Ingenting är gratis!

Fick alltså det här fina kortet från Ica. "Vissa födelsedagar är speciella. Både för den ska ska fylla och för alla som vill hylla. Du närmar dig nu en sådan dag och det vill vi på ica gärna uppmärksamma genom att säga grattis samt skicka med en värdekupong på en tårta."  ÅH trevlig gest, tänkte jag. Jag får en tårta alltså. Äntligen får jag tillbaks för alla pengar jag lagt i havet på den butiken. För alla gånger jag randomhandlat utan att kolla på en enda prislapp och alltid tagit det dyraste. Det ekologiska. Sen får jag gå dit dagen efter igen eftersom jag insett att jag handlat köttfärs, men inget tillbehör så det går inte att tillaga den. Gått tillbaks och köpt lite mer än det jag skulle. Så gör jag alltid. Nu får jag alltså tillbaks. I tårtform. Inte fy skam, tänkte jag. Innan jag läste det finstilta. Antingen var det alltså en djupfryst tårta eller 40 kronor rabatt på en vanlig. Jag kanske är kräsen och otacksam, men hade det varit för mycket begärt med en hel riktig tårta efter alla dessa år man slentrianmässigt dragit ica-kortet? Efter den upptäckten återgick min generösbeundran till liten form av irritation. Ville dem bara trycka upp i ansiktet "Snart är du gammal, ät tårta så känns det bättre". Jag borde vetat bättre. Ingenting är gratis här i livet. Inte ens tårta... Men för all del. Jag är inte bitter. Och inte gammal. Tack för värdekupongen:)!

Dag i lyxens tecken...

Igår. Det började med att jag blev väckt att telefonen. Mindre lyxigt eftersom jag just drömde om en härlig långtradarkyss som jag om jag fått välja inte skulle bli väckt ifrån. Inte riktigt än. Så sömndrucken svarar jag mellan långtradare och verklighet. En kär vän som befinner sig på en gata en kvart ifrån, som behöver sällskap. Så helt utan att tänka särskilt mycket är jag vardagslyxare nog och beställer en taxi. Sånt gör man ju inte i en småstad om det inte är natt. Men dagen efter juldagen kändes det som en fin idé. Så det var upp ur sängen, in i taxin. Släng kvittot. (Vill inte bli påmind om den onödiga utgift när jag i slutet av månaden kommer klaga för att jag är fattig). Leva för stunden, det är jag bra på. Ibland.

Väl framme. Två vänner till. Så fyra kärlekskranka vänner delar soffa en hel dag och en hel kväll. Med undantag för matköp. Sen tillbaka till soffan. Trängs med stora täcken, kuddar och mysbyxor. Skrattar i skräckblandad förtjusning omvartannat när gårdagen så sakta börjar klarna. Krypa sig på. Juldagen. Det måste vara en förbannelse över den dagen. Varenda år sätter vinet mer spår den dagen än någon annan dag på hela året. Konstigt. Då behöver man en dag i lyx. En dag med soffhäng med fina tjejer. Det är lyx. Jag kan aldrig ligga i soffan en hel dag. Det ger mig panik. Men igår gick det hur bra som helst. Jag tror jag behövde den. Behövde få skratta, behövde få tjata, behövde få mat, behövde få sällskap. Behövde få gå igenom "skickade" tillsammans med någon. Och någon behövde gå igenom "skickade" tillsammans med mig. Vi behöver varann. Hur hade vi annars klarat oss? Svaret är lätt. Vi hade inte klarat oss. Vi hade gått under av att behöva bära allt som vi förstorar upp på våra egna axlar. Det någon förstorar upp måste någon hjälpa till att förminska. Då får vi en balans. Balansen behövs för att ta sig igenom dagar som denna. Liksom skratten. Tack fina för att ni ville dela denna dagen med en röten, ruffsig, kärlekstörstande tjej. Det var lyx för mig. Vardagslyx är: Taxiresor, köpemat, soffhäng med er. Balsam för själen.

JUL!

Trots att jag tydligen inte är ett stort fan av julen, med tanke på att jag kunde äta ett knäckebröd med makrill till frukost dagen till ära, utan att det gjorde mig någonting alls, så vill jag ändå önska alla fina en riktigt God Jul!

Singelhoroskop.

Ibland fastnar jag. Sen går det långa perioder som jag inte ens har en tanke på horoskop. Men igår fastnade jag. Säkert flera timmar. Googlade horoskop hej vilt. I hopp om att tillslut hitta något som lät riktigt bra. Jag var till och med inne på hemmets journal. Det var nog då jag insåg att det var dags att stänga ner. Eller när jag började läsa andras horoskop. NU är det dags att lägga ner. Så fick jag tvinga mig själv att gå ur det spännande horoskopträsket. Att tillägga var att jag hade en vän i andra sidan luren och på varsitt håll sökte vi horoskop och delade med oss av dem som var bra. Eller om något stämde bra. Lyssna på det här. Lyssna på det här. Oj, här kan man se vilket horoskop man matchar med..... Det stod 1.29 på mobilen och vi insåg att det var dags att lägga ner. Vad håller vi på med? Försöker romantisera bilden av vår kommande vecka eller dag genom ett horoskop som antagligen inte betyder någonting.

När jag läser horoskop så skummar jag bara tills jag kommer till kärlek. Av någon anledning är det det stycket som är av största relevans. Varför då? Borde inte ekonomi och arbete vara minst lika intressant? Nej tydligen inte. Kärlek är visst det viktigaste i horoskopvärlden och det är också därför man blir så jäkla besviken när horoskopmakaren exempelvis skriver "om du har en partner..." och sedan inget mer. Kanske att någon borde införa särskilda singelhoroskop? För att undvika den besvikelse som uppstår hos mig när jag ibland fastnar i horoskopträsket. Det känns inte rättvist att mötas av en sådan beskrivning. Nej mer singelhoroskop åt folket alltså! Det skapar en liten gnista i vardagen om det råkar stå att en flirt väntar runt hörnet. Även om det inte skulle stämma så spelar det inte så stor roll. Det är bara grejen att det står där som gör mig lite glad. Ibland kanske man tar saken i egna händer och då spelar det ingen roll om det är jag som skapat mitt "öde" eller om det är horoskopet. Ska jag ta patent på det? Singelhoroskop alltså. Då skulle vi också kunna undvika att man möts av horoskop som gjorts av någon som för tillfället var på dåligt humör. Jag skulle bara skriva horoskop när jag var glad. Alla vet ju hur tråkigt det är när man möts av ett horoskop som genomsyras av tråkighet den kommande veckan. Jag skulle bli en perfekt horoskopmakare.

Vattumannen:  En egensinnig nytänkare som eftersträvar frihet och oberoende. Vattumannen är självständig och har ett stort frihetsbehov. Vattumannen ogillar inblandning från andra. Lyssnar gärna på råd, men gör i slutändan allting på sitt speciella sätt. Ofta mot strömmen, djärv, företagsam och idérik. Vattumannen är en stor humanist som gärna engagerar sig i sociala frågor. Envis och bestämd, hopplös att påverka och styra, men härligt uppfriskande med sin ungdomliga rebellanda och företagsamhet!(dagenshoroskop.nu).

Nytt hopp...

Idag var jag på Ica. Och det var där mitt nya hopp för mänskligheten visade sig. Tro det eller ej. Men just där i den affären som jag faktiskt inte riktigt gillar. Den omysigaste, opersonligste, ljusaste affären där man aldrig hittar det man behöver, just där, fann jag nytt hopp om människan. Skulle just till att gå till kassorna. Gick förbi första öppna kassan, slängde ett snabbt öga. Ingen lång kö men hon som stod där hade full vagn. Gick till nästa, lika mycket där. Gick tillbaka till den första. Ställer mig bakom kvinnan med den fulla vagnen, varpå hon säger. Hör och häpna. "Du kan få smita före mig".

Det var som om himlen öppnade sig. Såg jag så trevlig ut? Eller hade hon sett min suck när jag slängde ett öga och gick förbi. Jag vet att jag kan ha svårt att hålla inne det jag känner ibland och uttrycker ibland mer än vad jag är medveten om. Denna gången dock till min fördel, uppenbarligen. Men ärligt talat, hur ofta händer något sånt? Jag tror aldrig att jag varit med om det innan. Den ädla kvinnan gjorde min dag. Mer sånt åt folket. Mer generösitet. Mindre ego. Jag är säker på att man vinner på det i längden. Jag kunde inte sluta le åt den kvinnan och hon kanske levde på hennes goda gärning och mitt leende resten av dagen. Vem vet. I vilket fall, det lönar sig. Det lönar sig att vara mindre ego. Nästa gång är det jag som låter någon smita före. (Typiskt bara att jag alltid är på dåligt humör när jag är i den affären). Nästa gång jag är på den andra Ica affären kan vi säga, DÅ är det jag som låter någon gå före...

Nytt hopp alltså!

Hon må va rädd..

...men aldrig feg.

