"The Look" ur ett nytt perspektiv

Igår. Pop-quiz, med finfin vän. Mycket mycket trevligt. Men till saken. Vi fick alltså uppleva the look från andra sidan. En kille i 30-års åldern, bekant från förra året. Kavaj. Vi konstaterade snabbt att det var han som bjudit ut min vän på dejt för något år sedan. Så vi hade alltså redan lagt märke till han. Vi satt på varsin barstol och samtalade med en tredje vän. Kavaj-mannen strök sig förbi som en katt runt het gröt ett antal gånger. Plötsligt fick jag ögonkontakt med han. Han höll kvar blicken. Riktigt obekvämt när man inte är på det humöret. Eller ja, bara blicken fungerar ju. Men sen, när han la till ett stort smidsmajl. Jag tänkte att min vän brevid just sett samma sak. Så jag knäckte mig. "såg du inte?". Nej hon hade inte sett. Jag fick skratta ensam.

Han gjorde det igen. Gick förbi. Strök sig. Höll kvar blicken. Smilade stort. Nu såg vi båda. Vi knäckte oss. Vi vek oss. Vi grät. Han fortsatte att titta. Och smila. Jag försökte gömma mig bakom den tredje vännen eftersom att jag inser hur oförskämt och omoget det är att skratta åt en annan människa på det viset. Tredje vännen går. Vi är helt utelämnade. Kavaj-mannen kommer fram. Börjar med någon inövad öppningsfras och presenterar sig. Tar i hand. Trevligt. Men vi är fortfarande lika oförskämda. Ni vet sådär jobbigt det kan vara när man verkligen inte får skratta. Man kämpar kämpar och det bubblar i hela kroppen. Det måste bara ut. Trots det försöker han hålla ett samtal. Han riktar sig till min vän. Skönt, nu kan jag samla mig en stund. Vänder bort huvudet eftersom jag vet att jag knäcker mig om jag får ögonkontakt med min vän. Jag hör bakom min rygg hur han försöker ha ett vettigt samtal. "Vad pluggar du till?". Till min stora rädlsa hör jag till slut min vän säga (emellan skrattattackerna) "Ursäkta men jag måste gå ut en stund". Hon går.

Jag är kvar. Jag och kavaj-mannen. Med allt mitt skratt. Jag kämpar fortfarande. Försöker ha en taktik. Frågar jag inte något tillbaka så kanske han går. Jag svara på tilltal. Tillslut har vi inget att prata om. Han frågar om jag gillar fotboll, om jag såg matchen kvällen innan. Jag svarar att jag såg den, att jag är kär i Zlatan. Han säger att han inte gillar fotboll. Jag ser min vän på håll och får ögonkontakt. Börjar skratta igen. Ursäktar mig med någon lögn om att vi är trötta och flamsiga av vinet. Tillslut har han inget mer att säga. Äntligen. Han går. Min vän kommer tillbaka. Vi konstaterar vilka elaka människor vi just varit. Det var inte meningen. Det var bara så typiskt. Alltihop. Smilet, att han kom fram, "är ni här ofta, jag har inte varit här förr" (klart att du har), blicken, ja allt. Vi kunde inte hålla inne allt skratt som bubblade. Det var inte meningen. Jag känner mig så elak, omogen, oempatisk. Förlåt kavaj-killen. Förlåt.

Jag ska verkligen tänka mig för nästa gång jag får tillfälle för att the looka. Man vill ju inte hamna i kavaj-killens sits. Och andra sidan hade jag aldrig hamnat där eftersom jag hade lagt ner det långt tidigare. Långt tidigare än när någon sa "ja, VI har mkt trevligt här". Långt innan det hade jag fattat vinken. Jag hade aldrig utsatt mig för att (ursäkta uttrycket. Min vän använder det ofta), bajsat mig själv i munnen, i den utsträckning. Vem har sån kraft? Sånt mod? Jo, kavaj-killen. Och jag avundas han på ett vis. Tänk om man hade det modet. Modet att stå kvar. Stöta. Fast att personen i fråga skrattar åt en. Det kallar jag att vara rakryggad!

Skämmes!