Omoget in i märgen!

  Jag var hemma hos en vän. Skulle precis ge mig av efter att vi suttit och stalkat Idol-Olle lite. Men bara lite. Jag hade bråttom. Väldigt bråttom, när min vän lägger av det gamla uttjatade skämtet Ann-Ahl. Vi knäcker oss. Ja jag vet humorn är inte på topp, men det blir värre. Mitt i "knäcker-så-man-viker-sig" gapflabbet tryckte det på hos min vän. Ni vet när man skrattar så mycket att man inte riktigt kan kontrollera eller än mindre bry sig om att det är en prutt på väg. Ja ni förstår ju själva. Om man kunde vika sig mer av gapskratt så utlöste prutten detta. Den var så oväntad mitt i allt att vi skrattade så vi grät. Varför är det så att man även i vuxen ålder tycker att en fis kan vara så rolig? Ja jag vet, otroligt omoget det finns väl vettigare saker att skratta åt. Som riktiga skämt till exempel. Men ibland är det bara så härligt att få skratta. så vad man skrattar åt spelar egentligen mindre roll. Kan jag tycka i alla fall....

Bilden har inget med texten att göra. Men har fått önskemål om fler bilder.

Internetlös!

Internetlös i cirkus tre dagar. Plötsligt känner man hur beroende man är. Har suttit i telefon i någon halvtimma för att få det att fungera och trots att jag försökt vara värsta datorsnillet med någon chick stockholmare över telefon så funkar det inte. Då är frustrationen total. Det är då man skriker ut högt när man lagt på luren. Eftersom den chicka stockholmskillen som säkert var lite för snygg för sitt eget bästa, just sagt att ett nytt modem skulle kosta typ 1000 riksdaler. Och jag gav till en djup djup suck, som om han skulle förstå hur synd det var om mig och hur fattig jag skulle bli om jag skulle behöva köpa ett nytt modem. Men tydligen var jag bara en i mängden kan jag tro. En i hans mängd. En av alla hans tjejer som ringer till han och ber om hjälp. Typiskt.

Efter att ha lagt på, skrikit högt och klämt fram en ynka tår eftersom det var riktigt synd om mig i denna stund så tog jag mig i kragen. Jag ringde igen eftersom han ville att jag skulle ringa efter jag hade provat en sista grej som inte heller fungerade. Återigen svarade en chick stockholmskille som denna gången inte hette Kristoffer. Jag minns inte vad han hette, men han kändes mer ödmjuk än Kristoffer i alla fall. Säkert inte lika snygg men han är nog en sådan som växer efter att man lärt känna honom kan jag tro. Jag skulle få ett nytt modem gratis. Dock förlänga bindningstiden men ändå. Han undrade om jag behövde hjälp med något annat. Inte för tillfället, i sådant fall ringer jag, sa jag lite flirtigt. Ja om jag nu kan vara flirtig. Jag övade mig i alla fall. Allt glasklart? Japp allt glasklart sa jag och vi önskade varann en fin dag. Det kändes bra. Vi är SÅÅÅ Tajta!

Ful-vecka.

Ja alla vet ju hur det är att ha en ful-dag. Eller ja, jag kanske inte ska dra alla över en kant, men i min värld vet alla vad det innebär att ha en ful-dag. Sedan om det finns en värld utan ful-dagar så är du mer än gärna välkommen att bjuda in mig den. Nu är alltså fallet så att jag inte bara har haft en fuldag idag, utan en hel jäkla ful-vecka. Ja det är något nytt att få uppleva sju ful-dagar på rad. Det är inget jag rekomenderar, men ibland har man tydligen inget val. Denna veckan har jag känt mig blek av höstens eviga regnande och innåtfinnar har ömmat så att det ibland känts som om man hade tre näsor. OCH till råga på allt har jag haft den äran att uppelva någon form av ögoninflammation. Vilket gjort att jag sett ganska skev ut då ögat varit svullet, varigt och hälften så litet som det andra. Ja jag vet, jag kan verka bitter.

Men trots allt. Ja jag säger, trots allt detta så har jag ändå bestämt mig för att klubba ikväll. Jag räknar inte med att få allt för många "The look" med mitt svullna varöga. Nej precis, jag säger inte att jag räknar med det, men om du ser mig så skulle det vara guld värt om du åtminstone ville ge mig en sympati "The look". Det hade inte varit för mycket begärt kan jag tycka, så tack på förhand! Om inte annat så för mina röda naglar. Jag kan lova att dem är värda det, idag målade jag nästan inte utanför någonting, och jag lugnade mig med att röra något tills dem hade torkat. 