Jag har fastnat i Lisa Ekdahlträsket. Jag lyssnar, lyssnar, lyssnar sönder. Kan inte komma loss. Antagligen kommer jag inte sluta fören jag näst intill kräks på hennes alla sanningens ord. För det är vad dem är allihop. Sanningens ord. Verkligen. Det är nog därför jag fastnar så lätt. Sanningens ord och hennes fina stämma. Jag vill ha denna kloka människa hemma hos mig. Hon kan hjälpa mig att sätta ord på det som behövs sättas ord på. Kloka kloka kvinna. Jag ska med hitta dem orden en dag. De behövs. För att kunna lära måste du känna annars blir din kunskap grå och platt. Hon vet precis den där Lisa. Och hon vet också att det är jobbigt att känna. Men hon gör det ändå. Just för att undvika att kunskapen blir grå och platt. Och jag gör det med henne. Känner. För jag vill inte heller att min kunskap ska bli grå och platt. Och dagens låt är på jakt efter solen. Det var gårdagens också. Och kanske morgondagens. Jag vet inte än. Och min favoritrad i denna fina lilla melodi är kanske inte så oväntad för dem som känner mig.  Hon är på jakt efter solen, hon har seger i sitt steg. Hon går rakt in i ljuset, hon må va rädd men aldrig feg. Hon vågar vinna över rädslan, hon kan se sin rädslas grund. Hon säger människan ska inte vara ensam, så kom låt oss dela denna allt för mörka stund. För även om melodin i sig kan verkar mörk så gillar jag bäst när texten någonstans sträcker på sig. Sträcker ut sin rygg. Och är modig. För det är den jag vill vara. Den jag ska bli. Den modiga. Och jag är på god väg. Hoppas jag. Fast jag vet att det kan ta ett helt liv.

Lisa. Deppigt tänker ni. Kanske. Men hon har faktiskt en och annan glad dänga också. Och den kommer jag ta här en annan gång. För jag har den på lager. Den ligger och väntar. På hyllan. På mitt lager… På mitt lager, av låtar som sätter ord på det som behövs.  

Åpen & Snål!

Jag har säkert sagt det förr, men säger det igen. Snålhet kan vara den mest ocharmigaste egenskap man kan ha, enligt mig. Även att vara Åpen tror jag skulle kunna komma ganska högt på listan då det handlar om ocharmiga egenskaper. Igår är jag rädd för att jag utsatt mig för att uppfattas som BÅDE snål och åpen. Inte till min fördel. Inte till någons fördel. Och jag förstår inte alls hur det kunde hända då jag faktiskt är väldigt långt ifrån att vara snål. Däremot är jag väl medveten om och därför heller inte chockad över att min åpna sida tog över.

Vi var på onsdagsquiz. Vilket betyder att ölen och vinet alltid är billigare än i vanliga fall. Min vän beställde först och jag insåg snabbt att de tagit betalt för det "vanliga" priset. "Gå och säg till" säger någon till mig. "Nej men det kan jag väl inte göra? Okej jag gör det". Fick förklarat för mig att det bara är studenter som får det billigare. Och jag är ju student så jag blev därför langaren i sällskapet. Efter en stund blev vi väldigt sugna på snax. Alltid finns det bara nötter, därför blev jag väldigt positivt överraskad då nötterna var slut men att vi däremot erbjöds chips. JA TACK! Vi fick en rejäl skål med mycket goda chips. Dem tog väl slut på 5 minuter. Någon kom med förslaget att vi borde beställa in pommes med dip. Och jag är inte den som är sen att hänga på tyvärr. Sagt och gjort, pommes beställdes in. Varpå någon kom på "det är ju två för en på hela menyn, då kan vi ju beställa två, kan inte du fråga"? Frågan var riktad till mig. Ok, jag gör det. Talar om att vi lika gärna kan ta två då det är två för en. Servitrisen talar snällt om att pommes inte ingår i den menyn. Jag ler snällt tillbaks, och skäms lite smått över min andra gång som snål på en kväll. Vi betalar och servitrisen ger tillbaks en femma. Den kan du få säger jag. Som om det skulle vara generöst? Det kan ju snarare uppfattas som att skratta någon rätt i ansiktet. Så kanske uppfattas snål för tredje gången.

Pommesen kommer in och vi trycker i oss den stora skålen med goda friterade potatisstänger. Dubbeldippar i vitlöksdippen som tar slut innan pommesen är slut. "Ursäkta, kan vi få mer dipp"? Fjärde gången på en kväll som man visar den åpna sidan. Mer dip kommer in, även den tar slut. Sedan även pommesen. Vinglaset är täckt av flottiga fingeravtryck så även quizpappret. Ja, man känner väl sig sådär nöjd vid det här laget. Mätt, go och uppblåst. Jag går till baren för att langa en öl till en i sällskapet, till studentpris. Visar stolt upp studentleget och beställer. Ser på kvittot att ingen rabatt dragits. Fasen. Ska jag behöver påpeka det och återigen uppfattas som snål? Vill inte, vill inte, vill inte. Jo jag gör det. Det är december, jag ska ha råd att köpa julklappar. Fick tillbaka 15 kronor i handen. Borde väl varit nöjd då jag gjort rätt för mig. Rätt ska vara rätt, eller? Nej jag kände mig faktiskt inte så väldigt tillfreds när jag kom tillbaks till bordet och la ner mina femton kronor i plånboken.  Att vara åpen, det kan jag stå för. Det känner jag mig trygg i. Även om det inte är en charmig egenskap så är jag fullt medveten om den och har genom åren fått acceptera att den tar över ibland. Däremot snålheten som visade sig. Det är inte jag. Den kan jag inte stå för. Jag måste skylla på någon annan. Och jag skyller på er som var med. På er som hetsade mig att fråga om diverse ekonomiska oklarheter. Förlåt. Men jag måste skylla på någon. Och denna gången blir det inte på mig...

Och.... vi vann inte. Inte denna gången heller...

Munnen full av chips. (Blev denna kväll kallad för chipstjejen. Jag förstår inte varför?)

Så har det hänt igen...

Ja, lite bittert här nu. Det har alltså hänt igen. Vad är problemet? Vad är svårigheten med att vänta på sin egen tvättid? Vi alla gör det. Jag, du. Nej tydligen inte du. Vem du nu är. Varenda gång är det någon som börjar tvätta på min tid, och tar ut mina kläder från tvättmaskin och torktumlare utan vidare. Jag blir så trött. Jag är inte särskilt plus 40 egentligen. Även om jag känner mig så nu. Som när mamma tyckte att jag skulle ringa till hyresvärden och klaga för att de gått in med skor. Nej sånt gör jag faktiskt inte. Det är för plus 40 för mig. Lägger inte energin på det.

Men nu. Jag kan inte låta bli. Jag är inte den som bryr mig om någon inte städat efter sig i tvättstugan. Jag är inte särskilt bra på det själv om jag ska vara ärlig. Jag är inte den som sätter upp arga lappar. Men jag funderar starkt på att bli det. En som sätter upp arga lappar. Ska låna David Batras bok och se om jag kan få någon inspiration. Något som verkligen tar. Som får det att kännas i hjärtat på de som alltid tallar på min tvätt. Är trött på er nu. Så jäkla trött. Så trött att jag till och med skriver ett blogginlägg om er. Det värsta är att, skulle jag stöta på dem i tvättstugan så skulle jag bara stå där som en mes. Inte säga ett ljud. Utan vänligt lämna plats även om det är min tvättid. Jag måste skärpa mig. Shape up, för fasen! Och sluta vara sån tönt. Första steget är här, antar jag. LÅT MIN TVÄTT VARA! (Sen är det jag som börjar skälla även nere i källan. Mellan fyra ögon).

Om jag snubblat efter vägen...

Lite sentimental idag. Sentimental och Tacksam. Det brukar ofta hänga ihop. Tacksam för mig. Tacksam för dig. Och dig. Och dig. Tacksam för alla. Ni fina fina nära. Och vänner. Jag lyssnar på Lisa. Och tänker på er. På mig. På oss. På hur man kämpat tillsammans... På hur man tagit sig hit. På hur jag finns där för dig. Och du för mig. Den ömsesidiga tilliten. Den gör mig trygg. Ja jag vet. Säg inget. Att vara klyschig är en av mina egenskaper. Ni vet ju det. Och ni tar det. Det känns härligt! Finfin text här. För jag är en riktig textlyssnare. På så sätt blir alla låtar sönderspelade förr eller senare. Denna hänger dock kvar lite till...  

Om jag snubblat efter vägen
Om jag skrubbat mina knän
Om jag varit alltför ivrig
Om jag varit för bekväm
Om det nån gång tagits från mig
Det jag vetat var min rätt
Om jag varit alltför hungrig
Om jag varit alltför mätt
Om jag slagits mot dom egna
Som om ej fienden var nog
Och om ögonen var kalla
Hos han som tyckte att han log
Och om famnen där jag vilat
Inte givit mig någon ro
Om jag ropat ut i mörkret
Gud vad vill du vi ska tro

Och om vägarna var långa
Och inte ledde någonstans
Om jag stirrat ner i marken
Och önskat att jag inte fanns
Om orätt satt på tronen
Om orätt satt på rättens plats
Om varje steg förde mig bakåt
Fast än jag sprang fast jag tog sats
Om jag slagits mot dom egna
Som om ej fienden var nog
Och om ögonen var kalla
Hos han som tyckte att han log
Och om famnen där jag vilat
Inte givit mig någon ro
Om jag ropat ut i mörkret
Gud vad vill du vi ska tro

Om jag snubblat efter vägen
Och fått munnen full av grus
Om jag känt hur blodet runnit
Från min mun ner på min blus
Och om inga goda skördar
Nånsin fötts ur allt mitt slit
Kan jag ändå konstatera
Allt som skett har lett mig hit

OCH, Då har jag varit tillräckligt sentimental för den här veckan. Nu, MAT! 

