Storstadsfeeling

Var på klubb igår. Stans enda skulle man kunna säga. Och igår hånglade två män. Ja det låter som om jag aldrig sett det förr, men det har jag knappt. Inte här. Det hör inte till vanligheterna att se sånt exotiskt så det är svårt att inte lägga märke till det om man väl ser. Det kändes härligt. Det var som en befrielse att få vara med när dem hånglade loss, helt obrydda om att de befann sig i en inskränkt småstad på stans enda klubb. Ja, varför skulle de bry sig egentligen. Klart att dem inte skulle, men många hade nog valt att inte ställa sig där under de omständigheterna trots allt. Jag är glad att dem inte gjorde som många andra skulle gjort. Jag är glad att jag fick vara med, även om det var en bit ifrån.

Jag fick ett hopp för att inskränkt småstad,  kan kännas som öppensinnad storstad. Ett hopp för att människor vågar gå sig egen väg. En hopp för att de finns de som står för och är stolta över den dem är. Och det bästa av allt, det verkade knappt vara någon som la märkte till hur de stod och var så kärleksfulla med varann trots att vi här i lilla staden inte är så vana vid att se sådant, även om man tycker att vi borde vara det 2010. Ja, de enda som tittade var väl jag och min kompis som visade mig paret genom att peka, och jag fastnade med blicken som om jag käkat glosoppa till middag. Men det var av välmening, av intresse, av glädje , av avund, för vem vill inte hångla lite.

Och vem vill inte vara så stolt och trygg i sig själv att man kan visa sin kärlek fast att man vet att det finns de som viskar vid sidan om? Klart att alla vill det. Klart att alla vill känna känslan att man inte bryr sig om vad någon annan tycker. Det vill jag åtminstone. Och jag säger ofta att jag inte bryr mig om vad folk tycker om mig i olika sammanhang, men det är klart att jag bryr mig. Det är klart att man gör. Bryr sig lite det gör väl alla? Förutom de två härliga karlar som bröt småstads isen och gav oss lite storstadsfeeling. Tack. Den var välbehövlig.