Man undrar ju om det hade varit för mycket begärt om sommarbrännan och de små fräknarna kunde få sitta kvar lite mer än dagen efter sommaren är slut. Om inte hela året så åtminsone fram till jul. Man tycker ju inte att det skulle vara så mycket att tigga om, Men tydligen. Och jag accepterar, oj vad jag accepterar att det inte är så mycket att göra åt. Alla är bleka mer eller mindre, jaja jag vet. Men ikväll tänker jag låtsas. Jag tänker låtsas att jag är solkysst och känner mig riktigt snygg. För jag inbillar mig att man blir lite lite snyggare om man tror att man är snygg.

Ja, till och med handen är blek. Men som sagt, ikväll låtsas vi.

Hetsätning!

Ja, det var uppdukat med en skål med chips, en skål med godis, en skål med stjärnchips och ytterliggare en påse godis. Vi var tre personer. Trots det hetsåt två av oss som om vi bara hade en skål med chips som vi var rädda för skulle ta slut. Jag tror att det sitter i, från förr. Då var vi alltid minst sju personer som skulle dela på en eller två påsar. Då fick man vara framme om man skulle hinna få något eftersom dem tog slut på två röda. Jag skyller på det i alla fall. Att det sitter i från förr. Som om någon tvingade oss att äta på tid.  Hur fort kan man  äta upp en chipspåse? Och när allt var slut kände man sig alltid lika besviken och undrade om någon kunde tänka sig att cykla och köpa en påse till. Mycket vill ha mera. När jag och min vän som jag hetsåt med igår hade köpt en chipspåse tillsammans förr i tiden, om det bara var vi två, så delade vi upp påsen i två skålar för att man skulle slippa vara rädd för att den andra åt mest. Ja, vi var väl kanske 15 år.

Men lite har vi nog utvecklats trots allt. Till skillnad från förr, blir vi nu efter ett tag medvetna om vad vi håller på med, innan det tar slut. Förr kom vi på det först efter allt tagit slut. Det tycker jag är en bra insikt. Den kan man komma långt med. Jag undrar dock om man har ätit för många dumle liiite för hetsigt om man kommer hem med dumleklet på strumpan? Ja, jag tror det. Jag måste skärpa mig!

Stalker!

Internet kan vissa dagar få mig att bli en riktig stalker. Ikväll har jag stalkat lite. Min vän är lite småkär i Idol-Olle. När hon gått hem var min dator inne på youtube eftersom hon kollat ett klipp på honom. Livsfarligt. Jag började stalka. Så nu har jag varit med honom och hans kompisar både i Grekland och i Visby. Det kändes härligt. När de var i Visby, kom jag på mig själv upprepade gånger med att sitta och skratta eller småle för mig själv. Jag trodde säkert att jag var en av dem. Att jag var med självaste Idol-Olle i Visby. På seglarsemester. I verkligheten skulle det antagligen inte passa mig alls.

Det känns för ytligt på något sätt. För stekigt. Men så här på avstånd, så här på distans en mörk septemberkväll känns det mysigt. Jag vet, jag kan vara expert på att stalka. Men jag tycker att man får skylla sig själv lite om man lägger ut sådant på Youtube. Eller? Är det inte till för att stalkas kanske? Jag tror det. Jag intalar mig det åtminstone, så slipper jag känna mig onormal när jag kommer på mig själv med att småle och tro att jag är en av Idol-olles vänner, som har till uppgift att lägga ut fendrarna när det är dags att lägga till. För det är ungefär så mycket som jag kan om segling. Fendrar kan jag klara av. Hoppas jag i alla fall. Men jag är inte sen att tacka nej till en segeltur om jag nu någon gång skulle få en inbjudan, nej nej jag kan nog lära mig hur man hissar segel!



(För övrigt känner jag mig lite konstig som ens skriver om det här.Det skulle ju kännas riktigt pinsamt om någon som var med på resan av någon konstig anledning skulle hamna här. Som jag skulle få skämmas. Men som jag brukar tänka: Jag bjuder på det! Jag bjuder på det precis som dem bjöd mig till att få vara med på deras segeltripp en stund). Såklart är det också lite till dig fina vän som är kär i idol-Olle på avstånd. Du ska få ha honom ifred i fortsättningen, jag tror inte att mitt stalkande har fått mig att bli kär i han. Inte än.