Hjälmen!

Bråttom, bråttom iväg. Upptäcker att det är sjukt snöhalt men inser att jag inte hinner gå. Hoppar upp på cykeln och intalar hela vägen mig själv om hur dum i huvudet jag är, som om det skulle kompensera eventuellt fall. Ren idioti. Vad håller du med? Varför äger du ingen hjälm? och hela tiden upprepar sig frasen som man fått inpräntad hela livet "om man har något att skydda så använder man hjälm". Jaja, det spelade visst ingen roll hur många gånger man fick höra det. Lika många gånger som "det är farligt att röka" antagligen. Hoppade man över att röka för det? Nej. Använde man hjälmen för det? Nej. Man hängde den på styret så fort man kom runt hörnet som om det skulle se fräckare ut än om man hade den på sig.

Ja, jag vet inte. Uppenbarligen äger jag ingen hjälm. Så uppenbarligen är jag lika barnslig nu. Uppenbarligen har jag fortfarande inget att skydda. Och uppenbarligen känner jag mig fortfarande töntig om jag skulle ta på mig en. Kan inte hjälpa det.Känner mig som den töntiga i "blomstertid", som fortfarande har hjälmen på huvudet när han hälsar på sin dejt för första gången. Hjälmen på och det är bara ryggan och remsandalerna som fattas. Ja ibland känns också ryggsäck töntigt. Men jag vet, det är jag som är den töntiga. Jag som är töntig för att jag inte kan förmå mig att använda den där förbaskade hjälmen. Och som hellre tar en påse än en ryggsäck. Jag vet, det blir jag som får äta upp allt vad töntigt heter när jag en dag ligger med cykeln över mig och djävulen på min axel skrattar, pekar, och säger, vad var det jag sa? Skyll dig själv. Ja jag skyller mig själv för att jag är så töntig att jag inte ens vågar vara lite töntig. Jag avundas er som är så kloka och skyddar det viktigaste man har. Hoppas att jag också blir så mogen en dag.

Tacka vet jag sommaren när man kan cykla näst intill obehindrat.

Att cykla på trottoaren.

Ja. Jag vet det är fel. Man ska inte cykla på trottoaren. Jag vet det. Du vet det. Alla vet det. Ibland är det dock nödvändigt att man kanske cyklar på trottoaren några ynka meter, för att undvika omväg eller liknande. Jag hade varit på Ica. Var sjukt sugen på godis. Hade roffat åt mig en påse. Och kämpat för att inte öppna den innan jag betalat. Stod och funderade på om det skulle vara okej att öppna den i kön, men insåg att man är ju inget barn längre. Jag borde vänta. Ja. Och jag klarade det.

Väl ute vid cykeln hade den vält som vanligt. Öppnade godiset, tryckte i mig några. Reste cykeln. En kasse i korgen. En på styret. Toapapper på pakethållaren. Hoppade upp på cykeln och kände mig lycklig, stolt och glad över att jag på något sätt lyckades äta godiset samtidigt som jag cyklade med alla packning. En medelålderskvinna tittade på mig igenkännande och log. Hon visste minsan hur jag kämpat. Och hon unnande mig den stunden väl uppe på cykeln. Jag kände det. Och Just då. I den fina stunden. Var det en annan medelålderskvinna som avbröt min lycka genom att, ge mig onda ögat och med arg röst säga: "Cykla inte här". ÅH. Dålig energi. Kunde inte hon bara struntat i att jag cyklade på trottoaren några meter och unnat mig min godislycka? Nej tydligen inte. Tänk att det finns inget som sticker folk i ögonen så mycket som att lite oskyldigt cykla på en trottoar?  Först blev jag irriterad. Sen försökte jag vara mogen och tänka att hon kanske haft en dålig dag. Jag kanske var droppen. Och hon kunde ju inte vetat hur mycket jag kämpat med påsar och allt för att äntligen få äta godis. För övrigt kan jag inte förstå varför man måste trycka i sig allt om man väl köper godis? Det blir som ett tvång. Jag måste trycka i mig allt innan jag är hemma. När det väl är gjort vill man bara kräkas och inbillar sig att man aldrig mer kommer att äta godis....

VÅR! Minns ni den? Jag minns den. Och jag längtar. Längtar till andra sidan året.

Du kan kalla mig gammal men...

Var ju på stans hippaste klubb i helgen. Så fort jag och mina vänner ställde oss i kön infann det sig en konstig känsla. Vi stod omringade av minst fem år yngre tjejer som verkade vara uppspelta över att få komma in på stans hippaste för första gången. Vi intalade oss att vi inte är gamla utan mogna och att vi får har roligt med varan om det nu skulle visa sig att vi inte skulle träffa på någon i vår egen ålder väl inne. Jag inbillar mig att när jag när jag var yngre och skulle gå ut på ställen där man kände sig ung att man då var väldigt försiktig och nästan bad om ursäkt för sig själv. Så agerar inte ungdomarna idag, och jag vågar säga det även om jag vet att jag riskerar att låta som en bitter tant. Det var bättre förr. Ja i detta fallet var det faktiskt det. Alltså, visst är det härligt att man vågar ta för sig. Här kommer jag! Jättehärligt. Men hänsyn. Det är det jag menar.  Hänsyn. Oj finns det fler än mig? Svar: Ja!

En tjej hängde sig över mig för att prata med någon på andra sidan, skrek i mitt öra upprepade gånger. Irritationen växte inom mig och jag skulle precis till att säga något till henne då hon stirrar mig i ögonen och säger: "Går du före mig så dödar jag dig". Ja ni förstår ju. Jag blev mållös. Och tillslut fick jag fram något i stil med; "vad är det du säger? Jag tror att jag tappar hakan" (typiskt att slänga ur sig en sådan plus 40-kommentar i ett sammanhanget när man inte vill känna sig gammal).
Väl inne. Någon många år yngre kille som står bakom mig i baren ruffsar till mitt hår. För att sedan luta sig mot mig som om jag vore någon form av pelare. Så igen, visst härligt att man vågar ta för sig och känner sig trygg med sig själv, men det finns väl gränser? En annan liten detalj. De köper bara drinkar. Hur räcker studiebidraget till det? En liten tanke bara... Är det inte drinkar så är det champange eller hinkar med fanta och rosé för det ser ju också ganska hippt ut. Antagligen gillar de inte ens vin. Så de måste blanda. Det kan jag förstå det gjorde vi med, men fanta och rosé? Fjantigt. Förstår inte vad det var för fel på rebenshopen och sprite?

Allt har en mening.

Ja, allt har en mening. Är det så? Jag har fått höra det ett flertal gånger från olika personer de senaste dagarna. Och jag tror att jag så smått börjar att tro på det. "Allt har en mening". Om man inte tänker så, så känns ju väldigt mycket väldigt meningslöst. Vad det än handlar om så öppnar det sig ett litet hopp i tanken om att allt har en mening. Man känner sig lite lite lugnare. Vågar lita  lite mer på att den vägen livet väljer blir bra till slut. Jag som inte är så bra på att släppa saker åt ödet. Om det är så man ser det. Det här med att låta det vara. Det som man inte kan göra något åt för stunden. Släpper försiktigt, sakta men säkert på kontrollen. Och bara väntar ut. Ja så lätt som det låter är det ju inte. Det vet dem flesta. Men att försöka är gott nog. Eller? Kanske inte alltid. Men man kan inte göra mer. Man kan inte göra mer än att försöka. Förutom att försöka igen. Och försöka igen. Och igen, och igen. Så småningom har man fattat grejen. Även om det tar mer tid för vissa än för andra. För mig tar det ganska lång tid. Men I live and I learn!
Man kan inte göra mer än att vara sig själv. Och acceptera att man är den man är. Acceptera alla brister. Acceptera sina egenskaper. Sin personlighet. Veta att man duger som man är. Och vara stolt. Stolt över den man är! (ja, nu blev det lite klyschigt men jag är lite klyschig).

OCH, Jag inbillar mig att jag är så här stark, för att jag vågar vara svag.

En byrå tack.

Det är lite mycket nu. Lite för mycket.  För mycket för att kunna kontrollera. För mycket för att jag ska veta hur jag ska sortera. För mycket för att kunna ordna tankarna i kategorier. Och sedan lägga dem i lådor. Och öppna en låda i taget. Rensa den. Vad som ska ligga i just den. Och sortera ut resten. Och sedan övergå och öppna nästa. Och nästa. Och nästa. Det är för mycket för att jag ska kunna göra det just nu. Det är kaos i min hjärna. Är det kaos hjärnan blir det kaos i kroppen. Automatiskt. Vad hör till vad? Miljoner tankar som bara vill ut. Som trycker mellan revbenen. Och försöker sippra sig ut mellan dem. En i taget. Men det går inte. Jag vill bara släppa lös dem. Kräkas ut dem. Och låta någon annan sortera, bestämma, besluta, genomföra, och tycka. För jag orkar inte tycka mer. Inte om det. Inte just nu, För jag har inte en jäkla aning om vad man ska tycka om det. Vad man borde tycka. Tyck åt mig. Gör åt mig. Bara jag slipper.

