Till jul...då!

Idag. En sån dag som man vill hoppa över. Än så länge. Jag känner ändå ett hopp. Tror att den kan sluta bättre än vad den började. Än så länge, en sån dag som jag önskar att min underbaraste var här. Vi kunde ligga i min soffa hela dagen. Älta gårdagen. Skratta. Kioska. Och skratta ännu mer. För att få någon form av distans. Distans från en kväll med vin. För att få det behöver jag få älta och skratta lite. Vi gjorde ältningen och skratten över telefon istället. Det var skönt. Men det är inte samma sak. Inte i närheten. Jag saknar dig så in i norden! Idag är jag liten. Mycket liten. Böjd rygg.

Men innan dagen är slut så kommer jag att ha rätat ut varenda kota. Jag kommer stå rak igen. Jag känner det. Och du hjälpte mig med första biten. Första kotan. Det är några kvar. Men någon ringde mig och sa: "säg allt du är sugen på idag, så åker jag och köper det så tänder vi ljus och kioskar i din soffa". Så jag tror alltså inte att det kommer bli några större problem att räta upp de sista kotorna också. Jag hoppas inte det i alla fall. Om det skulle bli det så hörs vi ikväll igen fina. Jag önskar att jag kunde följt med och hälsat på dig. Det vet du. Men man kan ju inte alltid få som man vill. Det har man ju fått erfara. Vi ses till jul. Och då ska vi kramas!

Nu: duscha. Skölja bort allt dåligt. Allt som inte behövs. Det som hindrar mig från att känna mig stark. Det som hindrar mig från att känna mig rak. Sen ska jag gå ut. Andas. Frisk luft. Ren luft i mina lungor. Ny luft.

Analys:Sönder

Jag har en vän. En fin vän. Jag och hon, som Mia och Klara. Fast båda vill vara Mia. Vi är experter på att analysera. Analysera saker tills de går sönder. Till bristningsgränsen. I härlig Mia och Klara anda disekerar vi varenda liten aspket. Varenda liten grej. Vi delar det, vänder på det, delar det igen. Försöker att förstå oss på. Försöker att veta. Försöker att ha rätt. Försöker att hitta lösningen. Sanningen. När vi vänt på alla stenar, provat alla sidor att se på stenen så räddar vi den näst intill sönderarbetade analysen i sann Mia och Klara anda: "Han är rädd" eller "han tar dig för den du är, du som är så fin". (om nu analysen skulle röra sig om en han).

Känns skönt att man alltid kan rädda upp analysen med en försäkring som inte nödvändigtvis behöver vara mer sann eller trovärdig än någon annan sida av stenen. Men man tror gärna på den där sista slutklämmen ändå. Man måste tro något. Mia och Klara kan inte bara låta saker vara. Låta saker ha sin gång. Att det blir som det blir. Det kan inte vi heller. Vi låtsas att vi kan det. Men det kan vi inte. Fast det gör ingenting. Jag gillar när vi är Mia och Klara. Jag gillar att analysera sönder. Det är ett sätt att umgås. Ett härligt sätt att umgås. Oftast slutar analysen med att vi kommer på hur dumt allt låter. Att logiken någonstans är borttappad på vägen. Då skrattar vi! Skrattar åt att logiken försvann...

Bara lös det...

Alltså. Att lösa problem. Alla är vi olika. Alla gör vi olika. Ibland gör vi det bra. Ibland gör vi det mindre bra. Men oftast finns det inga genvägar. Ofta kanske inte någon att ta hjälp av i stunden. Och då finns det inte så mycket annat än: Jag skiter i hur du gör det. Bara lös det! Den tankegången försöker jag anamma. Ibland kanske efter lite frustration men ändå.