Hoppet dör sist.

Ibland tappar man hoppet. Om än bara tillfälligt. ibland tappar jag hoppet på att det finns vettiga karlar. Ibland tappar jag hoppet på att jag någon gång ska lära mig att förstå karlar. Det är inte lätt alltid. De säger en sak men menar en annan. De visar en sak men menar en annan. De utstrålar en sak menar en annan. Ja ni förstår, det är inte lätt. Men jag förstår att även karlarna ibland tappar hoppet på oss kvinnor, för vi är inte alltid heller lätta att ha att göra med kan jag tänka mig. I vilket fall, när jag hamnar i "tappa hoppet träsket", brukar jag sätta på den HÄR: Fungerar nästan alltid. En gnista tänds åter.




Idag har jag tappat hoppet. Men inte på karlar. Jag tror på er.  Däremot har jag näst intill tappat hoppet för människans förmåga att känna solidaritet. Hur kan så många tänka så skevt? Idag är en sån "nära tappa hoppet dag" och ni förstår nog varför. Jag blir frustrerad över när folk inte tycker som jag. Jag är inte så bra på sånt, att acceptera vad folk tycker. Inte i sådana här skarpa lägen i alla fall. För mig känns det självklart, men tydligen inte för alla. Hoppas att Journey fungerar även då det inte handlar om karlar. Jag vill att min gnista i form av tro på människan ska tändas åter.

Somliga har mer pengar än hjärta, men jag är glad och stolt för att ha mer hjärta än pengar. Halva raden tjuvade jag.

Googlar Babes!

Ja, det är söndag. Det regnar. Rösten är lagd. Och det regnar fortfarande. Jag googlar hetingar. Dagdrömmer. Lyssnar helt random på snook. Det var längesen. Många år sen. Jag var kär i han. Daniel. För kanske sex år sen. Då när dem var som hetast. Då när det häftigaste som fanns var att äga en truckekeps, helst en dyr. Jag ägde en fejk. Von dutch fejk som ett festivalragg köpte till mig på Hultsfred. Generöst. Det var det året Snook var som hetast. Som mest inne. Nyss upptäckta. 17 Juni 2004. Det var också så favoritlåten hette. Fast bara 17 Juni. Men vi gillade också: "En å Två kom igen jukka med rumpan å tre å fyr känn hur pulsen pumpar". Jag och en vän körde en egenkomponerad dans mellan tälten. Ja vi kunde verkligen dansa. Vi kunde alla låtar utantill. Och nu när jag sitter här och drömmer mig tillbaka så minns jag att självaste Daniel Adams-ray skrev sin autograf med spritpenna på ett par slitna ärvda Leejeans. Jag som var dödligt kär i han, att jag inte svimmade? Jag har kvar dem. Jeansen alltså. Dem ligger i en icakasse i källaren. Jag kunde inte slänga dem. Jag minns att mamma tvingade mig att tvätta dem, och tur för henne att texten var skriven med spritpenna så att det inte gick bort. A:en i Adams-ray var skrivna med fyror.

Jag har en förmåga att bli dödligt kär i kändisar. Kanske för att man bara ser en sida av dem. Den sidan när dem alltid är snygga och ser coola ut för att dem är på scen eller på Tv. Så nu sitter jag här. Regnig söndag och googlar hetingar. Hetingar från förr. Hetingar från nu. Joel Kinnaman får också vara med. Han har jag också varit kär i. Men det var inte så längesen. Det var förra hösten. Eller jag var inte kär i Joel, jag var kär i Frank Wagner. Antagligen för att han hade allt. Mjuk och hård. Svart och vit. Snäll och farlig. Snygg och snygg.  Undra vem jag ska bli kär i nu i höst. Jag känner att jag behöver ha någon att vara kär i. Någon att vara kär i på avstånd. Någon jag kan dagdrömma om. Dagdrömma om sånt som aldrig skulle kunna hända i verkligheten. Men det är väl det som dagdrömma handlar om. En gång var jag kär i Zlatan också. Kanske skulle ta och googla han lite. Egentligen har jag bara en sak att säga. Tack google! Tack för att ni ger mig möjligheten att dreggla en regnig grå söndag.
 