Idag är en sån dag.
 Imon hoppas jag på en annan. En mer lättsam. En som glider med. Inga onödiga stopp. Avbryt. Det hinns inte med. Och min hjärna behöver vila. Vila från tankar. Och min kropp behöver vila. Vila från tankar som far runt mellan tårna och huvudet. Jag är värdelös på att släppa saker. Lägga åt sidan. För stunden. Jag kan inte ordna nu. Jag ordnar en annan dag. Det blir som det blir. Ingen mer energi på det. Jag är värdelös på det.  Totalt värdelös. Men jag övar mig. Och imorgon ska jag fortsatta att öva. För livet är en utmaning, där man måste agera, inte något man bara ska glida med. Det är de döda fiskarna som simmar med strömmen. Var det inte så? Jag tänker inte vara någon död fisk! Även om det hade varit skönt vissa gånger...som idag. Som imon.

Fortfarande inte där än. Fortfarande på väg. Aldrig riktigt framme. Resten av livet. Strävigt. Härligt. Fint. Fantastiskt.

Egoboost!

Jag försöker. Egoboosta mig själv. Det är svårt. Det är svårt för att man tvivlar. Tvivlar på om man är värd att vara ego. Om man är värd att andas fritt. Kanske att man andas på någon. På någon som inte gillar det. Man kan aldrig riktigt veta. En fin vän med upprörd röst, försökte nästan förtvivlad intala mig att jag ska vara mer ego. "Ingen kommer vara ego åt dig. Varför ska du bry dig och lägga upp bomullskuddar åt alla. Du ska vara ego"! Det kändes uppiggande och härligt med en röst som var i eld och lågor för min skull. Uppiggande att någon tycker att man ska vara ego. Ibland undrar jag om det är grejen att man är kvinna. Om det är det faktum att man är kvinna som gör att man ber om ursäkt för sig själv i tid och otid? Kanske män bryr sig lika mycket?   Bryr sig om alla alltid. Vad ska hon tycka? Vad ska han göra? Vad ska hon säga? Dåligt samvete hit och dåligt samvete dit.  Nej skitsamma! Åt helvete med det. Åt helvete med att bry sig om allt och alla. Åt helvete med dåligt samvete. Jag fortsätter att träna på mitt: "Här är jag. Jag lever. Och. Jag ber inte om ursäkt för att jag andas", ett tag till... Kanske det sticker någon i ögonen. Kanske inte...

Inte där än, men på väg.

Ett sms.

I ett sms får det inte plats så överdrivet mycket ord. Inte överdrivet långa meningar. Jag fick ett sms i natt. Utdrag: "Vi ska önska och hoppas på att du är här när vi vaknar imorgon". På någon vis säger detta allt. Det behöver inte stå mer än så. Bakom denna mening finns det hundra bakomliggande meningar. Å jag blir så glad. Så glad för att ha er. Så glad för bekräftelsen ni ger. Bekräftelsen av att man är betydelsefull. Att man gör skillnad. Sån bekräftelse som alla på ett eller annat sätt är beroende av. Och ja, jag är såklart också beroende av den. Ni ger mig den. Med denna enkla mening. I min bekräftelsetörstande höst vore det vansinne att glömma att uppskatta det. Det vore vansinne att tråna efter mer, från annat håll. Det räcker så här.
Jag är långt bort från er idag. Jag vet inte hur många mil. men säkert flera hundra. Eller nåt. (är värdelös på sånt där). Långt bort i alla fall. Men ändå så nära. Jag känner det.

 Det är sol idag. En fin höstdag. Och jag känner att den kommer bli bra. Jag har tagit på mig en tunika med rosor. Ja. Det här blir en bra dag.

I somras. Men fortfarande samma sol. Och den är så fin när den väl visar sig.

BB&BV

Bodybalance och Black velvet. Det är det som gäller ikväll. I mitt vardagsrum. Om man nu kan kalla det för vardagsrum. Jag är inte så bra på bodybalance på egen hand. Men jag freestylade lite. Hittade på lite nya moves. Nya ställningar. Hunden kan jag. Den gjorde jag. Den är lättast att komma ihåg. Och intensepose. Mest körde jag krigaren. Det är min favorit. Tror den heter så i alla fall. Eller solhälsning? Ja krigare eller solhälsningen är den jag gillar bäst. Så det gick alltså lika bra att göra hemma. Dumt att begränsa sig till att man bara kan göra sånt där i träningssalen. Visst kan jag erkänna att det är en helt annan stämning i träningssalen. En helt annan atmosfär. Tända ljus. (Hade i och för sig jag med, men bara ett), någon som berättar exakt vad man ska göra (därför man inte kommer ihåg en enda rörelse när man ska försöka själv), fin harmonisk musik (min black velvet passade bra, men när spellistan plötsligt drog igång Beyonce så blev det svårt att fokusera). Okok det är bättre i träningssalen. Allt är bättre där. Instruktören är bättre. Den riktiga bodybalancemattan är bättre (min ikeamatta gled bara runt). Men jag vill ändå bidra med tanken om att man inte borde begränsa sig för att man inte har det ena eller det andra. Exempelvis varken matta eller instruktör. Det går ändå!

Krigaren eller solhälsningen?

Till jul...då!

Idag. En sån dag som man vill hoppa över. Än så länge. Jag känner ändå ett hopp. Tror att den kan sluta bättre än vad den började. Än så länge, en sån dag som jag önskar att min underbaraste var här. Vi kunde ligga i min soffa hela dagen. Älta gårdagen. Skratta. Kioska. Och skratta ännu mer. För att få någon form av distans. Distans från en kväll med vin. För att få det behöver jag få älta och skratta lite. Vi gjorde ältningen och skratten över telefon istället. Det var skönt. Men det är inte samma sak. Inte i närheten. Jag saknar dig så in i norden! Idag är jag liten. Mycket liten. Böjd rygg.

Men innan dagen är slut så kommer jag att ha rätat ut varenda kota. Jag kommer stå rak igen. Jag känner det. Och du hjälpte mig med första biten. Första kotan. Det är några kvar. Men någon ringde mig och sa: "säg allt du är sugen på idag, så åker jag och köper det så tänder vi ljus och kioskar i din soffa". Så jag tror alltså inte att det kommer bli några större problem att räta upp de sista kotorna också. Jag hoppas inte det i alla fall. Om det skulle bli det så hörs vi ikväll igen fina. Jag önskar att jag kunde följt med och hälsat på dig. Det vet du. Men man kan ju inte alltid få som man vill. Det har man ju fått erfara. Vi ses till jul. Och då ska vi kramas!

Nu: duscha. Skölja bort allt dåligt. Allt som inte behövs. Det som hindrar mig från att känna mig stark. Det som hindrar mig från att känna mig rak. Sen ska jag gå ut. Andas. Frisk luft. Ren luft i mina lungor. Ny luft.

Analys:Sönder

Jag har en vän. En fin vän. Jag och hon, som Mia och Klara. Fast båda vill vara Mia. Vi är experter på att analysera. Analysera saker tills de går sönder. Till bristningsgränsen. I härlig Mia och Klara anda disekerar vi varenda liten aspket. Varenda liten grej. Vi delar det, vänder på det, delar det igen. Försöker att förstå oss på. Försöker att veta. Försöker att ha rätt. Försöker att hitta lösningen. Sanningen. När vi vänt på alla stenar, provat alla sidor att se på stenen så räddar vi den näst intill sönderarbetade analysen i sann Mia och Klara anda: "Han är rädd" eller "han tar dig för den du är, du som är så fin". (om nu analysen skulle röra sig om en han).

Känns skönt att man alltid kan rädda upp analysen med en försäkring som inte nödvändigtvis behöver vara mer sann eller trovärdig än någon annan sida av stenen. Men man tror gärna på den där sista slutklämmen ändå. Man måste tro något. Mia och Klara kan inte bara låta saker vara. Låta saker ha sin gång. Att det blir som det blir. Det kan inte vi heller. Vi låtsas att vi kan det. Men det kan vi inte. Fast det gör ingenting. Jag gillar när vi är Mia och Klara. Jag gillar att analysera sönder. Det är ett sätt att umgås. Ett härligt sätt att umgås. Oftast slutar analysen med att vi kommer på hur dumt allt låter. Att logiken någonstans är borttappad på vägen. Då skrattar vi! Skrattar åt att logiken försvann...

Bara lös det...

Alltså. Att lösa problem. Alla är vi olika. Alla gör vi olika. Ibland gör vi det bra. Ibland gör vi det mindre bra. Men oftast finns det inga genvägar. Ofta kanske inte någon att ta hjälp av i stunden. Och då finns det inte så mycket annat än: Jag skiter i hur du gör det. Bara lös det! Den tankegången försöker jag anamma. Ibland kanske efter lite frustration men ändå.

Igår. Bråttom bråttom. Hade en tid att passa. Skulle bara först lämna in stövlar hos skomakaren. Det går snabbt tänkte jag. Innan jag ens hann hoppa på cykeln möts jag av upptäckten att cykelkorgen hänger på sniskan. Så fort cykeln rör sig hänger korgen ner på hjulet. Det går inte att cykla. Skitcykel. Jag hinner inte gå. Bara lös det. Hoppar upp på cykeln, packning på ryggen och stövlarna i korgen som jag försöker balansera upp med ena handen. Svettigt. Väl framme. Stress, stress. Ofokuserad. vad kostar det? Oj så mycket? För dyrt. Bara lös det! Du får laga ena. Han tittar på mig lite undrande.

