Hel eller halv.

Ska på resa över helgen med min fina familj. Det är bara tre dar och det kommer att bli mysigt, men jag vet att jag kommer sakna er. Mina nära fina vänner. Det kan tyckas barnsligt och det är också barnsligt men jag vet att jag kommer att sakna er. Har inte träffat er så mycket det senaste och helgerna är då vi brukar sammanstråla och ta igen hela veckan som vi inte setts. Uppdatera. Sånt är viktigt.  

För somliga är det till och med  till veckor sedan vi inte setts och för någon till och med månader. Men er får jag tyvärr sakna ett tag till. Och jag saknar så lätt för att jag vänjer mig så lätt. Jag vänjer mig vid att ha er nära. Jag har alltid varit beroende av er mer eller mindre. För största delen av mitt liv, Mer. Mindre var det en period. En period som jag aldrig tror att jag kommer hamna i igen för nu vet jag. Nu vet jag att jag behöver er för att vara hel. För att vara hela mig, hela jag. Samtidigt vill jag inte vara någon som inte känner mig hel utan någon annan. Men jag är hellre hel med er än med någon som kommer in i mitt liv och ut igen. Någon som jag inte kan lita på. Jag vet att ni stannar. Och det känns tryggt. Då vågar jag öppna mig, visa mig sårbar, visa mig stark för jag vet att det inte är någon chansning. Ingen chansning på om det ska fungera eller ej. För jag vet att det fungerar. Någon gång kanske jag måste chansa. Chansa på att öppna mig igen. Öppna mig för någon som jag aldrig kan vara säker på om den stannar kvar. Men jag tror att jag vågar. Jag hoppas det. Jag vågar för att jag vet att ni finns där. Ni finns där och fångar upp mig. Ni fångar upp mig antingen om det går bra eller inte. För jag tror att man alltid måste bli uppfångad på något sätt. Uppfångad för att man gav för mycket, och för att våga chansa igen. Eller uppfångad för att man blir hemmablind och glömmer hur viktiga ni är för att jag ska vara hel.Uppfångad för att fortsätta att reflektera, inte bara flyta med. Jag vill aldrig bli någon som bara flyter med. Jag tror att man går miste om mycket i livet om man bara flyter med. Glömmer att reflektera.

Förutom min familj så är ni vänner de viktigaste jag har. Jag är beroende av er precis som jag är beroende av min familj. För ni är också min familj. Jag delar min vardag med er. Och när jag inte fått gjort det på några dagar så längtar jag lika mycket efter er som jag längtade efter att få komma hem och leka med mina kompisar efter tre dagar i danmark när jag var liten. Det bästa med legolandsbesöket var när jag fick komma hem. Hem till området och hetsplinga på alla dörrar efter någon att leka med. Så känner jag nu. På söndag kommer jag att vilja hetsplinga på era dörrar. Kolla vad jag missat när jag varit borta. Och fika, prata om livet, skratta, gråta, laga middag, baka, dricka te, prata skit, skämta och ha självdistans och göra narr av mig själv, av oss för vi klarar det. Vi kan blotta våra svaga sidor och skoja om dem. Och det gillar jag. Jag gillar att jag vågar erkänna att han som inte alls har haft någon poäng hos mig förut plötsligt kanske har det. Och jag blir lite röd i ansiktet. För jag skäms lite. Men det gör inget. Jag gillar att jag kan vara mig själv fullt ut. Jag gillar att vara halv utan er fast att det är lite läskigt.

En kopp te, en vän, macka och ägg. Det är sånna kvällar som hjälper mig att hålla ihop. Tack för ikväll.