Att ge och att få.

Kanske inte så konstigt att jag är beroende av solen för att känna mig tillfreds trots allt. Idag: Jag och en vän på en uteservering. Ett bord, två stolar, vi, mitt i gatan, i solen. Första gången i år. Inga andra bord eller stolar runt omkring. Ingen ville sitta ute. Ingen hade dittils fått den underbara idé som vi fick. Att flytta bordet till solen. Där satt vi. Länge. Mitt i. Kände oss lite smått utittade. På ett bra sätt. Folk gick förbi. Med längtande blickar. De log. Mot oss. Och vi undrade om det kan varit så att vi var så snygga så de måste titta. Men med självdistansen förstod vi att det inte var några "the look" som pågick utan att dem bara var glada av solen. Av vårkänslorna. Av att någon mer än dem kände samma känsla. Nämligen vi. Dem såg det på oss. Och till slut var det också någon som sa det. Någon som stannade till och sa: " vad det är härligt att ni sitter här". Visst är det fantastiskt när folk som inte känner varan plötsligt börjar byta lite ord igen. Varför kan man inte göra sånt den mörka delen på året? Varför måste man vänta tills solen kommer fram? Efter en stund kom någon mer fram. Han sa: "Hej Hej, vad roligt att träffa så många jag känner". Ingen vi kände. Men vi låtsades. Var trevliga tillbaka. Och bjöd på att han fick känna att han kände oss. Mer sol åt folket. Sol får folk att le, och vi ler tillbaka.