Ärlighet varar längst.

Ja, det är väl så man säger? Jag är beredd att hålla med. Även om jag är väldigt ärlig så kan jag i och för sig linda in vissa saker i alla fall. Det gör inte min kära vän. Men jag älskar henne ändå. Kom hem till henne igår. Glad i hågen då jag unnat mig en i mitt tycke tjusig skjorta. Jag ropar glatt till henne, vill du se min nya skjorta? den ligger i påsen. Hon blir genast nyfiken. Jag hör henne prassla i påsen, sedan uppstår en tystnad jag inte riktigt förstår. Efter några sekunder hör jag någon som knäcker sig och bokstavligen viker sig av gapskratt. Vad är det? Jag ställer mig mycket undrande till vad som just inträffat. "Hahahahaha, ska du gå på maskerad eller? Hej cowboy". Därefter knäcker även jag mig. Inte åt skjortan utan åt hennes oblyga hänsynslösa sätt att bajsa på min nya skjorta. Ett par veckor innan hände i princip samma sak då jag visade upp min nya vårjacka. "Hahaha, ska du ha på dig den?". Det är härligt med ärliga vänner. Jag gillar henne fortfarande och jag gillar min skjorta också. Och min jacka. Och jag vet att hon gillar mig och tycker att jag är hennes snygga vän trots hennes hårda kläddiss mot nytillskotten i min garderob. Jag känner mig trygg. Trygg med skjortan, trygg med henne, trygg med skratten, trygg med oss, trygg med er.

Vi trycker chips i min nya jeanscowboyskjorta med krås!

  Och en sak till. En annan vän sa just: "Ibland undrar jag vad du använder din hjärna till?". Jag förstår varför jag älskar er så mycket! :)