Ibland när jag tänkt titta på tv eller kanske till och med någon dvd så går det sådär. Min tv och dvd är ungefär lika bra som min cykel som snart faller samman. Det hoppar. Det surrar. Låter som en gammal compakt. Ljudet är efter bilden. Strävigt. Vi har hyrt en film nu. Bara lös det! Jag bankar. Jag pausar så dvd:n hinner ladda. Komma ifatt. Bankar lite till. Ja, det fungerar faktiskt. Okej inte alltid.

Ibland laggar internet. Mobilt bredband. Skit kan man tycka. Men man kommer billigt undan. Jag vet inte hur man öppnar till sim-kortet, annars vet jag att det kan fungera att ta ut det och sätta in det igen. Bara lös det! Jag tar ut modemet. Blåser lite i usb-uttaget och i modemet, som om det var något gammalt 8-bitars nintendo och det var dax att spela Mario. Och ni vet ju alla att det faktiskt fungerar med blåseriet, även om det är lite av en 90-talslösning. Jag gillar 90-talslösningar. Och ärligt talat spelar det väl ingen roll vilken lösning man använder, huvudsaken är väl att den fungerar? Sedan att det för det mesta finns smidigare sätt. Men vad spelar det för roll. Har man ingen hammare när man som mest behöver en så fungerar det lika bra att spika upp tavlan med en gryta...

Lite tid över...

Lite tid över alltså. Vad ska man göra då? Det var ett tag sen jag kände att jag hade lite tid över plötsligt. När jag inte har tiden brukar jag i all stress tänka, jag borde göra det, jag bordet göra det och det och det. Just det, det också. Så nu när jag plötsligt fick tid över, då kunde jag exempelvis ha städat/rensat garderoben (så man hittar något), pluggat, vikt tvätt, städat lägenheten, rensat avloppet, putsat fönster (som jag aldrig gjort), städat kylen, frostat av frysen(som jag heller aldrig gjort), Ja eller någon annan sysslesättning som kan ses som nödvändig.

Gjorde jag något av detta? Svar: Nej. Jag gjorde det jag kände för. Jag bakade. För det var längesen jag bakade, det regnade och något inom mig ropade: Baka, snälla baka! Så jag gjorde det. Jag tycker att man borde göra det oftare. Göra det man känner för istället för att göra det man måste göra. Jag är i och för sig ganska bra på att göra det jag känner för istället för det jag borde. Kanske lite för bra ibland. Men ändå. Livet kan väl inte endast gå ut på att genomföra alla måsten? Nej såklart att det inte gör. Skärpning alla som följer måsten till punkt och pricka. Lev!
Det regnar fortfarande. Och jag är mätt. Mätt av all provsmakning.  Det har regnat hela dagen. Jag har bara sett två ansikten på en hel dag. Eller ja tre. Ett i tvättstugan också.Ikväll ska jag till klubben och quiza och titta på folk... Det känner jag för. Det behöver jag.

Livet visar sin bästa sida...

Jag. Två vänner. En soffa. Idol. Chips. Myskläder. Ljus. Godis. Mat. Vi ligger med skålen i knät. Frossar. Det är så gott. Så himla gott. Vi äter. Och äter. Proppmätta. Kämpar för att hålla uppe ögonen. Det gör alla. Bara lite till. Måste se vem som åker ur idol. Någon börjar snarka. Skönt då gör det inget om jag också vilar ögonen lite. Då gör det inget om jag är osocial. Till sist sover alla som tre barn i fosterställning framför idol som aldrig verka ta slut. Vi vaknar samtidigt. Drar upp dregglet som precis är på väg ner till kudden. Oj somnade vi? Mysigt. Det är godis kvar i skålen. Lycka. Vi länsar resten. Och jag myser. Jag myser av att jag fått sova med er framför idol. Helt kravlöst. Med chips i mungipan och keliga kläder utan bh. Röten. Men ändå hel.

Lördag. Jag. Plus en vän. Vin. Tacos. Alicia keys. Chips. Oändliga samtalsämnen. Vi maler. Byter ämnen helt utan sammanhang. Helt utan ordning. Maler på om allt som måste behandlas. Måste bearbetas. Måste ältas. Måste bockas av. Oj, är klockan så mycket? Dax att bege sig vidare. Vidare till övriga fina som väntar på stan. Tack fina människor för en näst intill perfekt helg.  (Ja, jag säger näst intill). Alltid ska det vara nåt.:)

Tvära kast.

Hösten kom, vintern kom, våren kommer så småningom. Eller? Ja det snöade idag. Hösten kom direkt efter sommaren, snön kom så fort hösten tittat fram. Tvära kast. Jag intalar mig, hoppas och tror att det inte ska ta så lång tid innan knopparna slår ut igen. Innan snön smälter bort i mars. Innan vi ändrar till sommartid. Ja jag vet, vi har inte ens hunnit ändra till vintertid än, men låt mig få drömma. Jag vet inte hur man blir ett fan av hösten och vintern. Jag har försökt. Det är fasen ingen lätt utmaning. Att kastas från värme, socialt liv, ljus, aktivitet och bad, till kallt, mer ensamt, mörkt, och regn.

Tvära kast var det ja. Hela livet är tvära kast. Ena stunden är man upptagen av lyckokänsla, stunden efter har någon tagit ner dig på jorden igen. Kanske jag själv. Akta dig för lyckokänslan, den försvinner snart. Tvära kast. Ena stunden uppfylld av bekräftelse, nästa stund, tro inte att du är något. Tvära kast. Ena stunden närhet. Härlig närhet.(Jag försöker samla den inom mig så jag kan spara och ta fram den nästa gång det tryter) Nästa stund. Noll närhet. Och jag kan inte andas. Tvära kast alltså. Livets tvära kast. Som är kan vara så underbara men så sjukt svåra att hantera. Jag är värdelös på att hantera tvära kast. Jag är en vanemänniska. Vanemänniska in i märgen. Men hur kommer det sig att man lättare vänjer sig vid det som känns härligt men det är näst intill omöjligt att vänja sig vid det som känns strävigt? Jäkla höst. Min värsta fiende. Jag blir en bekräftelsetörstande, närhetsdesperat, liten mes. Se mig, hör mig, rör mig! Nej, slut på självömkan. Dax att sträcka på sig. Klappa sig på axeln. Och vara riktigt stolt över att jag inte gav upp en enda gång på träningen innan. Det kan vara värt på en och två klappar på axeln eller dunkar i ryggen. Heja Heja! Som sagt, tvära kast var det.

Jag lutar mig tillbaka...

"Du har framför dig årets bästa månad. Slösa inte en enda sekund på ånger eller skuldkänslor".
Alltså, jag lutar mig tillbaka och litar på mitt horoskop. Det känns bekvämt. Härligt. Okomplicerat. Så jag njuter. Jag njuter av att slippa analysera. Slippa älta. Slippa ångra. Bara vara. Hej, här är jag. Jag lever. Jag lever ut. Gör det som kommer mig för. Och hoppas att inte trampa någon på tårna. För jag orkar inte tänka på det nu. orkar inte fundera över om man trampar någon på tårna. Nästa månad. I november. Då ska jag vara mindre ego. Mindre i min bubbla. Våga se om jag trampar någon på tårna. Och ta konsekvenserna för det. Men inte nu. Inte idag. Inte imorgon. Inte nästa vecka. Nu lutar jag mig tillbaka och förlitar mig på mitt horoskop. Det är det enda jag kan och vill göra just nu. Jag gömmer mig bakom det. Horoskopet. Det känns skönt. Jag lever för stunden en stund till. Tar chansen när jag får den. Chansen att leva ut. Hoppar över att skämmas. Hoppar över att ångra. Bara gör. Jag säger Mu till livet och gör peace-tecknet ett tag till. Det är det jag gör bäst.

Ungkarlslya..

Jag får ofta höra "Du har ingenting i ditt kylskåp, vad äter du egentligen?". Jag förstår inte vad dem menar. Syns inte det vad jag lever på? "Och varför har du tre tubar av varje? varför slänger du inte de tomma?". Nej, precis jag har inte orkat. Kanske att det finns lite till att trycka ut när alla tagit slut. Då kan man vara glad att man inte slängde dem. Och jag äter inte bara räkost, majonäs och kaviar, ibland äter jag keso också. Och idag har jag haft kylskåpsrensning och lagat en riktig festmåltid i jämförelse med dessa platta tubar.

Nej, allvarligt nu. Jag inser att jag måste skärpa mig. Mitt kylskåp har gapat ungkarlslya alldeles för länge. Imorgon är det jag som åker till affären och fyller upp. Dilemmat är bara att man alltid handlar precis samma saker varje gång man handlar. Så gör jag i alla fall. Knäckebröd, Keso, Kaviar, The. Det är standard.Varför handlar man alltid samma?  Sist lyxade jag till det med skinka och mjukt bröd.  Jag måste lyxa till det lite oftare...

Rumpdansen.