Jag önskar att jag kunde bjuda er på ett par heta bilder på några favoriter men min rädsla för att gå emot den där upphovsrättslagen spökar. Jag bjuder på en länk i alla fall. Varse: 
http://www.filmnyheterna.se/upload/KinnamanJoel200.jpg
http://miau.blogg.se/images/2007/danne_1174153729_8989736.jpg

Minns du dansen? Jag minns alla steg. Och jag minns hur häftiga vi trodde att vi var. NU: dax att hänga på loppislåset med dig. Nostalgidansen får vi ta till helgen.

Storstadsfeeling

Var på klubb igår. Stans enda skulle man kunna säga. Och igår hånglade två män. Ja det låter som om jag aldrig sett det förr, men det har jag knappt. Inte här. Det hör inte till vanligheterna att se sånt exotiskt så det är svårt att inte lägga märke till det om man väl ser. Det kändes härligt. Det var som en befrielse att få vara med när dem hånglade loss, helt obrydda om att de befann sig i en inskränkt småstad på stans enda klubb. Ja, varför skulle de bry sig egentligen. Klart att dem inte skulle, men många hade nog valt att inte ställa sig där under de omständigheterna trots allt. Jag är glad att dem inte gjorde som många andra skulle gjort. Jag är glad att jag fick vara med, även om det var en bit ifrån.

Jag fick ett hopp för att inskränkt småstad,  kan kännas som öppensinnad storstad. Ett hopp för att människor vågar gå sig egen väg. En hopp för att de finns de som står för och är stolta över den dem är. Och det bästa av allt, det verkade knappt vara någon som la märkte till hur de stod och var så kärleksfulla med varann trots att vi här i lilla staden inte är så vana vid att se sådant, även om man tycker att vi borde vara det 2010. Ja, de enda som tittade var väl jag och min kompis som visade mig paret genom att peka, och jag fastnade med blicken som om jag käkat glosoppa till middag. Men det var av välmening, av intresse, av glädje , av avund, för vem vill inte hångla lite.

Och vem vill inte vara så stolt och trygg i sig själv att man kan visa sin kärlek fast att man vet att det finns de som viskar vid sidan om? Klart att alla vill det. Klart att alla vill känna känslan att man inte bryr sig om vad någon annan tycker. Det vill jag åtminstone. Och jag säger ofta att jag inte bryr mig om vad folk tycker om mig i olika sammanhang, men det är klart att jag bryr mig. Det är klart att man gör. Bryr sig lite det gör väl alla? Förutom de två härliga karlar som bröt småstads isen och gav oss lite storstadsfeeling. Tack. Den var välbehövlig.

Bekanta lukter och musik.

Är det inte konstigt? Att en lukt eller en särskild låt kan göra att det infinner sig en viss känsla i kroppen. Att den liksom påminner om något eller någon. Det hände i morse för mig. Jag letade fram en gammal gosig tröja som låg längst inne i en kompis garderob för att jag frös. Och då kände jag det plötsligt. Jag kände igen lukten. Jättemycket. Någon annan luktar som den tröjan. Det måste vara någon från förr. Jag vet inte vem än. Men den gav i vilket fall den där speciella känslan. En bra känsla. Så det måste varit en bra stund i livet när jag brukade känna den här lukten. Den är trygg på något sätt. Har luktat på tröjan lite idag. Men kan inte komma på vem den påminner om så. Kanske är det inte någon speciell. Kanske doftar den bara en viss tid i livet. En bra tid. Jag är känslig för det som påminner om något som varit.

Jag är känslig för lukter. Jag är känslig för musik. Jag är känslig för känslor...Jag har förstått att alla har olika förmåga att känna känslor olika starkt. Vissa är nog på en mer jämn nivå mest hela tiden. Sen finns de ju något som kallas att vara en känslomänniska. Jag tillhör helt klart den gruppen. Den gruppen som genuint knäcker sig i gapflabb men också den som har svårt att dölja ilska och ledsamhet. På gott och ont. Fast mest på gott tror jag. I slutändan. Men jag lär mig med tiden att handskas med dem. Känslorna. Både de härliga och de sträviga. När en strävig känsla kommer, tränar jag mig på att inte bli rädd. Att låta den där jobbiga känslan få vara där och hoppas på att den tröttnar. En gång försökte någon lära mig att trycka bort jobbiga känslor. Jag tror att jag är glad att jag aldrig riktigt lärde mig hur man gjorde det.