Igår. Bråttom bråttom. Hade en tid att passa. Skulle bara först lämna in stövlar hos skomakaren. Det går snabbt tänkte jag. Innan jag ens hann hoppa på cykeln möts jag av upptäckten att cykelkorgen hänger på sniskan. Så fort cykeln rör sig hänger korgen ner på hjulet. Det går inte att cykla. Skitcykel. Jag hinner inte gå. Bara lös det. Hoppar upp på cykeln, packning på ryggen och stövlarna i korgen som jag försöker balansera upp med ena handen. Svettigt. Väl framme. Stress, stress. Ofokuserad. vad kostar det? Oj så mycket? För dyrt. Bara lös det! Du får laga ena. Han tittar på mig lite undrande.

Ibland när jag tänkt titta på tv eller kanske till och med någon dvd så går det sådär. Min tv och dvd är ungefär lika bra som min cykel som snart faller samman. Det hoppar. Det surrar. Låter som en gammal compakt. Ljudet är efter bilden. Strävigt. Vi har hyrt en film nu. Bara lös det! Jag bankar. Jag pausar så dvd:n hinner ladda. Komma ifatt. Bankar lite till. Ja, det fungerar faktiskt. Okej inte alltid.

Ibland laggar internet. Mobilt bredband. Skit kan man tycka. Men man kommer billigt undan. Jag vet inte hur man öppnar till sim-kortet, annars vet jag att det kan fungera att ta ut det och sätta in det igen. Bara lös det! Jag tar ut modemet. Blåser lite i usb-uttaget och i modemet, som om det var något gammalt 8-bitars nintendo och det var dax att spela Mario. Och ni vet ju alla att det faktiskt fungerar med blåseriet, även om det är lite av en 90-talslösning. Jag gillar 90-talslösningar. Och ärligt talat spelar det väl ingen roll vilken lösning man använder, huvudsaken är väl att den fungerar? Sedan att det för det mesta finns smidigare sätt. Men vad spelar det för roll. Har man ingen hammare när man som mest behöver en så fungerar det lika bra att spika upp tavlan med en gryta...

Lite tid över...

Lite tid över alltså. Vad ska man göra då? Det var ett tag sen jag kände att jag hade lite tid över plötsligt. När jag inte har tiden brukar jag i all stress tänka, jag borde göra det, jag bordet göra det och det och det. Just det, det också. Så nu när jag plötsligt fick tid över, då kunde jag exempelvis ha städat/rensat garderoben (så man hittar något), pluggat, vikt tvätt, städat lägenheten, rensat avloppet, putsat fönster (som jag aldrig gjort), städat kylen, frostat av frysen(som jag heller aldrig gjort), Ja eller någon annan sysslesättning som kan ses som nödvändig.

Gjorde jag något av detta? Svar: Nej. Jag gjorde det jag kände för. Jag bakade. För det var längesen jag bakade, det regnade och något inom mig ropade: Baka, snälla baka! Så jag gjorde det. Jag tycker att man borde göra det oftare. Göra det man känner för istället för att göra det man måste göra. Jag är i och för sig ganska bra på att göra det jag känner för istället för det jag borde. Kanske lite för bra ibland. Men ändå. Livet kan väl inte endast gå ut på att genomföra alla måsten? Nej såklart att det inte gör. Skärpning alla som följer måsten till punkt och pricka. Lev!
Det regnar fortfarande. Och jag är mätt. Mätt av all provsmakning.  Det har regnat hela dagen. Jag har bara sett två ansikten på en hel dag. Eller ja tre. Ett i tvättstugan också.Ikväll ska jag till klubben och quiza och titta på folk... Det känner jag för. Det behöver jag.

Livet visar sin bästa sida...

Jag. Två vänner. En soffa. Idol. Chips. Myskläder. Ljus. Godis. Mat. Vi ligger med skålen i knät. Frossar. Det är så gott. Så himla gott. Vi äter. Och äter. Proppmätta. Kämpar för att hålla uppe ögonen. Det gör alla. Bara lite till. Måste se vem som åker ur idol. Någon börjar snarka. Skönt då gör det inget om jag också vilar ögonen lite. Då gör det inget om jag är osocial. Till sist sover alla som tre barn i fosterställning framför idol som aldrig verka ta slut. Vi vaknar samtidigt. Drar upp dregglet som precis är på väg ner till kudden. Oj somnade vi? Mysigt. Det är godis kvar i skålen. Lycka. Vi länsar resten. Och jag myser. Jag myser av att jag fått sova med er framför idol. Helt kravlöst. Med chips i mungipan och keliga kläder utan bh. Röten. Men ändå hel.

