar faktiskt tror på att texten handlar om mig.
Speciellt efter ett par glas vin.
Då svänger jag på rumpan och är näst intill säker på attBeyoncé gjort texten speciellt till mig.
Att den liksom är tillägnad mig. Då är jag i mitt esse och inget kan stoppa mig. Ja, så är det faktiskt.
Ibland kan Melissa Horn offerkoftan hoppa på mig dagen efter
en sån där skitbra Beyoncékväll. Och jag kan erkänna att jag inte alls längre tror på att
Beyoncé gjort den där låten just till mig;)
Jag är inte beredd. Jag har klätt på mig koftan innan jag ens hunnit märka att den varit påväg.
Den har inte ens behövt kämpa. Ska jag vara ärlig har det till och med hänt
ett par gånger i sommar. Att jag tagit på mig den. Den finns alltså inte bara på hösten.
Det är sant, fast att jag haft en supersommar har den velat vara med några enstaka gånger.
Men som tur är har jag inte haft på den särskilt länge vid de fåtal tillfällen den dykt upp.
Jag har direkt känt av den och efter det bestämt mig för att den får sitta på till en viss tid.
Och när tiden är ute har det varit Shakiras tur:
Pick yourself up
And dust yourself off
And back in the saddle!
Och efter den dängan har jag varit lika rak i ryggen som jag var kvällen innan närjag sjöng och svängde på rumpan som Beyoncé.Ja, jag ljuger väl om jag säger att jag sjöng som henne,
men svängde på rumpan i hennes takt det gjorde jag i alla fall.
Snart är det höst igen. Jag vill egentligen inte ta de orden i min mun men det är sant.
Snart är det höst. Och med hösten kommer offerkoftan och Melissa Horn. Det kan vara härligt att mysa till hennes ljuva röst,så inget ont om det, men jag tror att jag kan hantera min dalar bättre om Waka waka finns tillgänglig och kan påminna mig om när det är dax att ta av offerkoftan. När den kliat för länge, som Mia Törnblom säkert skulle sagt.
Så Shakira får snällt följa med mig in i hösten. Rädda mig när det behövs. Något annat finns inte, jag har bestämt mig!

Tjejen med framförhållning!

Jag tänkte på det idag. Hur kan det komma sig att man blir lika förvånad varje gång som den där tråkiga veckan i månaden inträffar. NEJ! Jag räknade ut att jag varit med om det över 120 ggr i mitt liv. 120 gånger har jag skrikit NEJ! ändå blir jag lika förvånad varje gång den dyker upp. Och varje gång blir jag lika besviken över att jag inte förberett mig. Jag letar febrilt genom hela lägenheten efter något som kan skydda mina kläder. Fickor, väskor, lådor och jackor. Har man tur hittar man något. Har man inte tur, bara att gilla läget. Ofta snyltar jag av någon som råkar vara med mig just då. Undra hur många tamponger jag är skyldig vänner och bekanta. Säkert 100-tals. Jag borde köpa massa paket och stå och dela ut på torget för att lätta tyngden på mina axlar. Det dåliga samvete jag känner när jag är snyltartjejen.

Så nej. Jag är inte tjejen med framförhållning. Jag är inte den som fyllt upp förrådet i fall om att det skulle bli krig. Min mamma tror att livet skulle bli smidigare för mig om jag någon gång tänkte på att bunkra upp. Men det känns inte som jag att fylla upp förrådet. Det känns inte som jag att kunna välja på vilket schampo jag ska ta idag. Jag är den som letar hetsletar tamponger, jag är den som häller vatten i schampoflaskan och skakar, jag är den som tvättar kulörtvätt med vit tvättmedel för att jag glömt köpa annat, jag är den som får cykla till ICA mitt i baket för att jag inte hade något som man behövde, jag är den som alltid glömmer det viktigaste när jag handlar och jag är den som häller vatten i mascaran och hetstrycker på hårspraysflaskan när det bara kommer ut luft. Visst hade jag kunnat undvika många irritationsmoment om jag varit den som bunkrat upp för kalla kriget. Om jag någon enstaka gång faktiskt kunde skriva en handlingslista. Men nu är det inte så. Och jag gillar läget. Efter mina irritationsutbrott. Irritationsutbrott med skrik av fula ord. Riktigt fula ord. Efter det. DÅ gillar jag läget... känner in lugnet, tar ett djupt andetag och tänker: Tills nästa gång, Då....

En Överraskning.

Jag har städat idag. Fast det var inte det som var överraskningen, tro det eller ej. Min familj tycker att jag är stökig och slarvig, och att jag har det dammigt hemma. Det har hänt att min syster städat om min lägenhet fast att jag nyss städat. Mina vänner tycker att jag har renast av alla i umgänget, (med undantag för en annan person ;)). Hur går det ihop? Är jag renlig eller är jag dammig? Beror på vem man jämför med verkar det. Jag hade i alla fall länge tänkt på att jag borde städa, men i sommar har jag resonerat som så här: Finns det något annat trevligare som kan förgylla min dag så tillåter jag det där andra trevliga att ta upp min tid. Jag tror inte på att alla måsten alltid är ett måste. Jag lever inte så och jag trivs hur jag lever, renlig eller dammig spelar ingen roll. Välj själv. Livet är i vilket fall för kort för att haka upp på massa måsten som inte behöver vara ett måste. I de flesta fall handlar det om att prioritera, så tror jag.

