Synisk och jordnära?

Jo men absolut. Dejten var himla trevlig och jag klarade mig med att vara ostel och lättsam hela kvällen. Visst gjorde det sitt att jag hade grundat med lite vin. Jag vet inte om det kanske var lite fusk, så därför är jag osäker på hur stolt jag egentligen borde känna mig över att jag ändå tog mig för något som ändå kräver mycket mod. Mitt största mål med kvällen var att utmana mig själv till att lyckas vara trevlig hela kvällen trots eventuella störningsmoment. Jag har nämligen tyvärr en förmåga att plötsligt inte kunna föra mig och liksom nästan bli otrevlig om jag hittar något att störa mig på hos en kille. "åh nej, inte remsandaler". En sådan upptäckt kan ge mig panik och därefter kan jag bete mig konstigt.

Det är inte en sådan människa jag vill vara. Jag vill vara trevlig rakt igenom och hela vägen. Hur svårt kan det vara? Denna dejten utmanade mig inte så mycket i detta eftersom att det inte fanns så mycket att störa sig på. Det var säkerligen en bra och trevlig kille helt enkelt. Så helgen gick. Han hörde inte av sig, jag hörde inte av mig. Det kändes inget speciellt. Och så plötsligt under söndagskvällen så ringer det. Och det är han. Jag får panik, vill inte svara. Vänner runt omkring mig hetsar mig att jag är töntig, svara svara svara! Jag svarar. Vi småpratar lite. Sen frågar han det som han antagligen hade avsikt att ringa för, om vi ska ses igen. Då händer det som inte får hända. Jag får panik, hinner inte tänka klart. (vill jag, vill jag inte, jag vet inte, vet inget).

Ni vet det där trycket som kan lägga sig över bröstet och det gör att jag stelnar till, inte kan få ur mig något vettigt, och jag blir den där personen som inte kan föra sig. Just den som jag inte vill vara. Istället för att bara säga, såklart att vi ska ses, det var ju trevligt så varför inte ses igen. Ingen stor grej liksom. Men i min hjärna och kropp blir det en hur stor grej som helst. Och jag försöker vara trevlig och säga att vi ska ses igen. Men den känslomänniska jag är gör att min osäkerhet lyser igenom lika självklart som solens strålar lyser genom persiennen. Han "du låter inte jätte entusiastisk". Min hjärna tänker, fan fan fan varför kan jag inte bara låtsas ibland även när jag blir osäker. Det snurrar, hur ska jag rädda detta? Vad ska jag säga för att inte verka dum? För att verka vettig och trevlig? För att inte han ska känna sig dum? Han som är så mogen och ringer och säger rakt ut vad han vill. Det är just det jag eftersöker från en kille. Men nehe när det väl händer får jag panik. Jag får ur mig "Jo, men jag är kanske lite synisk och jordnära". Vad fasen ska det betyda? Det lät varken vettigt eller fick han att känna sig bättre. Jag måste, måste, måste skärpa mig! Hur svårt kan det vara att vara lite trevlig och lättsam?

Hoppa och blunda. Trotsa rädslan lite liksom, hur svårt ska det vara?

Att utsätta sig...

Jag undrar varför jag utsätter mig för det som får mig att vilja spy bara av tanken. Är tydligen uppbokad på blindate ikväll. Det bara hände och jag har inte förmågan eller ens rätt att tacka nej eftersom att jag länge har eftersträvat spänning i höstmörkret. Men nu när det är bestämt vill jag bara banga ur. Det hade varit lättare att sitta hemma med vänner och middag.Tryggt. Enkelt. Men som sagt, enkelt ska det väl inte vara, eller? "Möt mig där 19.30". Och bara av att läsa den raden framkallde typ kräkreflexer. Dock har jag lärt mig i livet att det av någon anledning är bra att utsätta sig för det man helst vill undvika så jag tar tjuren i hornen. Men fasen vilken idioti det är att utsätta kropp och själ för en sådan situation. Jag tänker att jag lär mig något. Kanske. Jag är expert på att döma folk. Mitt mål med den här så kallade dejten är att kunna föra mig och vara trevlig hela vägen, trots att jag hittar hundra saker att störa mig på. Nej shape up. Var nu en mogen 25 årig kvinna och se förbi alla eventuella störningsmoment. Det här blir jättetrevligt! ......typ.