Lördag. Jag. Plus en vän. Vin. Tacos. Alicia keys. Chips. Oändliga samtalsämnen. Vi maler. Byter ämnen helt utan sammanhang. Helt utan ordning. Maler på om allt som måste behandlas. Måste bearbetas. Måste ältas. Måste bockas av. Oj, är klockan så mycket? Dax att bege sig vidare. Vidare till övriga fina som väntar på stan. Tack fina människor för en näst intill perfekt helg.  (Ja, jag säger näst intill). Alltid ska det vara nåt.:)

Tvära kast.

Hösten kom, vintern kom, våren kommer så småningom. Eller? Ja det snöade idag. Hösten kom direkt efter sommaren, snön kom så fort hösten tittat fram. Tvära kast. Jag intalar mig, hoppas och tror att det inte ska ta så lång tid innan knopparna slår ut igen. Innan snön smälter bort i mars. Innan vi ändrar till sommartid. Ja jag vet, vi har inte ens hunnit ändra till vintertid än, men låt mig få drömma. Jag vet inte hur man blir ett fan av hösten och vintern. Jag har försökt. Det är fasen ingen lätt utmaning. Att kastas från värme, socialt liv, ljus, aktivitet och bad, till kallt, mer ensamt, mörkt, och regn.

Tvära kast var det ja. Hela livet är tvära kast. Ena stunden är man upptagen av lyckokänsla, stunden efter har någon tagit ner dig på jorden igen. Kanske jag själv. Akta dig för lyckokänslan, den försvinner snart. Tvära kast. Ena stunden uppfylld av bekräftelse, nästa stund, tro inte att du är något. Tvära kast. Ena stunden närhet. Härlig närhet.(Jag försöker samla den inom mig så jag kan spara och ta fram den nästa gång det tryter) Nästa stund. Noll närhet. Och jag kan inte andas. Tvära kast alltså. Livets tvära kast. Som är kan vara så underbara men så sjukt svåra att hantera. Jag är värdelös på att hantera tvära kast. Jag är en vanemänniska. Vanemänniska in i märgen. Men hur kommer det sig att man lättare vänjer sig vid det som känns härligt men det är näst intill omöjligt att vänja sig vid det som känns strävigt? Jäkla höst. Min värsta fiende. Jag blir en bekräftelsetörstande, närhetsdesperat, liten mes. Se mig, hör mig, rör mig! Nej, slut på självömkan. Dax att sträcka på sig. Klappa sig på axeln. Och vara riktigt stolt över att jag inte gav upp en enda gång på träningen innan. Det kan vara värt på en och två klappar på axeln eller dunkar i ryggen. Heja Heja! Som sagt, tvära kast var det.

Jag lutar mig tillbaka...

"Du har framför dig årets bästa månad. Slösa inte en enda sekund på ånger eller skuldkänslor".
Alltså, jag lutar mig tillbaka och litar på mitt horoskop. Det känns bekvämt. Härligt. Okomplicerat. Så jag njuter. Jag njuter av att slippa analysera. Slippa älta. Slippa ångra. Bara vara. Hej, här är jag. Jag lever. Jag lever ut. Gör det som kommer mig för. Och hoppas att inte trampa någon på tårna. För jag orkar inte tänka på det nu. orkar inte fundera över om man trampar någon på tårna. Nästa månad. I november. Då ska jag vara mindre ego. Mindre i min bubbla. Våga se om jag trampar någon på tårna. Och ta konsekvenserna för det. Men inte nu. Inte idag. Inte imorgon. Inte nästa vecka. Nu lutar jag mig tillbaka och förlitar mig på mitt horoskop. Det är det enda jag kan och vill göra just nu. Jag gömmer mig bakom det. Horoskopet. Det känns skönt. Jag lever för stunden en stund till. Tar chansen när jag får den. Chansen att leva ut. Hoppar över att skämmas. Hoppar över att ångra. Bara gör. Jag säger Mu till livet och gör peace-tecknet ett tag till. Det är det jag gör bäst.