Hiphop och rnb Dj. Ja vad säger man. Jag går lös. Kan inte hjälpa det. Kan inte sansa mig. Efter ett par glas och en tung hiphop dänga så tror jag att jag är beyoncé. Jag tror att jag har hennes rumpa och hennes moves. Jag märker inte det själv, men jag har fått berättat för mig att jag kör putmunnen och jag dansar som om jag ska dö imorgon. Jag är i min dansbubbla. Jag kan inte ens dansa. Men jag låtsas. Och det fungerar. De som känner mig kallar den för rumpdansen. Jag undrar varför?
Så här i efterhand kan man känna att man borde sansat sig lite. Men vad fasen. Varför ska man be om ursäkt för sig själv hela tiden? Varför inte leva ut? Varför inte få tro att man är i samma klass som Beyoncé för en kväll? Kanske att jag borde skämmas lite. Men jag orkar inte.Jag bjuder på det. Det är härligt att dansa. Jag gillar de kvällarna. Det är dem kvällarna som är som bäst. De kvällarna man minns. Långt efteråt. Jag hade hur kul som helst. Mer beyoncédans åt folket.


Och här hade jag tänkt att bjuda på en dansbild. Men jag känner mig inte riktigt redo. Inte än.

"The Look" ur ett nytt perspektiv

Igår. Pop-quiz, med finfin vän. Mycket mycket trevligt. Men till saken. Vi fick alltså uppleva the look från andra sidan. En kille i 30-års åldern, bekant från förra året. Kavaj. Vi konstaterade snabbt att det var han som bjudit ut min vän på dejt för något år sedan. Så vi hade alltså redan lagt märke till han. Vi satt på varsin barstol och samtalade med en tredje vän. Kavaj-mannen strök sig förbi som en katt runt het gröt ett antal gånger. Plötsligt fick jag ögonkontakt med han. Han höll kvar blicken. Riktigt obekvämt när man inte är på det humöret. Eller ja, bara blicken fungerar ju. Men sen, när han la till ett stort smidsmajl. Jag tänkte att min vän brevid just sett samma sak. Så jag knäckte mig. "såg du inte?". Nej hon hade inte sett. Jag fick skratta ensam.

Han gjorde det igen. Gick förbi. Strök sig. Höll kvar blicken. Smilade stort. Nu såg vi båda. Vi knäckte oss. Vi vek oss. Vi grät. Han fortsatte att titta. Och smila. Jag försökte gömma mig bakom den tredje vännen eftersom att jag inser hur oförskämt och omoget det är att skratta åt en annan människa på det viset. Tredje vännen går. Vi är helt utelämnade. Kavaj-mannen kommer fram. Börjar med någon inövad öppningsfras och presenterar sig. Tar i hand. Trevligt. Men vi är fortfarande lika oförskämda. Ni vet sådär jobbigt det kan vara när man verkligen inte får skratta. Man kämpar kämpar och det bubblar i hela kroppen. Det måste bara ut. Trots det försöker han hålla ett samtal. Han riktar sig till min vän. Skönt, nu kan jag samla mig en stund. Vänder bort huvudet eftersom jag vet att jag knäcker mig om jag får ögonkontakt med min vän. Jag hör bakom min rygg hur han försöker ha ett vettigt samtal. "Vad pluggar du till?". Till min stora rädlsa hör jag till slut min vän säga (emellan skrattattackerna) "Ursäkta men jag måste gå ut en stund". Hon går.

Jag är kvar. Jag och kavaj-mannen. Med allt mitt skratt. Jag kämpar fortfarande. Försöker ha en taktik. Frågar jag inte något tillbaka så kanske han går. Jag svara på tilltal. Tillslut har vi inget att prata om. Han frågar om jag gillar fotboll, om jag såg matchen kvällen innan. Jag svarar att jag såg den, att jag är kär i Zlatan. Han säger att han inte gillar fotboll. Jag ser min vän på håll och får ögonkontakt. Börjar skratta igen. Ursäktar mig med någon lögn om att vi är trötta och flamsiga av vinet. Tillslut har han inget mer att säga. Äntligen. Han går. Min vän kommer tillbaka. Vi konstaterar vilka elaka människor vi just varit. Det var inte meningen. Det var bara så typiskt. Alltihop. Smilet, att han kom fram, "är ni här ofta, jag har inte varit här förr" (klart att du har), blicken, ja allt. Vi kunde inte hålla inne allt skratt som bubblade. Det var inte meningen. Jag känner mig så elak, omogen, oempatisk. Förlåt kavaj-killen. Förlåt.

Jag ska verkligen tänka mig för nästa gång jag får tillfälle för att the looka. Man vill ju inte hamna i kavaj-killens sits. Och andra sidan hade jag aldrig hamnat där eftersom jag hade lagt ner det långt tidigare. Långt tidigare än när någon sa "ja, VI har mkt trevligt här". Långt innan det hade jag fattat vinken. Jag hade aldrig utsatt mig för att (ursäkta uttrycket. Min vän använder det ofta), bajsat mig själv i munnen, i den utsträckning. Vem har sån kraft? Sånt mod? Jo, kavaj-killen. Och jag avundas han på ett vis. Tänk om man hade det modet. Modet att stå kvar. Stöta. Fast att personen i fråga skrattar åt en. Det kallar jag att vara rakryggad!

Skämmes!

Uttag medges ej.

Ja det är en sån dag. En uttag-medges-ej-dag. I många bemärkelser. Provade att knappa in ett mindre belopp. Fortfarande, uttag medges ej. Provade det minsta man kan ta ut. Ta dina pengar. Yes. Äntligen fick jag användning för överslagsräkningen jag en gång lärde mig. Det känns för övrigt som att det är den främsta skolmatten som man faktiskt har användning för. Det där med pi och sånt har jag aldrig förstått vitsen med. Jag räknade, 20, 40, 35. Ja jag kan nog ha råd med det nödvändigaste. 50, 70. Jag tävlar med mitt samvete och min ekonomi. Ekologiskt ja. Eller nej. Jag får lägga tillbaka. Byta ut. Det fick bli varannan. Nästan. Jag måste ha ekologiska ägg. Och jag gillar bäst att baka med ekologiska ingredienser. Det känns lyxigt. Men okej, mjölet fick stå tillbaka denna gången. Det kostade 10 kronor mer. Men kakaon fick vara ekologisk.

Uttag-medges-ej, även i min hjärna då det kommer till självdiciplin. Inga tankar som att "sätt dig ner! Läs!". Nej nej, sånna tankar medges tydligen inte idag.  Engelska artiklar var det ja. Det var det jag skulle ägna mig åt denna eftermiddag. För jag blir aldrig klar. Jag ska alltid göra allt i sista sekund. Uttag medges ej - (Du kan inte läsa. Inte idag. Det finns så mycket annat viktigt). Exempelvis som att hälla över vaniljsockret från ica-burken till en trevligare burk. Det var viktigt. Det blir roligare att baka då. Trevligare. Mer Leila bakar. Och jag gillar Leila bakar. Jag gillar hennes kök. Och det är viktigt att ha ett trevligt kök. Viktigare än att läsa engelska artiklar. Eller?

Minst lika viktigt att tet fick en käck burk. Roligare att dricka te då. Eller?

Det var inte tanken.

Ja, jag vet. Inte alls aptitretande. Men det var inte idealmakaroner och ketchup som var tanken. Tanken var makaroner och köttfärssås. Köttfärssås som jag tog upp ur en liten portinsburk från frysen. Eftersom att jag hade sådan bra framförhållning just när jag hade så bråttom. Heja, heja. För en gångs skull har man tänkt till lite. Eller ja, så planerat var det väl inte, det var mer så att jag var tvungen att få i mig något innan jag skulle iväg och kylen ekade. Lyllo mig som hittade en sån käck portionsburk med köttfärsås i frysen. Smidigt. Bara att koka lite makaroner. Och tina köttfärsen. Blir perfekt.

Lagt upp makaroner i tallriken. Näst intill perfekt kokade. Jag sätter aldrig klocka eller sånt där trams. Dax att ta ut den färdigtinade köttfärssåsen ur mikron. Och vad händer? Jo såklart, stressad som man är. Skyll dig själv kanske någon tycker. Även jag, som kan vara så hetsig i mina rörelser. ALL köttfärsås på golvet. Uppskvätt på vita skåp och in i vrår som man aldrig annars städar.  Då kommer det där fula ordet igen. Det fruktansvärt fula som jag inte ens vill skriva. Jag skriker det högt. Mycket högt, när jag glor över det jag åstadkommit. Jag vänder mig om. Blundar. Lutar huvudet mot väggen. Tar ett djupt andetag. Vänder mig om. Tittar till. Jo, det är sant. Samma fula ord, en gång till. Högt igen. Tar ett djup andetag. Tar mig samman. Torkar upp. Med toapapper. Flera omgångar. Det rinner. Jag tar fram ketchupen sprutar på en rejäl klick i tallriken. Slevar i mig en tallrik med idealmakaroner och ketchup. Och en till. Härligt att jag fick chans att uppleva hur det känns att ha köttfärsås över halva köksgolvet. Skönt att slippa gå runt och lukta vitlök imorgon... Allt från den ljusa sidan?

Ska alltid tycka synd om...