När en härlig känsla kommer tränar jag mig på att stanna upp.Hur ser det ut omkring mig, hur känns det i kroppen. Jag vill vara här och nu, för jag vill minnas den där stunden precis som den var. Precis som den kändes. Men det är svårt att lära sig att leva i nuet. Det är ett livsprojekt. Jag är i alla fall glad att jag blivit medveten om mitt livsprojekt så jag har en möjlighet att börja träna. If you live you will learn and I live and I learn.

Den här bilden har fångat nuet. Ögonblicket. Och skrattet. Skrattet i nuet. Eller hur man vill. Jag gillar den. (fast jag vet att du inte gör det. Du får lära dig).

Oekonomiskt vardagslyx.

Ja. Det är just vad man skulle kunna kalla mina handlingsvanor. Jag handlar inte i den affären som ligger närmast. Jag handlar inte i den affären som är billigast och har mest extrapriser. Nej jag gör inte det. Jag handlar i den affären som känns trevligast. Den som är mest inbjudande. Den som är lättast uppbyggd.Lättast att hitta i. Jag handlar i den affären som är dyrast. Som idag, jag handlade kanske 7 saker. En halv kasse. 200 riksdaler. En eller två sådana kassar handlar jag lite då och då.

Men jag känner inte för att tänka på hur ofta. Jag känner inte för att räkna ut hur mycket pengar jag lägger på mat i månaden. Jag känner inte för att veta hur mycket pengar jag hade kunnat spara om jag inte lagt onödiga kronor på dyrare priser. För jag känner inte för att byta affär. Min mataffär är mitt vardagslyx. (som om det är det enda vardagslyxet jag sysslar med), kanske inte men ändå! Jag vill ha det kvar.

Så snabbt på med lite mascara (jag vet, jag är också en av dem som tycker att det är fjantigt att piffa sig för affären), men okej jag har börjat trotsa det. Jag erkänner, ibland piffar jag mig faktiskt för att gå till affären och idag var en sån dag. Och med mina nya madickenskor och stickad höstmyströja plus lockigt hår av fuktigt väder så kände jag mig faktiskt som en riktig madickentjej. Det kändes härligt.

Väl inne i affären kom jag på mig själv med att jag betedde mig som han i hundtricket som försöker glömma ketchupen med mening. Inte för att jag försökte glömma något på bandet, men jag kom på mig själv med att gå omvägar och att gå tillbaka till förra hyllan för att jag tyckte mig se någon potentiell. Börjar jag bli desperat? Tror inte det. Möjligen efter en sked, någon gång ibland men inget annat. Ikväll ska jag mysa med mitt  nya vardagslyxinköpta te framför "ensamma mamma söker" med tända ljus och me, myself och I. Det känns härligt. Tro det eller ej, jag trodde heller aldrig att jag skulle uttrycka de orden.

Nu finns det te flickor, till våra traditionella "ensam mamma söker" kvällar. Ikväll gör vi dock ett undantag för traditionen och tittar på varsitt håll.

 

 

 

 

Ja, förresten om någon skulle undra över träningstillfälle 2, så är min nya insikt: Gå inte in för att "the looka" för mycket. Det nya får bli "Spontan the looka". Tror mer på det.

Träningstillfälle 2

Idag ska jag till Göteborg, vilket betyder större stad, vilket betyder att man kan köra "The look" utan att någon undrar om man käkat glosoppa till middag. Och för dig som inte är bekant med uttrycket "the look" så betyder det att man tittar lite obekvämt länge på någon som verkar vara av intresse för dig. Så idag blir mitt andra riktiga träningstillfälle kan man säga.