Ungkarlslya..

Jag får ofta höra "Du har ingenting i ditt kylskåp, vad äter du egentligen?". Jag förstår inte vad dem menar. Syns inte det vad jag lever på? "Och varför har du tre tubar av varje? varför slänger du inte de tomma?". Nej, precis jag har inte orkat. Kanske att det finns lite till att trycka ut när alla tagit slut. Då kan man vara glad att man inte slängde dem. Och jag äter inte bara räkost, majonäs och kaviar, ibland äter jag keso också. Och idag har jag haft kylskåpsrensning och lagat en riktig festmåltid i jämförelse med dessa platta tubar.

Nej, allvarligt nu. Jag inser att jag måste skärpa mig. Mitt kylskåp har gapat ungkarlslya alldeles för länge. Imorgon är det jag som åker till affären och fyller upp. Dilemmat är bara att man alltid handlar precis samma saker varje gång man handlar. Så gör jag i alla fall. Knäckebröd, Keso, Kaviar, The. Det är standard.Varför handlar man alltid samma?  Sist lyxade jag till det med skinka och mjukt bröd.  Jag måste lyxa till det lite oftare...

Rumpdansen.

Hiphop och rnb Dj. Ja vad säger man. Jag går lös. Kan inte hjälpa det. Kan inte sansa mig. Efter ett par glas och en tung hiphop dänga så tror jag att jag är beyoncé. Jag tror att jag har hennes rumpa och hennes moves. Jag märker inte det själv, men jag har fått berättat för mig att jag kör putmunnen och jag dansar som om jag ska dö imorgon. Jag är i min dansbubbla. Jag kan inte ens dansa. Men jag låtsas. Och det fungerar. De som känner mig kallar den för rumpdansen. Jag undrar varför?
Så här i efterhand kan man känna att man borde sansat sig lite. Men vad fasen. Varför ska man be om ursäkt för sig själv hela tiden? Varför inte leva ut? Varför inte få tro att man är i samma klass som Beyoncé för en kväll? Kanske att jag borde skämmas lite. Men jag orkar inte.Jag bjuder på det. Det är härligt att dansa. Jag gillar de kvällarna. Det är dem kvällarna som är som bäst. De kvällarna man minns. Långt efteråt. Jag hade hur kul som helst. Mer beyoncédans åt folket.


Och här hade jag tänkt att bjuda på en dansbild. Men jag känner mig inte riktigt redo. Inte än.

"The Look" ur ett nytt perspektiv

Igår. Pop-quiz, med finfin vän. Mycket mycket trevligt. Men till saken. Vi fick alltså uppleva the look från andra sidan. En kille i 30-års åldern, bekant från förra året. Kavaj. Vi konstaterade snabbt att det var han som bjudit ut min vän på dejt för något år sedan. Så vi hade alltså redan lagt märke till han. Vi satt på varsin barstol och samtalade med en tredje vän. Kavaj-mannen strök sig förbi som en katt runt het gröt ett antal gånger. Plötsligt fick jag ögonkontakt med han. Han höll kvar blicken. Riktigt obekvämt när man inte är på det humöret. Eller ja, bara blicken fungerar ju. Men sen, när han la till ett stort smidsmajl. Jag tänkte att min vän brevid just sett samma sak. Så jag knäckte mig. "såg du inte?". Nej hon hade inte sett. Jag fick skratta ensam.