Äntligen, efter många om och men hade vi hittat en resturang. Här ska vi äta. Mexicansk, Italiensk. Marschaller utanför, det känns alltid hemtrevligt. Väl inne. Ok, småsjaskit, smutsiga mattor och alldeles för mycket krimskrams. Men men, hungrig som man var. Alla intalade sig att det här blir bra. Vi väntade på maten i en och en halvtimma, vi fick den i olika omgångar, köttet var kallt, potatisen bränd, och vi fick inte den maten som vi beställt. (Det fanns ingen bakad potatis, istället blev det klyftpotatis. Antagligen måste någon skyndat till macken och köpt, därav fördröjningen. Men det var inget som någon informerade om i vår väntan). Alltså, inte det bästa resturangbesöket. Oj jag höll på att glömma, en av oss fick en plastbit i maten.

Men jag ska alltid tycka synd om alla. Jag vet inte vad det är. Det är något inbyggt i mig. Så när mitt övriga sällskap började klaga tittade jag ner i bordet för jag ville inte se om servitören såg ledsen ut. "En plastbit i maten, INTE BRA, köttet var kallt, vi är Inte nöjda" (mamma artikulerar hej vilt för att inte sluddra av vinet och för att hon tror att danskar inte förstår svenska).  Alla var överens om att fullpris inte skulle utbetalas, så innan alla ens hunnit äta upp gick jag ut i förväg. Jag klarade alltså inte av att se eller höra på när de andra skulle tala om vad de tyckte och tänkte om besöket, för att slippa betala fullpris. Jag höll fullkomligt med om allt, så det är inte det. Jag har bara så lätt för att tycka synd om folk, och det ger mig en liten klump i magen.

Ja, jag vet jag är känslig. Överkänslig. Den där resturangägaren får ju skylla sig själv om han öppnar en resturang med osammanhängande meny, okompetent personal, och halvfabrikatmat. Jag inser det. Men det hjälper inte. Jag tycker synd om både ägaren, servitören och kocken lik förbannat. Jag tror inte att jag kan bli hårdare än så här. Tyvärr. Det verkar finnas någon slags spärr. I sådana sammanhang i alla fall. I andra sammanhang när nöden kräver så kan även jag sätta ner foten och vara hård som sten. Åtminstone en stund....

Talk to the hand. Jag ska öva lite mer på min hårda sida.

Hel eller halv.

Ska på resa över helgen med min fina familj. Det är bara tre dar och det kommer att bli mysigt, men jag vet att jag kommer sakna er. Mina nära fina vänner. Det kan tyckas barnsligt och det är också barnsligt men jag vet att jag kommer att sakna er. Har inte träffat er så mycket det senaste och helgerna är då vi brukar sammanstråla och ta igen hela veckan som vi inte setts. Uppdatera. Sånt är viktigt.  

För somliga är det till och med  till veckor sedan vi inte setts och för någon till och med månader. Men er får jag tyvärr sakna ett tag till. Och jag saknar så lätt för att jag vänjer mig så lätt. Jag vänjer mig vid att ha er nära. Jag har alltid varit beroende av er mer eller mindre. För största delen av mitt liv, Mer. Mindre var det en period. En period som jag aldrig tror att jag kommer hamna i igen för nu vet jag. Nu vet jag att jag behöver er för att vara hel. För att vara hela mig, hela jag. Samtidigt vill jag inte vara någon som inte känner mig hel utan någon annan. Men jag är hellre hel med er än med någon som kommer in i mitt liv och ut igen. Någon som jag inte kan lita på. Jag vet att ni stannar. Och det känns tryggt. Då vågar jag öppna mig, visa mig sårbar, visa mig stark för jag vet att det inte är någon chansning. Ingen chansning på om det ska fungera eller ej. För jag vet att det fungerar. Någon gång kanske jag måste chansa. Chansa på att öppna mig igen. Öppna mig för någon som jag aldrig kan vara säker på om den stannar kvar. Men jag tror att jag vågar. Jag hoppas det. Jag vågar för att jag vet att ni finns där. Ni finns där och fångar upp mig. Ni fångar upp mig antingen om det går bra eller inte. För jag tror att man alltid måste bli uppfångad på något sätt. Uppfångad för att man gav för mycket, och för att våga chansa igen. Eller uppfångad för att man blir hemmablind och glömmer hur viktiga ni är för att jag ska vara hel.Uppfångad för att fortsätta att reflektera, inte bara flyta med. Jag vill aldrig bli någon som bara flyter med. Jag tror att man går miste om mycket i livet om man bara flyter med. Glömmer att reflektera.

Förutom min familj så är ni vänner de viktigaste jag har. Jag är beroende av er precis som jag är beroende av min familj. För ni är också min familj. Jag delar min vardag med er. Och när jag inte fått gjort det på några dagar så längtar jag lika mycket efter er som jag längtade efter att få komma hem och leka med mina kompisar efter tre dagar i danmark när jag var liten. Det bästa med legolandsbesöket var när jag fick komma hem. Hem till området och hetsplinga på alla dörrar efter någon att leka med. Så känner jag nu. På söndag kommer jag att vilja hetsplinga på era dörrar. Kolla vad jag missat när jag varit borta. Och fika, prata om livet, skratta, gråta, laga middag, baka, dricka te, prata skit, skämta och ha självdistans och göra narr av mig själv, av oss för vi klarar det. Vi kan blotta våra svaga sidor och skoja om dem. Och det gillar jag. Jag gillar att jag vågar erkänna att han som inte alls har haft någon poäng hos mig förut plötsligt kanske har det. Och jag blir lite röd i ansiktet. För jag skäms lite. Men det gör inget. Jag gillar att jag kan vara mig själv fullt ut. Jag gillar att vara halv utan er fast att det är lite läskigt.

En kopp te, en vän, macka och ägg. Det är sånna kvällar som hjälper mig att hålla ihop. Tack för ikväll.

Måndag fast Onsdag.

Äter banan i sängen. I nybäddade lakan. Känns lyxigt. Tog bananen från mitt nyinköpta second hand tårtfat. Det kändes lyxigt att ta bananen från ett sådant tjusigt fat. Den var ekologisk, bananen alltså. Mycket lyx nu. Men dagen har inte varit fullt så lyxig. Som instruktören sa, det har varit som en måndag fast att det är onsdag. För mig med, sa jag. En sån dag när man blir så jäkla trött på sig själv för om man bara haft med sig huvudet så kunde man åtminstone styrt det som man har chans att styra.

Efter en ganska produktiv dag är jag på väg hem, äntligen. Och när jag är nästan hemma inser jag att jag glömt ta ut pengar som var så viktiga att ta ut. Jag suckar högt och funderar febrilt om det finns någon smidig utväg. Svaret är nej. En omväg till närmaste bankomat. Och när jag äntligen är hemma och cykeln just är parkerad. Vart är mitt block med viktiga viktiga papper? Ja, såklart glömt. Någonstans i stan. Två djupa suckar och bristningsgränsen är nära. Ringer runt där jag har varit och sedan på cykeln igen för att hämta det. Jag tävlar mot mig själv med att inte vara bitter, utan istället glad över att blocket var hittat. Heja Heja. Och det är härligt att cykla. Såklart!

Snabbt slänger i tvätt. Bråttom bråttom till träningen, hittar ingen träningstopp. Blir trött på mig själv för 3:e gången idag och undrar varför jag aldrig kan städa garderoben. Då hade jag sluppit att ta en gammal bikini som träningstopp. Ja, det var så det fick bli idag. Såklart motvind till träningen. Vad annars? Mitt i allt, bodybalance. Och även motvind hem, konstigt typiskt. Jag trampar så att det glöder precis ovanför knäna. Väl hemma, vill bara slänga mig i sängen, men såklart sängen har inga lakan. Och jag blir så trött på mig själv att jag inte gjort mig själv den tjänsten och bäddat innan jag åkte hemifrån.

Jag hade varit värd det idag. Och jag hade varit värd en städad garderob. Men tydligen kan jag inte förmå mig att ge mig själv den lyxen. För jag är inte tjejen men framförhållning och verkar inte kunna bli det heller. Men bananen var god. Mycket god. Jag njöt av den och jag försökte också njuta av motvinden hem och jag njöt när benen brände på bodybalancen. Och avslappningen. För kan jag inte lära mig att ha framförhållning, så ska jag åtminstone lära mig att leva i nuet, och njuta av det. Köp en ekologisk banan, och njut av den. Den smakar banan på riktigt och du är värd en sån fin banan. Såklart!

Jag tar en till.

Omoget in i märgen!

  Jag var hemma hos en vän. Skulle precis ge mig av efter att vi suttit och stalkat Idol-Olle lite. Men bara lite. Jag hade bråttom. Väldigt bråttom, när min vän lägger av det gamla uttjatade skämtet Ann-Ahl. Vi knäcker oss. Ja jag vet humorn är inte på topp, men det blir värre. Mitt i "knäcker-så-man-viker-sig" gapflabbet tryckte det på hos min vän. Ni vet när man skrattar så mycket att man inte riktigt kan kontrollera eller än mindre bry sig om att det är en prutt på väg. Ja ni förstår ju själva. Om man kunde vika sig mer av gapskratt så utlöste prutten detta. Den var så oväntad mitt i allt att vi skrattade så vi grät. Varför är det så att man även i vuxen ålder tycker att en fis kan vara så rolig? Ja jag vet, otroligt omoget det finns väl vettigare saker att skratta åt. Som riktiga skämt till exempel. Men ibland är det bara så härligt att få skratta. så vad man skrattar åt spelar egentligen mindre roll. Kan jag tycka i alla fall....

