En vän sa...

... "När fittvintern är över kommer även vi att blomma ut". Jag ursäktar för de grova ordet men jag är säker på att det behövdes för att verkligen beskriva hur vintern just nu känns. I vilket fall så hoppas jag innerligt att hon har rätt. Jag är nästan 100 procent säker på att hon faktiskt har rätt. Det är det som behövs nu, VÅR för att jag ska blomma ut igen. Just nu känner jag mig som en beige, grå, torr, tråkig surf*a med dålig självkänsla som påverkas alldeles för mycket av vädret för att det ska vara sunt. Och som också funderar på tok för mycket på livet för att det skulle vara sunt. Igår spelade vi ett spel med en fråga liknande "vad är män bättre på än kvinnor?". Det givna snabba svaret blev; att inte älta. Ja en parantes. För att gå tillbaks till grå kall kyla- snacket så har jag insett en sak till som är oerhört oinspirerande som under andra omständigheter oftast är väldigt inspirerande. Nämligen att kolla på kläder och skor. Hittar man något är man på tok för blek för att vara snygg i den plus att det skulle dröja ett halvår innan man ens kan använda det. Ja ni hör ju. Det var inte riktigt läge att skriva ett blogginlägg i detta läget jag känner det nu. Nästa gång är jag gladare och kanske till och med hög på livet, men ibland får ni ha överseende. Livet är ju faktiskt inte bara guld och gröna skogar och jag är urdålig på att låtsas att det är det. På gott och ont, som så mycket annat :). Mycket är på gott och ont, inte mycket är svart eller vitt. Det finns många gråzoner. Men som sagt "när fittvintern är över kommer även vi att blomma ut", så sant som det är sagt...

Hej vårjacka, Hej brunbrända ben, Hej fräknar.

 

Gym klär mig inte...

Vilken besvikelse. Träningspasset vi skulle gå på var fullt. Min vän sa, då får vi ta gymmet istället. Ve och fasa. Jag har aldrig varit på ett gym i hela mitt liv. Typ. Till en början tyckte jag att min vän verkade erfaren, men så snart kröp det fram att detta bara var hennes andra gång. Jag började träningsstunden med att tappa taget om handtaget till roddmaskinen. Om nu inte alla redan förstått att jag inte är så van vid gymmet. Jag känner mig ganska tafatt på gym. Går runt och vet inte riktigt vad som ska hända härnäst. Stå på samma maskin och pumpa i en kvart, utan musik, utan något som peppar? Det går inte. Jag behöver någon som peppar mig in i det sista. Nu ser jag mest mig själv och min vän i spegeln och konstaterar att vi är exakt som Mia Skäringer när hon är med i solsidan. Vi ser helt osäkra ut. Ska man stå så här? Vilken vikt? ser det bra ut? Hur gör man på denna? Jag testar, sätter mig ner, benet där eller benet där? Jag känner mig uttittad av de självgoda pumpande männen som tittar sig i spegeln och stönar. Okej, jag inser att jag satt mig på fel håll. Försöker igen. Jo kanske det är rätt nu. Gör några tafatta övningar. Sen nästa..

Och en sak till. Varje gång man kommer till en maskin så är den ju inställd på 50 kilo mer än vad man själv klarar av att ta. Vilket självförtroende och hopp inger det om sin egen styrka? Nej, det är glasklart. Jag passar inte på gym. Finns ingen som är så missanpassad som jag är där. Och jag såg inte ens någon heting nu när jag väl hamnade på gymmet. Men i och för sig så är faktum den att jag inte anser att det är särskilt tändande att se en man spegla sig, och göra konstiga ljud medan han pumpar så hårt att han kanske snart.... ja ni fattar. Och tanken på att de käkar råa ägg och proteindrinkar när de kommer hem är inte heller särskilt tändande faktiskt. Men nu var ju inte tanken att klanka ner på män som pumpar och äter råa ägg. Egentligen eloge till dem. Å andra sidan är det ju faktiskt tändande med någon som är drivande och håller igång. Så missförstå mig inte. Men i vilket fall, gym är inte för alla, gym är inte för mig, gym är inte till min fördel, gym klär mig inte... Tacka vet jag aerobic och sånt...

... Eller någon annan form av dans.

Män som förundrar...