Ett bra dejtinghem?

Det här med att ha en lägenhet som inte är dejtingvänlig. Pratade med en vän i telefon häromdagen. Hon skulle på dejt och i samtalet om vad dem skulle kunna hitta på, insåg vi att varken hon eller jag har ett bra dejtinghem. Det känns liksom inte naturligt. Inte tillräckligt laidback för att två personer i en stel situation ska känna sig avslappnade. Det kan upplevas som ett fjantigt i-landsproblem, men det är fortfarande ett problem.

Det vi kom fram till som behövs för att skapa ett dejtingvänligt hem var bland annat en stor soffa. Helst med divan.Man kan liksom halvligga i den och komma nära varann på ett naturligt sätt. Stel tresittsoffa går alltså bort. Att sitta raklång i varsin ände av en ektorpsoffa gör det svårt att känna sig avslappnad och därmed också att försöka komma närmare varandra på ett naturligt sätt. Om man nu skulle vilja det. En stor tv krävs också. Jag vet inte riktigt varför men det känns bara så. Sen funderade vi på om man skulle införskaffa ett biljardbord eller kanske ett pingisbord. Tror att det kan vara en riktigt bra idé. Och sist men inte minst så krävs en stor säng. Nu kanske ni tänker att det är bättre med en liten för att då måste man vara nära varandra hela tiden. Jo så kan man tänka men det stämmer inte. Så jag har en del att investera i alltså. Känns skönt att jag insett varför jag fortfarande är singel, dags för förändring. Stor soffa, stor tv (platt), stor säng, biljardbord. Fasen jag blir osäker ändå. Kanske läskigt för en kille att komma hem till en tjej som verkar bo i en ungkarlslya? Vi kanske hädanefter helt enkelt får ha dejten hos killen. Jag var visst inte riktigt beredd på uppoffringen som faktiskt krävdes för att inte vara singel längre. Mitt hem kommer nog tyvärr aldrig bli något ultimat dejtinghem. Men sen regnar det ju inte dejtingförfrågningar precis, så i relation till ett sådant faktum så har jag helt klart ägnat för mycket energi och tankebry kring den där dejtinghemsfrågan.







Nej, det gör sig bara inte. Då är jag hellre singel ett tag till...

Tåg...

Det är inte lätt att veta hur man ska vara. Hur man ska göra. Hur man ska bete sig. Ofta spelar det heller ingen roll utan utspelet blir ofta desamma ändå. Nu tycker somliga att jag talar i gåtor och andra vet precis vad jag menar. Jag tänker fortsätta att tala i gåtor, eller att tala i tungor eller hur man nu vill tolka det. Men så här är det: Någon hoppar in i loket. Startar tåget. Någon saktar in bredvid perrongen. Inbjudande. Jag tänker, jag hoppar på tåget. Varför skulle jag inte? Tänker att jag åtminstone kan hänga med till första station. Han har ju ändå börjat köra så varför inte hänga på. Det konstiga är att man fasen aldrig ens hinner till första station innan han redan hoppat av. Förresten spelar det nog ingen större roll om man bara hänger på till första stationen eller om man tar sista stationen med en gång, summan av kardemumman blir oftast densamma ändå. Så även om man försöker vara lite vågad, härlig och tågluffig så är det vad det är. Blir det vad det blir. Inte mycket. Men något lär man sig såklart alltid.

Jo jag inser när jag skriver att vilken vettig människa som helst förstår att jag inte alls talar i några tungor eller gåtor här. Alla förstår precis. Men ändå...

Kanske skulle satsa på båtluffen nästa gång?