Här hemma har jag försökt lite halvdant men man vågar inte riktigt köra fullt ut så jag tycker inte att de gångerna gills. Innan jag åker tror jag att jag bör ställa mig framför spegeln och prov "the looka" lite. För jag vet nog att det är betydelsefullt hur man ger Looken. Det ska inte vara en för trånande blick och det ska inte vara en blick som uttrycker att man sett ett spöke. Alltså, jag tror man ska undvika trånande och stirrande blickar. Nu gick i och för sig den stirrande blicken hem sist, men jag tror att det var rena rama nybörjarturen. Nedan har jag ett tips på hur "the look" antagligen inte ska se ut. Alltså den som kan bli lite För trånande och snarare skrämma iväg det såkallade "offret" man valt ut till sitt spel. Men man får inte glömma att jag är i början av min utbildning av "the Look". Därför tror jag att det är sunt att ha tålamod med sig själv och andra om man inte lyckas direkt. Allt tar sin tid. Allt kräver sin träning. Det är ingen som kan flyga innan man satt sig i planet!:)

Denna kan alltså uppfattas som lite för PÅ, om man har otur. Så akta er för den.

Jultidningar-ett fördärv.

Är det bara jag som får ont i hjärtat när man tackar nej till jultidningar?
Jag kan inte hjälpa det. Det plingar på dörren och jag blir alldeles stressad eftersom jag tror att jag om möjligt råkat ta någon annans tvättid. Jag tror att någon är här för att skälla på mig så jag tappar glaset när jag diskar och det blir ett jäkla liv när det går sönder på allt annat porslin i diskhon.

Okej dax att öppna alltså. Jag tar ett djupt andetag och förbereder mig på att ha något bra att säga. Men där står en liten kille på kanske 8-10 år. Hans uttryck är att han har sålt smöret och tappat pengarna. Sen frågar han med låg röst, (precis som om han redan vet svaret och att det inte är någon idé att fråga): "hej, vill du köpa jultidningar? Och jag segar på svaret eftersom jag så gärna vill säga ja, för jag vill inte leva upp till det svaret han redan visste att han skulle få. "neej tyvärr, kanske en annan gång" säger jag. Stänger dörren. Men direkt vill jag bara vända och öppna igen och säga: Klart att jag ska ha en jultidning. Men jag gör inte det. För jag vill inte ha någon tidning. Eller borde man köpa av barmhärtighet? Jag får så ont i hjärtat när jag vet att så många säger nej. För vem köper jultidningar i September.

Ja, jag vet jag är fjantig. Det är ingen som tvingat dem att sälja jultidningar. Men ändå. Dem vill väl för fasen också ha en smörgåsgrill precis som jag fick på min tid. Nästa gång ska jag bannemej köpa. Och om jag råkar säga nej ska jag ångra mig på riktigt. Som jag gjorde på stan när ett litet barn kom fram och frågade om jag ville köpa Majblomma. Jag hade inga kontanter och sa nej. Men jag fick så ont i hjärtat så jag sprang efter honom och sa att han skulle vänta tills jag tagit ut pengar så köpte jag ett par stycken ändå. Jag är för blödig.  Jag kommer bli ruinerad om jag fortsätter så här. Jag måste kamma mig.

just take me home for tea

Den kommer bara. Den där ensamhetskänslan. Plötsligt. Utan direkt förvarning. Som en sopsäck som fångar in mig och jag kan inte komma ut. Man känner sig ensammast i världen inne i den där mörka påsen. Och den gör det svårt att andas. Den kommer inte ofta. Men idag kom den. Den anföll mig bakifrån och brottade ner mig på marken. Och plötsligt infinner sig en konstig känsla i kroppen en tung känsla i magen och i halsen. En tung känsla av ensamhet.

Men jag är inte ensam. Långt ifrån. Jag har så många nära mig. Vänner, familj, systrar. Jag har någon i nästan varje hörn. I varje dörr. I varje telefonlur. Närhelst jag vill, så finns det någon att vara nära. Någon att slösnacka med i telefon, någon att äta middag med, någon att trycka chips med eller någon att kramas med. Så varför kommer då ändå den där ensamhetskänslan som ett brev på posten någon gång då och då? Jag vet inte varför, men antagligen för att påminna sig själv om att uppskatta det man har. Dem man har. För dem är många. Fler än man tror.  Det måste varit en sån här dag som hello saferide skrev den här låten för det är precis så det kan kännas dessa dagar typ: "....I don't want to go home alone, not tonight...." fast vissa andra kvällar vill man inget hellre än att gå hem själv. Är det inte konstigt? Man blir aldrig nöjd.