Bilden har inget med texten att göra. Men har fått önskemål om fler bilder.

Internetlös!

Internetlös i cirkus tre dagar. Plötsligt känner man hur beroende man är. Har suttit i telefon i någon halvtimma för att få det att fungera och trots att jag försökt vara värsta datorsnillet med någon chick stockholmare över telefon så funkar det inte. Då är frustrationen total. Det är då man skriker ut högt när man lagt på luren. Eftersom den chicka stockholmskillen som säkert var lite för snygg för sitt eget bästa, just sagt att ett nytt modem skulle kosta typ 1000 riksdaler. Och jag gav till en djup djup suck, som om han skulle förstå hur synd det var om mig och hur fattig jag skulle bli om jag skulle behöva köpa ett nytt modem. Men tydligen var jag bara en i mängden kan jag tro. En i hans mängd. En av alla hans tjejer som ringer till han och ber om hjälp. Typiskt.

Efter att ha lagt på, skrikit högt och klämt fram en ynka tår eftersom det var riktigt synd om mig i denna stund så tog jag mig i kragen. Jag ringde igen eftersom han ville att jag skulle ringa efter jag hade provat en sista grej som inte heller fungerade. Återigen svarade en chick stockholmskille som denna gången inte hette Kristoffer. Jag minns inte vad han hette, men han kändes mer ödmjuk än Kristoffer i alla fall. Säkert inte lika snygg men han är nog en sådan som växer efter att man lärt känna honom kan jag tro. Jag skulle få ett nytt modem gratis. Dock förlänga bindningstiden men ändå. Han undrade om jag behövde hjälp med något annat. Inte för tillfället, i sådant fall ringer jag, sa jag lite flirtigt. Ja om jag nu kan vara flirtig. Jag övade mig i alla fall. Allt glasklart? Japp allt glasklart sa jag och vi önskade varann en fin dag. Det kändes bra. Vi är SÅÅÅ Tajta!

Ful-vecka.

Ja alla vet ju hur det är att ha en ful-dag. Eller ja, jag kanske inte ska dra alla över en kant, men i min värld vet alla vad det innebär att ha en ful-dag. Sedan om det finns en värld utan ful-dagar så är du mer än gärna välkommen att bjuda in mig den. Nu är alltså fallet så att jag inte bara har haft en fuldag idag, utan en hel jäkla ful-vecka. Ja det är något nytt att få uppleva sju ful-dagar på rad. Det är inget jag rekomenderar, men ibland har man tydligen inget val. Denna veckan har jag känt mig blek av höstens eviga regnande och innåtfinnar har ömmat så att det ibland känts som om man hade tre näsor. OCH till råga på allt har jag haft den äran att uppelva någon form av ögoninflammation. Vilket gjort att jag sett ganska skev ut då ögat varit svullet, varigt och hälften så litet som det andra. Ja jag vet, jag kan verka bitter.

Men trots allt. Ja jag säger, trots allt detta så har jag ändå bestämt mig för att klubba ikväll. Jag räknar inte med att få allt för många "The look" med mitt svullna varöga. Nej precis, jag säger inte att jag räknar med det, men om du ser mig så skulle det vara guld värt om du åtminstone ville ge mig en sympati "The look". Det hade inte varit för mycket begärt kan jag tycka, så tack på förhand! Om inte annat så för mina röda naglar. Jag kan lova att dem är värda det, idag målade jag nästan inte utanför någonting, och jag lugnade mig med att röra något tills dem hade torkat. 

Man undrar ju om det hade varit för mycket begärt om sommarbrännan och de små fräknarna kunde få sitta kvar lite mer än dagen efter sommaren är slut. Om inte hela året så åtminsone fram till jul. Man tycker ju inte att det skulle vara så mycket att tigga om, Men tydligen. Och jag accepterar, oj vad jag accepterar att det inte är så mycket att göra åt. Alla är bleka mer eller mindre, jaja jag vet. Men ikväll tänker jag låtsas. Jag tänker låtsas att jag är solkysst och känner mig riktigt snygg. För jag inbillar mig att man blir lite lite snyggare om man tror att man är snygg.

Ja, till och med handen är blek. Men som sagt, ikväll låtsas vi.

Hetsätning!

Ja, det var uppdukat med en skål med chips, en skål med godis, en skål med stjärnchips och ytterliggare en påse godis. Vi var tre personer. Trots det hetsåt två av oss som om vi bara hade en skål med chips som vi var rädda för skulle ta slut. Jag tror att det sitter i, från förr. Då var vi alltid minst sju personer som skulle dela på en eller två påsar. Då fick man vara framme om man skulle hinna få något eftersom dem tog slut på två röda. Jag skyller på det i alla fall. Att det sitter i från förr. Som om någon tvingade oss att äta på tid.  Hur fort kan man  äta upp en chipspåse? Och när allt var slut kände man sig alltid lika besviken och undrade om någon kunde tänka sig att cykla och köpa en påse till. Mycket vill ha mera. När jag och min vän som jag hetsåt med igår hade köpt en chipspåse tillsammans förr i tiden, om det bara var vi två, så delade vi upp påsen i två skålar för att man skulle slippa vara rädd för att den andra åt mest. Ja, vi var väl kanske 15 år.

Men lite har vi nog utvecklats trots allt. Till skillnad från förr, blir vi nu efter ett tag medvetna om vad vi håller på med, innan det tar slut. Förr kom vi på det först efter allt tagit slut. Det tycker jag är en bra insikt. Den kan man komma långt med. Jag undrar dock om man har ätit för många dumle liiite för hetsigt om man kommer hem med dumleklet på strumpan? Ja, jag tror det. Jag måste skärpa mig!

Stalker!

Internet kan vissa dagar få mig att bli en riktig stalker. Ikväll har jag stalkat lite. Min vän är lite småkär i Idol-Olle. När hon gått hem var min dator inne på youtube eftersom hon kollat ett klipp på honom. Livsfarligt. Jag började stalka. Så nu har jag varit med honom och hans kompisar både i Grekland och i Visby. Det kändes härligt. När de var i Visby, kom jag på mig själv upprepade gånger med att sitta och skratta eller småle för mig själv. Jag trodde säkert att jag var en av dem. Att jag var med självaste Idol-Olle i Visby. På seglarsemester. I verkligheten skulle det antagligen inte passa mig alls.

Det känns för ytligt på något sätt. För stekigt. Men så här på avstånd, så här på distans en mörk septemberkväll känns det mysigt. Jag vet, jag kan vara expert på att stalka. Men jag tycker att man får skylla sig själv lite om man lägger ut sådant på Youtube. Eller? Är det inte till för att stalkas kanske? Jag tror det. Jag intalar mig det åtminstone, så slipper jag känna mig onormal när jag kommer på mig själv med att småle och tro att jag är en av Idol-olles vänner, som har till uppgift att lägga ut fendrarna när det är dags att lägga till. För det är ungefär så mycket som jag kan om segling. Fendrar kan jag klara av. Hoppas jag i alla fall. Men jag är inte sen att tacka nej till en segeltur om jag nu någon gång skulle få en inbjudan, nej nej jag kan nog lära mig hur man hissar segel!



(För övrigt känner jag mig lite konstig som ens skriver om det här.Det skulle ju kännas riktigt pinsamt om någon som var med på resan av någon konstig anledning skulle hamna här. Som jag skulle få skämmas. Men som jag brukar tänka: Jag bjuder på det! Jag bjuder på det precis som dem bjöd mig till att få vara med på deras segeltripp en stund). Såklart är det också lite till dig fina vän som är kär i idol-Olle på avstånd. Du ska få ha honom ifred i fortsättningen, jag tror inte att mitt stalkande har fått mig att bli kär i han. Inte än.

Hoppet dör sist.

Ibland tappar man hoppet. Om än bara tillfälligt. ibland tappar jag hoppet på att det finns vettiga karlar. Ibland tappar jag hoppet på att jag någon gång ska lära mig att förstå karlar. Det är inte lätt alltid. De säger en sak men menar en annan. De visar en sak men menar en annan. De utstrålar en sak menar en annan. Ja ni förstår, det är inte lätt. Men jag förstår att även karlarna ibland tappar hoppet på oss kvinnor, för vi är inte alltid heller lätta att ha att göra med kan jag tänka mig. I vilket fall, när jag hamnar i "tappa hoppet träsket", brukar jag sätta på den HÄR: Fungerar nästan alltid. En gnista tänds åter.




Idag har jag tappat hoppet. Men inte på karlar. Jag tror på er.  Däremot har jag näst intill tappat hoppet för människans förmåga att känna solidaritet. Hur kan så många tänka så skevt? Idag är en sån "nära tappa hoppet dag" och ni förstår nog varför. Jag blir frustrerad över när folk inte tycker som jag. Jag är inte så bra på sånt, att acceptera vad folk tycker. Inte i sådana här skarpa lägen i alla fall. För mig känns det självklart, men tydligen inte för alla. Hoppas att Journey fungerar även då det inte handlar om karlar. Jag vill att min gnista i form av tro på människan ska tändas åter.

Somliga har mer pengar än hjärta, men jag är glad och stolt för att ha mer hjärta än pengar. Halva raden tjuvade jag.