Fina tjejer men töntig skylt. För jag är helt orädd.......(typ). Förr på skylten stog det istället: Livet är inte perfekt men det är gott nog. Tyckte nog att den gamla skylten var snäppet bättre...

Tacksam eller rädd?

...Och jag vet inte om jag ska bli rädd eller tacksam när jag kommer ner i tvättstugan för att hämta min tvätt. Synen jag får innan jag knappt hunnit innanför dörren. Hann precis bara sticka in huvudet när jag ser att mina trosor ligger perfekt vikta, i en perfekt hög, perfekt in till kanten i en tvättvagn. Jag blir lite stel. Sen skakar jag av mig det, är jag löjlig? Borde jag kanske istället vara tacksam för att någon omsorgsfullt stått och vikt mina trosor och lagt dem fint i en hög ovanför fint vikta örngott? Jag tar upp tvätten till lägenheten. Lägger högen på golvet. Det var två dagar sedan nu. Den perfekt vikta troshögen ligger fortfarande på golvet. Jag är löjlig och tänker att jag inte vill lägga in dem i garderoben, ännu mindre använda dem.Ja, det verkar tyvärr som att jag är mer rädd än tacksam.
Oväntat.

Kluvna känslor.

Var en fantastisk trevlig fredagskväll igår. Jag, två vänner, resturang, mat, vin. Ja det var verkligen fint. Men sen efter två glas vin händer det alltid något. Antingen måste jag ta mig vidare till mer varierat mingel, mer folk, mer att titta på. Om läget inte blir så blir det istället att jag går hem och är två-glas-vin-sentimental med mig själv. Det är som om de där två vinglasen plus lite vinprovsmakning framkallar en sida hos mig som jag inte gillar. En sida som skriker efter bekräftelse. En sida som är så ocharmig att inte ens den mest desperata skulle ge bekräftelse i det akuta läget. Och fast att jag är hur trött som helst precis då, så ser jag ingen annan utväg än att gå ut på krogen i hopp om att få lite uppmärksamhet. För man är ju inte tillräckligt berusad för att sänka sig så lågt så man skickar ett sms till något gammalt ragg. Jag vet inte vad som hade varit värst. Att skicka ett sånt sms eller att ha hamnat på något som när vi gick förbi verkade vara ett högstadiedisco där folk gick runt med lysrör runt halsen i olika färger. Jag är glad att mitt resturangbesök innehöll middag med två tjejer som redan har sitt på det torra. Tror att det var det som avgjorde att vi inte hamnade på det där "högstadiediscot". Vi gick hem. Avslutade kvällen med flaggan i topp... Om inte...

...jag hade gjort det som verkar vara min sedvanliga ritual när jag kommer hem med lite berusning i kroppen. När man ställer sig mitt i natten, framför spegeln, granskar sig själv från topp till tå och tänker:  Vad är det för fel på den här tjejen? Nej men hon är ju faktiskt ganska härlig ändå.Eller? hur kommer det sig att ingen ser det? Sen kan det hända att man gråter en liten skvätt eftersom min viniga hjärna inte hittar något svar. Denna lilla aktivitet känns alltid lika patetisk dagen efter. Då man inser att kvällen varit underbar och man inte haft en endaste anledning till att vara bitter. Och jag blir irriterad på mig själv varför jag inte bara kunde uppskattat och nöjt mig med uppmärksamheten och bekräftelsen från mina fina vänner. Varit där i stunden och tänkt: Vad härligt att just de här fina människorna kände för att umgås med mig just denna kväll. (Nej för då satt jag istället och tänkte: klart att dem vill gå hem, dem som får närhet och bekräftelse vareviga dag). Men jag har ju trotts allt också varit i ett förhållande och vet innerst inne att verkligheten inte alltid är så svart eller vit. Men det är lätt att tänka så. Som att det är förklaringen på allt. Förklaringen på att jag berättigar mig själv att cykla hem bitter efter två glas vin istället för att flyga bland molnen eftersom jag haft en fin kväll med fina vänner. För det är väl gott nog. Eller?

Nöj dig kvinna. Nöj dig.