Men som en tröst så  tror jag att det ligger i människans natur att aldrig bli nöjd. Så vi kan inte göra så mycket åt det, men vi kan träna på att lära oss att uppskatta och vara tacksamma för det vi har. Det är vad jag ska göra nu. För snart får jag sällskap av en av mina underbara. Och jag uppskattar dig, och jag uppskattar att du ville göra mig sällskap ikväll:). Och jag är också tacksam för att ha dig, och dig och dig i mitt liv.
Och på Fredag kommer jag till "storstaden" min vän. Till min Göteborgvän. Det var längesen nu. Jag har saknat Göteborg och jag har saknat dig.


- NU, Waka waka!!! (för jag minns nog att jag lovat mig själv att jag skulle slänga av mig offerkoftan så fort den började klia, och det var just vad den gjorde nu;).

Städning. Spel för galleriet?

Ikväll får jag lite besök av två goa vänner. Den ena har jag inte känt lika länge som den andra och därför har jag nu i all hast städat toaletten. Är det inte fjantigt?  Hon kommer ju ändå märka förr eller senare att jag inte alltid har en lysande toalett. Att handfatet ibland är täckt utav damm och gammalt smink. Det hela är alltså ett spel för galleriet. Som om hon skulle gilla mig mindre om hon upptäckte att jag någon gång hade en smutsig toalett? Ja, man vet ju i och för sig aldrig, människor i dagens läge är ju ganska ytliga. Men du är inte ytlig, så jag är säker på att du kommer gilla mig minst lika mycket de gånger jag inte hunnit städa toaletten.

Lämnade i vilket fall kvar lite dammtussar som ligger och smeker golvlisten längst väggarna. För är inte det värsta som finns att komma hem till någon som har det helt perfekt? Helt skinande rent. Ingenting ligger fel, man kan knappt tro att någon bor där. Det är bland det värsta jag vet, för det är alltid i de lägen jag glömmer att sätta vinglaset på ett underlägg, diskar stekpannan med diskmedel eller tappar ett ikeaglas i golvet. Ja, för där spelar det ingen roll om det är något billigt glas som går sönder. Jag tror blir rädd för att göra fel, stressar upp mig och blir nervös. Därför gör jag fel. För man gör fel om man glömmer glasunderlägget i sådana "fina" hem. Man gör fel om man diskar stekpannan med diskmedel även om tanken var att underlätta för den boende. Så eftersom jag lämnade kvar några dammtussar längst väggarna så skulle man kunna säga att jag gjorde dig en tjänst, min vän. För jag vill att du ska känna dig välkommen.:)

Egentligen spelar jag hellre brännboll än att spela för galleriet;).

Chokladsnål.

Till och börja med vill jag bara säga att jag egentligen inte är någon snål person. Tvärtom tror jag faktiskt att jag är ganska generös. Nästan alltid. Har varit sugen på choklad hela veckan. Och ja, jag har verkligen köpt en eller två chokladbitar varje dag. Jag har varit så sugen att jag inte ens kunnat förmå mig att bjuda. En dag satt jag med två chokladbitar. En kompis satt bredvid och uttryckte "Å vad sugen jag blev på choklad". Jag låtsades helt enkelt inte fatta vinken och tryckte snabbt som attan i mig två chokladbitar för att slippa bjuda. En annan dag hade jag köpt en dubbeldajm. Då någon sa "ÅH jag vill med ha choklad, såå himla gott det ser ut". Denna gången kunde jag inte ens vara barmhärtig nog att trycka i mig den fort. Jag kände att jag ville njuta av den fullt ut. Det verkade säkert som att jag ville retas eftersom att nästa kommentar blev. "har du inte ätit upp den där jäkla chokladen än?". Jag var alltså så snål att jag inte ens ville äta upp den. Jag sög på den och drog ut på det till bristningsgränsen för att njutningen skulle hålla i så länge som möjligt.

Efteråt upptäckte jag chokladfläckar på kläderna. Jag kände mig skamsen. Hur snål får man bli? Senare pratade jag med en kompis som informerade mig om att hon hade gått iväg en bit för att äta sin chokladbit, för att slippa bjuda. Då kändes allt mycket bättre. Kanske jag är normal ändå?

Fördelen med att vara kvinna!

Är det inte härligt att vi kvinnor nästan alltid har något att skylla på? Är det något kan man nästan alltid skylla på att man snart ska ha mens. Är magen uppblåst någon dag så säger man, ja jag ser ut så här för jag ska snart ha mens. Är fejjan full av finnar, det är bara för att jag snart ska ha mens. Är huden fet, ja ni vet ju varför. Är man klumpig är det också för att man snart ska ha mens. Och är man sentimental och gråter för sånt som man kommit över för längesen så känns det skönt att skylla på att det är för att jag ska ha mens och inte för att man skulle vara patetiskt på något sätt.

