Att cykla på trottoaren.

Ja. Jag vet det är fel. Man ska inte cykla på trottoaren. Jag vet det. Du vet det. Alla vet det. Ibland är det dock nödvändigt att man kanske cyklar på trottoaren några ynka meter, för att undvika omväg eller liknande. Jag hade varit på Ica. Var sjukt sugen på godis. Hade roffat åt mig en påse. Och kämpat för att inte öppna den innan jag betalat. Stod och funderade på om det skulle vara okej att öppna den i kön, men insåg att man är ju inget barn längre. Jag borde vänta. Ja. Och jag klarade det.

Väl ute vid cykeln hade den vält som vanligt. Öppnade godiset, tryckte i mig några. Reste cykeln. En kasse i korgen. En på styret. Toapapper på pakethållaren. Hoppade upp på cykeln och kände mig lycklig, stolt och glad över att jag på något sätt lyckades äta godiset samtidigt som jag cyklade med alla packning. En medelålderskvinna tittade på mig igenkännande och log. Hon visste minsan hur jag kämpat. Och hon unnande mig den stunden väl uppe på cykeln. Jag kände det. Och Just då. I den fina stunden. Var det en annan medelålderskvinna som avbröt min lycka genom att, ge mig onda ögat och med arg röst säga: "Cykla inte här". ÅH. Dålig energi. Kunde inte hon bara struntat i att jag cyklade på trottoaren några meter och unnat mig min godislycka? Nej tydligen inte. Tänk att det finns inget som sticker folk i ögonen så mycket som att lite oskyldigt cykla på en trottoar?  Först blev jag irriterad. Sen försökte jag vara mogen och tänka att hon kanske haft en dålig dag. Jag kanske var droppen. Och hon kunde ju inte vetat hur mycket jag kämpat med påsar och allt för att äntligen få äta godis. För övrigt kan jag inte förstå varför man måste trycka i sig allt om man väl köper godis? Det blir som ett tvång. Jag måste trycka i mig allt innan jag är hemma. När det väl är gjort vill man bara kräkas och inbillar sig att man aldrig mer kommer att äta godis....

VÅR! Minns ni den? Jag minns den. Och jag längtar. Längtar till andra sidan året.