I vilket fall, i morse när jag vaknade bestämde jag mig. Efter jobbet ska jag städa! Och eftersom att vädret fortfarande var sisådär och jag ännu inte fått något förslag på något annat som kunde förgylla min dag så tog jag som bestämt tag i mitt "måste". (Dammtussarna ringlade längst väggen så måstet var trots allt relativt befogat). Efter att ha lagt in den fem dagar gamla nytvättade tvätten i garderoben och lagt alla skor man annars snubblar över, tillrätta så var det dax för berget. Alltså disken, som min mamma hade kallat för berg om hon sett det fast i själva verket var det inte så farligt. Jag tog mig snabbt å lätt igenom gamla matlådor och tekoppar från ett antal frukostar medan jag lät Josef Zackrisson med sin "kom nära", göra mig sällskap. När man är längst där nere i hon, och det endast ligger någon enstaka sked eller burk kvar så känner man sig riktigt nöjd över att man snart är klar med den tråkigaste sysslan. Jag tog tag i den sista matlådan som låg längst på botten och slet upp locket i mitt jubel över att snart vara klar. Å där var den. Överraskningen. Ni vet det där gröna som satt sig på gammal köttfärs och förökat sig genom att göra ett antal öar. Spritt ut sig sådär härligt. Som små chicka vårtor som är hälften bruna hälften gröna, och hade man bara väntat lite till så hade dem varit helt lysande gröna. För att inte glömma odören. Som letar sig in i näsan så det sticker till och man är på gränsen till att få upp det där man åt till middag som förövrigt även det var tacopaj. Tur att den ransonen av matlådor är uppätna nu. Jag frågade mamma om jag skulle slänga grönavårtor burken. Hon tyckte nog att jag skulle det, annars skulle man tydligen ta ättika i. Jag hade ingen ättika. Jag diskade den två gånger och satte in den i skåpet. Ibland vet jag inte varför jag frågar mamma om sådana saker, man gör ändå på sitt eget vis i slutändan ändå. Och det fungerar det också.  Och så länge det inte dykt upp mer härliga gröna vårtöar i burken tills nästa gång jag tänker använda den så är det fritt fram för ny mat att gotta till sig.

Saknar jag sambolivet?

Det som är tråkigt med att bo ensam är att man inte har någon att dela sin dag med när man kommer hem. Alltså berätta om betydelsefulla eller betydelselösa saker som hänt under dagen. Det är därför jag tror att det alltid blir väldigt yvigt och hetsigt när jag och mina vänner ses. De flesta bor själva och gått och väntat hela dagen på att få berätta om något som man varit med om. Man håller liksom på att spricka om man inte får dela med sig med någon snart. Någon hinner inte innanför dörren innan hon försöker berätta att hon träffat en käck kille under dagen, samtidigt som en annan hektiskt och utan fokus rör i köttfärsen, å en annan hackar gurka för kung å fosterland och skär sig säkert, medan en tredje försöker få en syl i vädret för att fråga var det finns en vettig kniv som man kan hacka löken med. Mitt i allt kommer en fjärde eller femte in i kaoset och vill ha smakråd för om hon ska ha det bruna linnet eller det gröna. Hon får fråga några gånger innan någon överhuvudtaget svarar, och när hon väl får ett svar så är det inte alltid så genomtänkt men ändå alltid av välmening. Väl till bords hinner vi knappt sätta oss innan alla skålar och fat är länsade, och just då, precis då inser vi hur hetsiga och ofokuserade vi varit på maten och på varandra att vi inte ens lagt märke till att tacosen är slut och vi är så mätta att vi inte orkar äta en bit till. Men det gör vi, om det mot förmodan skulle finnas en ynka gurkbit kvar eller bara lite gräddfil kvar. Men jag gillar det. Jag ser charmen i det. Det är vi. Och det är fint att vi har så bråttom att dela allt med varandra att vi knappt lägger märke till att vi är där, med varandra. Så svaret är ganska enkelt. Jag saknar inte sambolivet. Jag gillar mitt kollektiv som jag får vara med när jag än känner för det. När jag känner för att inte vara ensam. När jag känner för att dela med mig...

Första blogginlägget ever!

Egentligen är det inte min stil att ha en blogg. Det känns inte riktigt som jag. Inte än. Men jag har så mycket meningslösa tankar som jag känner att jag har något behov av att samla någonstans. Dela med mig av. Några av dem kommer säkert vara meningsfulla också, om man har tur. Jag har funderat länge på att skaffa mig en blogg men olika saker har kommit i vägen. Som att jag är en riktig fegis till exempel. Å även lite andra "hinder" som jag stött på, på vägen.

I min blogg kommer jag inte dela med mig av dagens outfit, eller om jag köpt något nytt trendigt klädesplagg. Det känns inte så spexigt att lägga upp bilder på en gina trico outfit från top till tå för 149 riksdaler. Sen är jag ju inte särskilt trendig heller:). Däremot finns det en möjlighet att jag någon enstaka gång kommer skryta om ett par nyinköpta skor eftersom det antagligen förgyllt och haft stor betydelse för min dag. Å ja, jag vet. Det är tillfällig tillfredsställelse, men jag gillar den och ogillar den på samma gång. Någon slags hatkärlek. Jag gillar inte att jag är svag för tillfredställelsen som onödig konsumtion bidrar till. Jag kommer heller inte beskriva min dag från morgon till kväll eller vilken fin måltid jag har ätit till kvällsmat. Däremot kan det hända att jag någon gång kommer dela med mig av någon konservburks kvällsmat i hopp om att få medlidande:)! Som du förstår, både ytliga och djupa tankar kommer att delas här.
På återséende.