Sen intalar man sig att det ä helt normalt att få vredesutbrott innehållande otroligt oanständiga ord så fort man råkar snubbla på en sko eller glömma av sin tvättid. Och om man börjar gråta för att man får syn på en stor disk- eller tvätthög så är det också helt normalt, för jag ska snart ha mens. Jag undrar hur länge jag skyller på det innan den ens kommit. Och när den väl kommit så är det lika lätt att säga, "ursäkta, jag stör ihjäl mig på att du smaskar, men det är för att jag HAR mens", så förväntar man sig att alla därför ska ha överséende. Men jag tänker fasen inte ha överseende med att du smaskar, nej nej. Jag funderar över hur många gånger av fallen som man faktiskt är berättigad att skylla på att man snart ska ha, eller att man har mens.

Jag undrar hur killar gör. Vad skyller dem på? Eller dem kanske inte får vredesutbrott för ingenting. Dem kanske inte lägger sig ner och gråter om de slår i tån i väggen eller tappar mackan uppåner? Men någon gång måste väl de också ha uppblåst mage och vara fulla av ömma inåtfinnar. Då tycker jag synd om dem. Jag tycker synd om dem för att dem inte har något att skylla på. Det härligt att vara kvinna! Mens är en gåva som ger oss många möjligheter. För det är väl vad allt handlar om, om att se möjligheterna och utnyttja systemet så mycket det går  Eller?;) Jag är i alla fall expert på att vara en dramaqueen.

Vem skyltar dem för?

Jag har länge funderat över hur det kommer sig att vissa människor har ett starkt behov av att visa upp att man är ihop med någon. Man skriver på sin status hur mycket man älskar personen. Man har både sig själv och sin partner som profilbild på facebook, eller ännu värre man har bara sin partner på sin egen profilbild. Man skriver på sin status om att sin sambo jobbar till 17, och sen ses vi äntligen älskling. Oj man har alltså klarat sig en hel dag utan varann? Eller så skriver man i sin partners logg om att man sitter hemma och väntar på att han eller hon ska komma hem för då ska vi ha det så underbart. Kanske skriver man att man lagat mat eller något annat käckt så den andra bör skynda sig hem. Min fråga är, är det inte bättre att i detta fall skicka ett mess eller ringa. Då är det större chans för den andra parten att veta att det väntar finmiddag hemma och därför skynda hem. Så varför skyltar man? Det får bara mig att tvivla på om man verkligen är trygg i sin relation.  Som om man försöker ljuga för både sig och för andra. Ja jag älskar dig, för jag skriver det till dig tre gånger om dagen på facebook. Vem försöker man övertyga? 

För mig är detta väldigt lustigt och jag tycker mer att det tyder på osäkerhet än på trygghet. Antingen i relationen eller helt enkelt att man är osäker i sig själv.Hade man varit så kära som man försöker visa hela världen så är det väl gott nog att visa det för varandra? Ofta kanske man bor tillsammans. Är det då inte lättare att tala om hur mycket man tycker om varandra när man möts i hallen istället för att sitta vid varsin dator och skriva det på faceboook?

Jag vet att jag skriver allt det här med risk att låta som en bitter singel. Men det är jag inte. Tro mig. ;)Jag gillar mitt liv. Verkligen. Såklart att man kan få andningssvårigheter ibland när man känner att man behöver lite närhet för att kunna andas. Människan är ju inte gjord för att fungera utan närhet. Men jag och mina vänner kramas mycket och ofta och är bra reservbränsle för varandra om det någon gång skulle gå för lång tid utan närhet. (misstolka inte). Så i det stora hela trivs jag otroligt bra med singellivet:). Om att vara i ett förhållande betyder att man har varandra som profilbild eller skriver om varandra på sin status två gånger om dagen så kan jag inte andas.

Så slutsatsen blir: Jag har hellre andningssvårigheter någon gång ibland i brist på närhet, än att inte kunna andas på grund av att jag känner mig instängd.
Dock är jag fullt medveten om att ett förhållande inte nödvändigtvis måste vara ett skyltarförhållande. Å tack å lov för det!:)