Ska alltid tycka synd om...

Äntligen, efter många om och men hade vi hittat en resturang. Här ska vi äta. Mexicansk, Italiensk. Marschaller utanför, det känns alltid hemtrevligt. Väl inne. Ok, småsjaskit, smutsiga mattor och alldeles för mycket krimskrams. Men men, hungrig som man var. Alla intalade sig att det här blir bra. Vi väntade på maten i en och en halvtimma, vi fick den i olika omgångar, köttet var kallt, potatisen bränd, och vi fick inte den maten som vi beställt. (Det fanns ingen bakad potatis, istället blev det klyftpotatis. Antagligen måste någon skyndat till macken och köpt, därav fördröjningen. Men det var inget som någon informerade om i vår väntan). Alltså, inte det bästa resturangbesöket. Oj jag höll på att glömma, en av oss fick en plastbit i maten.

Men jag ska alltid tycka synd om alla. Jag vet inte vad det är. Det är något inbyggt i mig. Så när mitt övriga sällskap började klaga tittade jag ner i bordet för jag ville inte se om servitören såg ledsen ut. "En plastbit i maten, INTE BRA, köttet var kallt, vi är Inte nöjda" (mamma artikulerar hej vilt för att inte sluddra av vinet och för att hon tror att danskar inte förstår svenska).  Alla var överens om att fullpris inte skulle utbetalas, så innan alla ens hunnit äta upp gick jag ut i förväg. Jag klarade alltså inte av att se eller höra på när de andra skulle tala om vad de tyckte och tänkte om besöket, för att slippa betala fullpris. Jag höll fullkomligt med om allt, så det är inte det. Jag har bara så lätt för att tycka synd om folk, och det ger mig en liten klump i magen.

Ja, jag vet jag är känslig. Överkänslig. Den där resturangägaren får ju skylla sig själv om han öppnar en resturang med osammanhängande meny, okompetent personal, och halvfabrikatmat. Jag inser det. Men det hjälper inte. Jag tycker synd om både ägaren, servitören och kocken lik förbannat. Jag tror inte att jag kan bli hårdare än så här. Tyvärr. Det verkar finnas någon slags spärr. I sådana sammanhang i alla fall. I andra sammanhang när nöden kräver så kan även jag sätta ner foten och vara hård som sten. Åtminstone en stund....

Talk to the hand. Jag ska öva lite mer på min hårda sida.