Han gjorde det igen. Gick förbi. Strök sig. Höll kvar blicken. Smilade stort. Nu såg vi båda. Vi knäckte oss. Vi vek oss. Vi grät. Han fortsatte att titta. Och smila. Jag försökte gömma mig bakom den tredje vännen eftersom att jag inser hur oförskämt och omoget det är att skratta åt en annan människa på det viset. Tredje vännen går. Vi är helt utelämnade. Kavaj-mannen kommer fram. Börjar med någon inövad öppningsfras och presenterar sig. Tar i hand. Trevligt. Men vi är fortfarande lika oförskämda. Ni vet sådär jobbigt det kan vara när man verkligen inte får skratta. Man kämpar kämpar och det bubblar i hela kroppen. Det måste bara ut. Trots det försöker han hålla ett samtal. Han riktar sig till min vän. Skönt, nu kan jag samla mig en stund. Vänder bort huvudet eftersom jag vet att jag knäcker mig om jag får ögonkontakt med min vän. Jag hör bakom min rygg hur han försöker ha ett vettigt samtal. "Vad pluggar du till?". Till min stora rädlsa hör jag till slut min vän säga (emellan skrattattackerna) "Ursäkta men jag måste gå ut en stund". Hon går.

Jag är kvar. Jag och kavaj-mannen. Med allt mitt skratt. Jag kämpar fortfarande. Försöker ha en taktik. Frågar jag inte något tillbaka så kanske han går. Jag svara på tilltal. Tillslut har vi inget att prata om. Han frågar om jag gillar fotboll, om jag såg matchen kvällen innan. Jag svarar att jag såg den, att jag är kär i Zlatan. Han säger att han inte gillar fotboll. Jag ser min vän på håll och får ögonkontakt. Börjar skratta igen. Ursäktar mig med någon lögn om att vi är trötta och flamsiga av vinet. Tillslut har han inget mer att säga. Äntligen. Han går. Min vän kommer tillbaka. Vi konstaterar vilka elaka människor vi just varit. Det var inte meningen. Det var bara så typiskt. Alltihop. Smilet, att han kom fram, "är ni här ofta, jag har inte varit här förr" (klart att du har), blicken, ja allt. Vi kunde inte hålla inne allt skratt som bubblade. Det var inte meningen. Jag känner mig så elak, omogen, oempatisk. Förlåt kavaj-killen. Förlåt.

Jag ska verkligen tänka mig för nästa gång jag får tillfälle för att the looka. Man vill ju inte hamna i kavaj-killens sits. Och andra sidan hade jag aldrig hamnat där eftersom jag hade lagt ner det långt tidigare. Långt tidigare än när någon sa "ja, VI har mkt trevligt här". Långt innan det hade jag fattat vinken. Jag hade aldrig utsatt mig för att (ursäkta uttrycket. Min vän använder det ofta), bajsat mig själv i munnen, i den utsträckning. Vem har sån kraft? Sånt mod? Jo, kavaj-killen. Och jag avundas han på ett vis. Tänk om man hade det modet. Modet att stå kvar. Stöta. Fast att personen i fråga skrattar åt en. Det kallar jag att vara rakryggad!

Skämmes!

Uttag medges ej.

Ja det är en sån dag. En uttag-medges-ej-dag. I många bemärkelser. Provade att knappa in ett mindre belopp. Fortfarande, uttag medges ej. Provade det minsta man kan ta ut. Ta dina pengar. Yes. Äntligen fick jag användning för överslagsräkningen jag en gång lärde mig. Det känns för övrigt som att det är den främsta skolmatten som man faktiskt har användning för. Det där med pi och sånt har jag aldrig förstått vitsen med. Jag räknade, 20, 40, 35. Ja jag kan nog ha råd med det nödvändigaste. 50, 70. Jag tävlar med mitt samvete och min ekonomi. Ekologiskt ja. Eller nej. Jag får lägga tillbaka. Byta ut. Det fick bli varannan. Nästan. Jag måste ha ekologiska ägg. Och jag gillar bäst att baka med ekologiska ingredienser. Det känns lyxigt. Men okej, mjölet fick stå tillbaka denna gången. Det kostade 10 kronor mer. Men kakaon fick vara ekologisk.

