En Överraskning.

Jag har städat idag. Fast det var inte det som var överraskningen, tro det eller ej. Min familj tycker att jag är stökig och slarvig, och att jag har det dammigt hemma. Det har hänt att min syster städat om min lägenhet fast att jag nyss städat. Mina vänner tycker att jag har renast av alla i umgänget, (med undantag för en annan person ;)). Hur går det ihop? Är jag renlig eller är jag dammig? Beror på vem man jämför med verkar det. Jag hade i alla fall länge tänkt på att jag borde städa, men i sommar har jag resonerat som så här: Finns det något annat trevligare som kan förgylla min dag så tillåter jag det där andra trevliga att ta upp min tid. Jag tror inte på att alla måsten alltid är ett måste. Jag lever inte så och jag trivs hur jag lever, renlig eller dammig spelar ingen roll. Välj själv. Livet är i vilket fall för kort för att haka upp på massa måsten som inte behöver vara ett måste. I de flesta fall handlar det om att prioritera, så tror jag.

I vilket fall, i morse när jag vaknade bestämde jag mig. Efter jobbet ska jag städa! Och eftersom att vädret fortfarande var sisådär och jag ännu inte fått något förslag på något annat som kunde förgylla min dag så tog jag som bestämt tag i mitt "måste". (Dammtussarna ringlade längst väggen så måstet var trots allt relativt befogat). Efter att ha lagt in den fem dagar gamla nytvättade tvätten i garderoben och lagt alla skor man annars snubblar över, tillrätta så var det dax för berget. Alltså disken, som min mamma hade kallat för berg om hon sett det fast i själva verket var det inte så farligt. Jag tog mig snabbt å lätt igenom gamla matlådor och tekoppar från ett antal frukostar medan jag lät Josef Zackrisson med sin "kom nära", göra mig sällskap. När man är längst där nere i hon, och det endast ligger någon enstaka sked eller burk kvar så känner man sig riktigt nöjd över att man snart är klar med den tråkigaste sysslan. Jag tog tag i den sista matlådan som låg längst på botten och slet upp locket i mitt jubel över att snart vara klar. Å där var den. Överraskningen. Ni vet det där gröna som satt sig på gammal köttfärs och förökat sig genom att göra ett antal öar. Spritt ut sig sådär härligt. Som små chicka vårtor som är hälften bruna hälften gröna, och hade man bara väntat lite till så hade dem varit helt lysande gröna. För att inte glömma odören. Som letar sig in i näsan så det sticker till och man är på gränsen till att få upp det där man åt till middag som förövrigt även det var tacopaj. Tur att den ransonen av matlådor är uppätna nu. Jag frågade mamma om jag skulle slänga grönavårtor burken. Hon tyckte nog att jag skulle det, annars skulle man tydligen ta ättika i. Jag hade ingen ättika. Jag diskade den två gånger och satte in den i skåpet. Ibland vet jag inte varför jag frågar mamma om sådana saker, man gör ändå på sitt eget vis i slutändan ändå. Och det fungerar det också.  Och så länge det inte dykt upp mer härliga gröna vårtöar i burken tills nästa gång jag tänker använda den så är det fritt fram för ny mat att gotta till sig.