Tvära kast.

Hösten kom, vintern kom, våren kommer så småningom. Eller? Ja det snöade idag. Hösten kom direkt efter sommaren, snön kom så fort hösten tittat fram. Tvära kast. Jag intalar mig, hoppas och tror att det inte ska ta så lång tid innan knopparna slår ut igen. Innan snön smälter bort i mars. Innan vi ändrar till sommartid. Ja jag vet, vi har inte ens hunnit ändra till vintertid än, men låt mig få drömma. Jag vet inte hur man blir ett fan av hösten och vintern. Jag har försökt. Det är fasen ingen lätt utmaning. Att kastas från värme, socialt liv, ljus, aktivitet och bad, till kallt, mer ensamt, mörkt, och regn.

Tvära kast var det ja. Hela livet är tvära kast. Ena stunden är man upptagen av lyckokänsla, stunden efter har någon tagit ner dig på jorden igen. Kanske jag själv. Akta dig för lyckokänslan, den försvinner snart. Tvära kast. Ena stunden uppfylld av bekräftelse, nästa stund, tro inte att du är något. Tvära kast. Ena stunden närhet. Härlig närhet.(Jag försöker samla den inom mig så jag kan spara och ta fram den nästa gång det tryter) Nästa stund. Noll närhet. Och jag kan inte andas. Tvära kast alltså. Livets tvära kast. Som är kan vara så underbara men så sjukt svåra att hantera. Jag är värdelös på att hantera tvära kast. Jag är en vanemänniska. Vanemänniska in i märgen. Men hur kommer det sig att man lättare vänjer sig vid det som känns härligt men det är näst intill omöjligt att vänja sig vid det som känns strävigt? Jäkla höst. Min värsta fiende. Jag blir en bekräftelsetörstande, närhetsdesperat, liten mes. Se mig, hör mig, rör mig! Nej, slut på självömkan. Dax att sträcka på sig. Klappa sig på axeln. Och vara riktigt stolt över att jag inte gav upp en enda gång på träningen innan. Det kan vara värt på en och två klappar på axeln eller dunkar i ryggen. Heja Heja! Som sagt, tvära kast var det.