Uttag-medges-ej, även i min hjärna då det kommer till självdiciplin. Inga tankar som att "sätt dig ner! Läs!". Nej nej, sånna tankar medges tydligen inte idag.  Engelska artiklar var det ja. Det var det jag skulle ägna mig åt denna eftermiddag. För jag blir aldrig klar. Jag ska alltid göra allt i sista sekund. Uttag medges ej - (Du kan inte läsa. Inte idag. Det finns så mycket annat viktigt). Exempelvis som att hälla över vaniljsockret från ica-burken till en trevligare burk. Det var viktigt. Det blir roligare att baka då. Trevligare. Mer Leila bakar. Och jag gillar Leila bakar. Jag gillar hennes kök. Och det är viktigt att ha ett trevligt kök. Viktigare än att läsa engelska artiklar. Eller?

Minst lika viktigt att tet fick en käck burk. Roligare att dricka te då. Eller?

Det var inte tanken.

Ja, jag vet. Inte alls aptitretande. Men det var inte idealmakaroner och ketchup som var tanken. Tanken var makaroner och köttfärssås. Köttfärssås som jag tog upp ur en liten portinsburk från frysen. Eftersom att jag hade sådan bra framförhållning just när jag hade så bråttom. Heja, heja. För en gångs skull har man tänkt till lite. Eller ja, så planerat var det väl inte, det var mer så att jag var tvungen att få i mig något innan jag skulle iväg och kylen ekade. Lyllo mig som hittade en sån käck portionsburk med köttfärsås i frysen. Smidigt. Bara att koka lite makaroner. Och tina köttfärsen. Blir perfekt.

Lagt upp makaroner i tallriken. Näst intill perfekt kokade. Jag sätter aldrig klocka eller sånt där trams. Dax att ta ut den färdigtinade köttfärssåsen ur mikron. Och vad händer? Jo såklart, stressad som man är. Skyll dig själv kanske någon tycker. Även jag, som kan vara så hetsig i mina rörelser. ALL köttfärsås på golvet. Uppskvätt på vita skåp och in i vrår som man aldrig annars städar.  Då kommer det där fula ordet igen. Det fruktansvärt fula som jag inte ens vill skriva. Jag skriker det högt. Mycket högt, när jag glor över det jag åstadkommit. Jag vänder mig om. Blundar. Lutar huvudet mot väggen. Tar ett djupt andetag. Vänder mig om. Tittar till. Jo, det är sant. Samma fula ord, en gång till. Högt igen. Tar ett djup andetag. Tar mig samman. Torkar upp. Med toapapper. Flera omgångar. Det rinner. Jag tar fram ketchupen sprutar på en rejäl klick i tallriken. Slevar i mig en tallrik med idealmakaroner och ketchup. Och en till. Härligt att jag fick chans att uppleva hur det känns att ha köttfärsås över halva köksgolvet. Skönt att slippa gå runt och lukta vitlök imorgon... Allt från den ljusa sidan?

Ska alltid tycka synd om...

Äntligen, efter många om och men hade vi hittat en resturang. Här ska vi äta. Mexicansk, Italiensk. Marschaller utanför, det känns alltid hemtrevligt. Väl inne. Ok, småsjaskit, smutsiga mattor och alldeles för mycket krimskrams. Men men, hungrig som man var. Alla intalade sig att det här blir bra. Vi väntade på maten i en och en halvtimma, vi fick den i olika omgångar, köttet var kallt, potatisen bränd, och vi fick inte den maten som vi beställt. (Det fanns ingen bakad potatis, istället blev det klyftpotatis. Antagligen måste någon skyndat till macken och köpt, därav fördröjningen. Men det var inget som någon informerade om i vår väntan). Alltså, inte det bästa resturangbesöket. Oj jag höll på att glömma, en av oss fick en plastbit i maten.

