Kluvna känslor.

Var en fantastisk trevlig fredagskväll igår. Jag, två vänner, resturang, mat, vin. Ja det var verkligen fint. Men sen efter två glas vin händer det alltid något. Antingen måste jag ta mig vidare till mer varierat mingel, mer folk, mer att titta på. Om läget inte blir så blir det istället att jag går hem och är två-glas-vin-sentimental med mig själv. Det är som om de där två vinglasen plus lite vinprovsmakning framkallar en sida hos mig som jag inte gillar. En sida som skriker efter bekräftelse. En sida som är så ocharmig att inte ens den mest desperata skulle ge bekräftelse i det akuta läget. Och fast att jag är hur trött som helst precis då, så ser jag ingen annan utväg än att gå ut på krogen i hopp om att få lite uppmärksamhet. För man är ju inte tillräckligt berusad för att sänka sig så lågt så man skickar ett sms till något gammalt ragg. Jag vet inte vad som hade varit värst. Att skicka ett sånt sms eller att ha hamnat på något som när vi gick förbi verkade vara ett högstadiedisco där folk gick runt med lysrör runt halsen i olika färger. Jag är glad att mitt resturangbesök innehöll middag med två tjejer som redan har sitt på det torra. Tror att det var det som avgjorde att vi inte hamnade på det där "högstadiediscot". Vi gick hem. Avslutade kvällen med flaggan i topp... Om inte...

...jag hade gjort det som verkar vara min sedvanliga ritual när jag kommer hem med lite berusning i kroppen. När man ställer sig mitt i natten, framför spegeln, granskar sig själv från topp till tå och tänker:  Vad är det för fel på den här tjejen? Nej men hon är ju faktiskt ganska härlig ändå.Eller? hur kommer det sig att ingen ser det? Sen kan det hända att man gråter en liten skvätt eftersom min viniga hjärna inte hittar något svar. Denna lilla aktivitet känns alltid lika patetisk dagen efter. Då man inser att kvällen varit underbar och man inte haft en endaste anledning till att vara bitter. Och jag blir irriterad på mig själv varför jag inte bara kunde uppskattat och nöjt mig med uppmärksamheten och bekräftelsen från mina fina vänner. Varit där i stunden och tänkt: Vad härligt att just de här fina människorna kände för att umgås med mig just denna kväll. (Nej för då satt jag istället och tänkte: klart att dem vill gå hem, dem som får närhet och bekräftelse vareviga dag). Men jag har ju trotts allt också varit i ett förhållande och vet innerst inne att verkligheten inte alltid är så svart eller vit. Men det är lätt att tänka så. Som att det är förklaringen på allt. Förklaringen på att jag berättigar mig själv att cykla hem bitter efter två glas vin istället för att flyga bland molnen eftersom jag haft en fin kväll med fina vänner. För det är väl gott nog. Eller?

Nöj dig kvinna. Nöj dig.