En vän till mig berättade något som en vän till henne varit med om. Jag känner mig fortfarande förundrad. Vännens vän hade alltså träffat en karl ute på krogen. Som varit intresserad och hängt med henne hela kvällen. Sedan hade de såklart haft följe hem, men väl vid dörren gått in åt varsitt håll. Dagen efter, läs väl, dagen efter. Hade mannen i frågat skrivit henne ett sms med rader som: Kanske borde jag vänta några dar med att höra av mig, men eftersom jag tyckte du var en sån härlig tjej så struntar jag i 3-dagars regeln och undrar om du skulle vilja ses igen?. Vad är jag då så förundrad över tänker kanske ni. Även om det för mig är glasklart.

Min fråga är, finns dessa karlar på riktigt? Irl? Ja, uppenbarligen. Men finns dem då endast i Umeå? Det var nämligen där händelsen inträffade. Är det bara riktiga norrlänningar som struntar i allt vad spelet heter? Eller finns det även sådana spännande män på västkusten? Jag hoppas det såklart.. De som bara kastar sig ut från stupet. Kanske till och med, med stängda ögon. Om man har tur. Chansar. Som jag gör ibland. Ganska ofta faktiskt om jag nu ska ha lite hybrissyndrom. Men alla borde träna mer på det. Hoppa med stängda ögon och frångå "spelets regler". Dem är ändå så jäkla tråkiga och det är ingen som egentligen gillar dem ändå... 

Jag inbillar mig att det här är en kille som vet hur man hoppar med stängda ögon. I vilket fall är han åtminstone en av de män som förundrar...

Hybris!

Mitt nya favoritord. Jag har länge känt till begreppet men förut har det endast legat i mitt passiva ordförråd. Det är alltså först nu det har hamnat i mitt aktiva ordförråd och jag använder det så mycket att folk snart tröttnar på ordet innan de ens hunnit förstå vilket stort användningsområde det har. Wikipedia, Hybris:  Överdriven självuppskattning eller fel uppfattning om individens plats i världsordningen, storhetsvansinne. Ja man kan alltså använda sig av detta ordet i otaliga sammanhang. Häromdagen upptäckte vi exempelvis att den som utformat coop parkeringen måste haft hybris. Hur många tror dem egentligen handlar på coop samtidigt? Så käck är affären faktiskt inte att det krävs 15 fotbollsplaner parkering. Över hälften stod tom. Hybris alltså.

Sen skulle jag bara i förbifarten vilja nämna att en del karlar även lätt verkar kunna få hybris. Detta i sammanhang som om man tittar på dem lite för länge fast man i själva verket bara har fastat med blicken, eller om man känner sig på extra bra humör och vill vara mogen och hälsa lite glatt. Bäst att vara försiktig där, för att undvika att de drabbas av hybrissyndromet. Alltså var inte för trevlig. Kan misstolkas. Typ, oj hon stöter på mig. Men jag vet, jag är medveten om att även kvinnor kan få hybris i sådana sammanhang men jag väljer att inte fokusera på det denna gången. Sen kan även jag lätt få hybris i sammanhang som att baka, laga mat eller då jag tror att jag är relationsexpert och skapar en relationspanel som tror sig veta allt. Eller när jag efter ett glas vin dansar och tror att jag är beyoncé. Andra som verkar kunna drabbas av hybris är deltagarna i idol, människor som är så uppblåsta av sitt ego att de på riktigt tror att världen kretsar kring dem och ibland även vakter. Ganska ofta verkar faktiskt vakter har en liten släng av hybris. Men det är väl en del av deras yrke kan jag tänka. Så nu när ni läst detta kanske ni kommer få hybris på hjärnan. Det har jag fått. Plötsligt har allt och alla hybris och det känns lite härligt. Hybris på gott och ont alltså. Ibland kan man tjäna på det. Ilbland kan det bli ocharmigt. Det gäller att hitta balansen. Balansen då hybris fortfarande kan vara lite småcharmigt. Man kan lätt hamna över gränsen.

Ett av mina hybrismoment!

Att skylta.

Ja, somliga gillar att skylta med sin partner och att man är i ett förhållande. Efter dagens lilla händelse inser jag att jag omedvetet verkar gilla att skylta med singellivet. Alla skyltar vi med något, eller? Jag och en vän skulle hyra film. Vi valde två Johan Falk filmer eftersom det var söndag, vi var kärlekskranka och Frank Wagner var ett bra offer att vila ögonen på denna dag. Har sett filmerna ett antal gånger förut så vi valde två utan inbördes ordning. Två av dem Frank är med mest i.