Men jag ska alltid tycka synd om alla. Jag vet inte vad det är. Det är något inbyggt i mig. Så när mitt övriga sällskap började klaga tittade jag ner i bordet för jag ville inte se om servitören såg ledsen ut. "En plastbit i maten, INTE BRA, köttet var kallt, vi är Inte nöjda" (mamma artikulerar hej vilt för att inte sluddra av vinet och för att hon tror att danskar inte förstår svenska).  Alla var överens om att fullpris inte skulle utbetalas, så innan alla ens hunnit äta upp gick jag ut i förväg. Jag klarade alltså inte av att se eller höra på när de andra skulle tala om vad de tyckte och tänkte om besöket, för att slippa betala fullpris. Jag höll fullkomligt med om allt, så det är inte det. Jag har bara så lätt för att tycka synd om folk, och det ger mig en liten klump i magen.

Ja, jag vet jag är känslig. Överkänslig. Den där resturangägaren får ju skylla sig själv om han öppnar en resturang med osammanhängande meny, okompetent personal, och halvfabrikatmat. Jag inser det. Men det hjälper inte. Jag tycker synd om både ägaren, servitören och kocken lik förbannat. Jag tror inte att jag kan bli hårdare än så här. Tyvärr. Det verkar finnas någon slags spärr. I sådana sammanhang i alla fall. I andra sammanhang när nöden kräver så kan även jag sätta ner foten och vara hård som sten. Åtminstone en stund....

Talk to the hand. Jag ska öva lite mer på min hårda sida.

Hel eller halv.

Ska på resa över helgen med min fina familj. Det är bara tre dar och det kommer att bli mysigt, men jag vet att jag kommer sakna er. Mina nära fina vänner. Det kan tyckas barnsligt och det är också barnsligt men jag vet att jag kommer att sakna er. Har inte träffat er så mycket det senaste och helgerna är då vi brukar sammanstråla och ta igen hela veckan som vi inte setts. Uppdatera. Sånt är viktigt.  

För somliga är det till och med  till veckor sedan vi inte setts och för någon till och med månader. Men er får jag tyvärr sakna ett tag till. Och jag saknar så lätt för att jag vänjer mig så lätt. Jag vänjer mig vid att ha er nära. Jag har alltid varit beroende av er mer eller mindre. För största delen av mitt liv, Mer. Mindre var det en period. En period som jag aldrig tror att jag kommer hamna i igen för nu vet jag. Nu vet jag att jag behöver er för att vara hel. För att vara hela mig, hela jag. Samtidigt vill jag inte vara någon som inte känner mig hel utan någon annan. Men jag är hellre hel med er än med någon som kommer in i mitt liv och ut igen. Någon som jag inte kan lita på. Jag vet att ni stannar. Och det känns tryggt. Då vågar jag öppna mig, visa mig sårbar, visa mig stark för jag vet att det inte är någon chansning. Ingen chansning på om det ska fungera eller ej. För jag vet att det fungerar. Någon gång kanske jag måste chansa. Chansa på att öppna mig igen. Öppna mig för någon som jag aldrig kan vara säker på om den stannar kvar. Men jag tror att jag vågar. Jag hoppas det. Jag vågar för att jag vet att ni finns där. Ni finns där och fångar upp mig. Ni fångar upp mig antingen om det går bra eller inte. För jag tror att man alltid måste bli uppfångad på något sätt. Uppfångad för att man gav för mycket, och för att våga chansa igen. Eller uppfångad för att man blir hemmablind och glömmer hur viktiga ni är för att jag ska vara hel.Uppfångad för att fortsätta att reflektera, inte bara flyta med. Jag vill aldrig bli någon som bara flyter med. Jag tror att man går miste om mycket i livet om man bara flyter med. Glömmer att reflektera.

Förutom min familj så är ni vänner de viktigaste jag har. Jag är beroende av er precis som jag är beroende av min familj. För ni är också min familj. Jag delar min vardag med er. Och när jag inte fått gjort det på några dagar så längtar jag lika mycket efter er som jag längtade efter att få komma hem och leka med mina kompisar efter tre dagar i danmark när jag var liten. Det bästa med legolandsbesöket var när jag fick komma hem. Hem till området och hetsplinga på alla dörrar efter någon att leka med. Så känner jag nu. På söndag kommer jag att vilja hetsplinga på era dörrar. Kolla vad jag missat när jag varit borta. Och fika, prata om livet, skratta, gråta, laga middag, baka, dricka te, prata skit, skämta och ha självdistans och göra narr av mig själv, av oss för vi klarar det. Vi kan blotta våra svaga sidor och skoja om dem. Och det gillar jag. Jag gillar att jag vågar erkänna att han som inte alls har haft någon poäng hos mig förut plötsligt kanske har det. Och jag blir lite röd i ansiktet. För jag skäms lite. Men det gör inget. Jag gillar att jag kan vara mig själv fullt ut. Jag gillar att vara halv utan er fast att det är lite läskigt.

En kopp te, en vän, macka och ägg. Det är sånna kvällar som hjälper mig att hålla ihop. Tack för ikväll.

Måndag fast Onsdag.

Äter banan i sängen. I nybäddade lakan. Känns lyxigt. Tog bananen från mitt nyinköpta second hand tårtfat. Det kändes lyxigt att ta bananen från ett sådant tjusigt fat. Den var ekologisk, bananen alltså. Mycket lyx nu. Men dagen har inte varit fullt så lyxig. Som instruktören sa, det har varit som en måndag fast att det är onsdag. För mig med, sa jag. En sån dag när man blir så jäkla trött på sig själv för om man bara haft med sig huvudet så kunde man åtminstone styrt det som man har chans att styra.

Efter en ganska produktiv dag är jag på väg hem, äntligen. Och när jag är nästan hemma inser jag att jag glömt ta ut pengar som var så viktiga att ta ut. Jag suckar högt och funderar febrilt om det finns någon smidig utväg. Svaret är nej. En omväg till närmaste bankomat. Och när jag äntligen är hemma och cykeln just är parkerad. Vart är mitt block med viktiga viktiga papper? Ja, såklart glömt. Någonstans i stan. Två djupa suckar och bristningsgränsen är nära. Ringer runt där jag har varit och sedan på cykeln igen för att hämta det. Jag tävlar mot mig själv med att inte vara bitter, utan istället glad över att blocket var hittat. Heja Heja. Och det är härligt att cykla. Såklart!

Snabbt slänger i tvätt. Bråttom bråttom till träningen, hittar ingen träningstopp. Blir trött på mig själv för 3:e gången idag och undrar varför jag aldrig kan städa garderoben. Då hade jag sluppit att ta en gammal bikini som träningstopp. Ja, det var så det fick bli idag. Såklart motvind till träningen. Vad annars? Mitt i allt, bodybalance. Och även motvind hem, konstigt typiskt. Jag trampar så att det glöder precis ovanför knäna. Väl hemma, vill bara slänga mig i sängen, men såklart sängen har inga lakan. Och jag blir så trött på mig själv att jag inte gjort mig själv den tjänsten och bäddat innan jag åkte hemifrån.

Jag hade varit värd det idag. Och jag hade varit värd en städad garderob. Men tydligen kan jag inte förmå mig att ge mig själv den lyxen. För jag är inte tjejen men framförhållning och verkar inte kunna bli det heller. Men bananen var god. Mycket god. Jag njöt av den och jag försökte också njuta av motvinden hem och jag njöt när benen brände på bodybalancen. Och avslappningen. För kan jag inte lära mig att ha framförhållning, så ska jag åtminstone lära mig att leva i nuet, och njuta av det. Köp en ekologisk banan, och njut av den. Den smakar banan på riktigt och du är värd en sån fin banan. Såklart!

Jag tar en till.