När det var dax att betala tittade expediten fundersam på oss. Sedan harklade han sig och försiktigt informerade han om att man brukar se filmerna i ordning och bör därför inte hyra tvåan och sexan. Jag förklarade för han att vi redan sett filmerna och lade såklart till att vi hyr filmerna av en anledning, nämligen att det är söndag och vi vill dreggla över någon. Alltså "Hej vi är singlar". Jag kunde lika gärna skrivit det i pannan. Måste jag skylta? Han skrattade vänligt och sa att de flesta kanske hellre väljer en film med Brad Pitt. Men jag klargjorde glatt att Frank fyller söndagens tomrum alldeles utmärkt. När vi nästan var vid utgången hörde vi hur han och expediten bredvid skrattade till igen. Man måste inte säga precis allt som man tänker, men jag har verkligen en förmåga att göra det. Var kommer det ifrån? Undra vad expediten tänkte: "desperata tjejer, stackarna dem har kanske inte fått något på länge". Aja, vi bjuder på det. Som med det mesta... Men i ärlighetens namn måste jag ändå säga att det är charmigare att skylta med att man är singel än att skylta med sin partner... Det vågar jag påstå.

Att ge och att få.

Kanske inte så konstigt att jag är beroende av solen för att känna mig tillfreds trots allt. Idag: Jag och en vän på en uteservering. Ett bord, två stolar, vi, mitt i gatan, i solen. Första gången i år. Inga andra bord eller stolar runt omkring. Ingen ville sitta ute. Ingen hade dittils fått den underbara idé som vi fick. Att flytta bordet till solen. Där satt vi. Länge. Mitt i. Kände oss lite smått utittade. På ett bra sätt. Folk gick förbi. Med längtande blickar. De log. Mot oss. Och vi undrade om det kan varit så att vi var så snygga så de måste titta. Men med självdistansen förstod vi att det inte var några "the look" som pågick utan att dem bara var glada av solen. Av vårkänslorna. Av att någon mer än dem kände samma känsla. Nämligen vi. Dem såg det på oss. Och till slut var det också någon som sa det. Någon som stannade till och sa: " vad det är härligt att ni sitter här". Visst är det fantastiskt när folk som inte känner varan plötsligt börjar byta lite ord igen. Varför kan man inte göra sånt den mörka delen på året? Varför måste man vänta tills solen kommer fram? Efter en stund kom någon mer fram. Han sa: "Hej Hej, vad roligt att träffa så många jag känner". Ingen vi kände. Men vi låtsades. Var trevliga tillbaka. Och bjöd på att han fick känna att han kände oss. Mer sol åt folket. Sol får folk att le, och vi ler tillbaka.

Google!

Tacka vet jag google. Google vet allt. Jag vet mycket, men inte i närheten så mycket som google... Och jag är som vi vet lite av den nyfikna typen. Så nyfiken att jag ibland får gå med svansen mellan benen och skämmas i ett hörn. Fast jag väljer ändå att inte kalla det att vara nyfiken, jag ser det hellre som att jag är kunskapstörstande. Man kan vinkla allt till något bra om man bara vill. Ja som ni just noterat såklart. För att vara nyfiken är inte nödvändigtvis en charmig egenskap. Särskilt inte i detta sammanhang som jag nu tänker redogöra för. Facebook. Sidan som man kan ägna flera timmar åt och få reda på riktigt trevliga grejer ibland om man har tur. Ibland fastnar jag i alla fall. Och det händer att jag då och då blir lite smånyfiken om någon har skrivit något på en status eller en kommentar som jag inte känner till. Alltså något som jag inte vet vad det är. I sådana lägen kan jag bli nyfiken. Eller ja, om man så vill, kunskapstörstande. Och det är just i de lägen som jag gillar google. Kopiera, klistra in, googla. Detta hände mig häromdagen.

Någon hade nämnt något i sin status, ett "begrepp" jag inte kände till. Så jag googlade alltså. Och det var i detta läget jag fick gå med svansen mellan benen och gömma mig i ett hörn. För första gången i mitt liv, hade jag utan vetskapen om det googlat porr. Jag kände mig inte så stolt i den stunden kan jag säga. Dels för att jag googlat någon porrkanal på tv, dels för att jag var så sjukt "kunskapstörstande" att jag kopierat och klistrat in. Ja det är sådant man inte säger till någon. Det är sådant man inte skriver på sin blogg. Men jag har ju uppenbarligen något konstigt ärlighetstvång, så jag bjuder på detta. Som så mycket annat... Och, är det någon som vet hur man tar bort använda sökord på datorn. Som ni förstår hade det varit uppskattat om man kunde ta bort det så det slipper komma upp vid något opassande tillfälle. Så slutsatsen av detta:
*Google på gott och ont.
* Sluta vara så sjukt nyfiken (inte till min fördel).
* Nyfikenhet kan helt klart snabbt gå över från gulligt till ocharmigt.

Det är i sådana lägen man önskar att man haft ett varmt torkskåp som man kunnat kura ihop sig och gömma sig i tills man slutat skämmas och det är dax att ta av sig dumstruten.

                                                                      

Ärlighet varar längst.

Ja, det är väl så man säger? Jag är beredd att hålla med. Även om jag är väldigt ärlig så kan jag i och för sig linda in vissa saker i alla fall. Det gör inte min kära vän. Men jag älskar henne ändå. Kom hem till henne igår. Glad i hågen då jag unnat mig en i mitt tycke tjusig skjorta. Jag ropar glatt till henne, vill du se min nya skjorta? den ligger i påsen. Hon blir genast nyfiken. Jag hör henne prassla i påsen, sedan uppstår en tystnad jag inte riktigt förstår. Efter några sekunder hör jag någon som knäcker sig och bokstavligen viker sig av gapskratt. Vad är det? Jag ställer mig mycket undrande till vad som just inträffat. "Hahahahaha, ska du gå på maskerad eller? Hej cowboy". Därefter knäcker även jag mig. Inte åt skjortan utan åt hennes oblyga hänsynslösa sätt att bajsa på min nya skjorta. Ett par veckor innan hände i princip samma sak då jag visade upp min nya vårjacka. "Hahaha, ska du ha på dig den?". Det är härligt med ärliga vänner. Jag gillar henne fortfarande och jag gillar min skjorta också. Och min jacka. Och jag vet att hon gillar mig och tycker att jag är hennes snygga vän trots hennes hårda kläddiss mot nytillskotten i min garderob. Jag känner mig trygg. Trygg med skjortan, trygg med henne, trygg med skratten, trygg med oss, trygg med er.

Vi trycker chips i min nya jeanscowboyskjorta med krås!

  Och en sak till. En annan vän sa just: "Ibland undrar jag vad du använder din hjärna till?". Jag förstår varför jag älskar er så mycket! :)

Circus.

I låten circus har jag till min förvåning upptäckt att Britney sjunger rader som exempelvis: "There´s only two types of guys out there. Ones that can hang with me and ones that are scared". Även om hon nu råkar vara en stor superstjärna som i vissa lägen är riktigt snygg så verkar hon alltså såklart vara som alla andra och stött på samma karlar som någon som bor i ett helt annat land och i en helt annan typ av stad. Med detta sagt så förstår du nog att jag helt och fullt är beredd att hålla med denna visa kvinna om hennes uttalande.

Hon vet vad hon snackar om. Och det gör jag också.... för det mesta i alla fall... Alltså ingen idé att flytta. Detta visar svart på vitt att det inte spelar någon roll vart man är bosatt. Samma problematik vart än i världen du befinner dig. Om vi nu fokuserar på Brittans uttalande alltså. Och det är ju just det vi gör nu. Så summan av kardemumman blir helt enkelt istället att hålla tummarna för att turen en vacker dag kommer till mig. Till dig. Och till alla andra. För det handlar inte om skicklighet. Möjligen lite lite. Men mest handlar det om tur. Turen det innebär att träffa någon som man gillar som inte blir rädd. För det är inte det lättaste. Det finns till och med de karlar som tror att man är kär i dem bara man råkar titta lite för länge. Och då överdriver jag bara lite.
Idag är det en såndär  regnig mörk bajsdag där man hade gjort mycket för att slippa sova ensam. Kan vara därför jag verkar bitter och funderar över Brittans trots allt mycket sanningsenliga rad. Men imon är det säkert sol. Då är jag inte bitter längre... Go natt :).

Hej Sommar!