Dagens reflektion...

Ja jag är ju en riktig nörd när det gäller att lyssna på texter istället för att lyssna på låten. Därav denna reflektion....

Jennifer Hudson & Ne-Yo – Think Like A Man featuring Rick Ross

 But in love, love, love
You gotta act like a woman and think like a man
But in love, love, love
You gotta act like a woman and think like a man.

Ja det borde ju inte vara så svårt. Män tänker ju inte. Fasen vad skönt. Oj nu generaliserade jag visst väldigt. Jag gör gärna det. Men till saken hör att jag faktiskt är så otroligt på riktigt fascinerad och rentav avundsjuk på de män (och kvinnor också för den delen) som inte tänker i närheten av så mycket som jag gör. Lär mig. 

Så alltså nästa mål:

*träna på att tänka som en man, det vill säga inte tänka särskilt mycket.

samt att...

* act like a woman. Kanske glömmer bort det lite ibland.   

För stor.

Ansiktet – För stor
Här har vi låten som har den stora förklaringen till varför jag fortfarande lever singel. Det är åtminstone det jag vill intala mig. Är det jag som är för ytlig eller hon som är för djup? Hon är för stooor för mig. Hon är för stor för mig. Det finns inget jag kan göra, jag kan bara önska att jag var lika stor som du.

Ja jag är helt enkelt för stor, för djup. Som en ocean som dem drunkar i.
Så det...
Ja man kan se det hur man vill, men just nu känns det lättast för mig att se det så här. Ha en fin lördag godingar:)

Hur gick det sen...

....Kanske någon undrar. Eller så undrar du inte. Man vet inte.
Men i vilket fall tänkte jag i alla fall informera. Skitbra avslappnad söndagsdejt blev det. Hade oroat mig i onödan.... som vanligt. Trevlig kille, lätt att prata med, vinet var gott, visst var han lite ung men va katten. Han kunde umgås. Umgås lättsamt. Det gillar jag. Så mycket lättare att gå på dejt i gbg. Behöver inte bry sig om en människa. Behöver inte snegla över axeln och undra om någon tittar på mig nu. Om någon undrar vad jag gör med han. vad jag gör med han där. Varför jag går runt och håller handen i ett mörkt söndagsgöteborg. nej varför gör jag det egentligen. Varför inte? Som singel måste man ta chansen när den dyker upp. Och tänk, det som skulle kännas så onaturligt i denna lilla stad kändes ändå helt naturligt där. Nej vi har inte träffats igen. Vi kommer antagligen träffas igen. Det är inget särskilt. Men sådana kvällar behövs i vardagens mörka november. Vi får se när det blir...

vill kräkas...

.. för nu ska jag utsätta mig för det som jag tydligen är övertygad om att man utvecklas av. Blindate..
Så länge jag inte har någon chans att gå på det själv så är jag ialla fall övertygad om att det är något som utvecklar. Nu när jag själv har chansen vill jag helst av allt bara ligga under täcket i min trygghetsbubbla tillsammans med min begynnande förkylning. Men istället ska jag till gbg och "ta en bärs, eller nåt"..
Inte för att jag vill, utan för att jag kan!

tillfällig tillfredställelse, den sanna glädjen?

Tillfällig tillfredsställelse, helgens tema....
Detta är nog något som jag är expert på skulle jag kunna tro, tillfällig tillfredsställelse då det ingår att bränna pengar... Tänk det är ju helt galet och alldeles barnsligt att ett par skor och lite nya kläder kan få en att känna sig så fullkomligt tillfreds. Tillfredsställelsen är dock så tillfällig att det bara håller till knappt dagen efter vilket gör mitt köpbegär ännu mer galet. Och jag är alldeles för spontan i mina köp för "jag måste bara köpa något". Hur sunt är det? Kommer hem med för små byxor och för stora skor. Vänta, vad är det? Vänta tills det kanske dyker upp några skor som passar? Nej nej jag chansar. Så där i lördagens shoppinghetta gick det några hundra. För att prata i mildare termer.

Söndagen, åh fina fina soliga söndag. Jag åker till gbg och skaffar mig lite annan tillfällig tillfredsställelse. Strosa i fin miljö med fin vän. Ja den tillfredställelsen är förstås helt klart gratis. Men sen tar vi en fika där, ett resturangbesök där. Ingen av oss har egentligen några pengar åtminstone inte om man ska ha lite framförhållning. Men det har vi inte. Därför tar vi en fika till innan jag ska hoppa på tåget hem. För jag är "tänka-för-stunden" personifierad skulle man kunna säga. Några hundra till föll genom mina fingrar, för jag tycker att den där tillfälliga tillfredställelsen är så galet härlig. Och jag behöver den. Så in i norden behöver jag den. Men jag vet det kommer ifatt mig i slutet av månaden. Och jag vet inte hur jag gör men än så länge har jag överlevt sista veckan i månaden utan ett korvöre. Så jag vet inte om jag är tillräckligt motiverad till att sluta upp med min tillfälliga tillfredsställelse, vi får se. Jag borde nog dra ner på det åtminstone. På något sätt. Får se hur jag gör...
Och jag vet inte om tillfällig tillfredställelse är den sanna glädjen. Jag tror inte det. Men jag avslutar ändå kvällen med att unna mig en stor godispåse. Och nu är jag galet mätt och känner mig inte alls så jättehärlig. Men de första tio godisarna var en riktigt go tillfällig tillfredställelse. Försöker uppnå känslan igen genom att ta en godis till. Gott?

Du är ändå min bästa tillfredställelse idag, för du är inte tillfällig:)

1128 km nära..

Jag vet inte om det är alldeles galet eller bara helt naturligt. För mig känns det nog faktiskt helt naturligt. Ringer till goda vännen eftersom jag ska ta en promenad på en halvtimma för att hämta min cykel. Vi pratar om livet i litet och smått. Hon bakar, jag går. Hon bakar, jag går. Hon bakar, jag cyklar. Hon handlar, jag handlar. Hon går hem igen, jag betalar. Hon bakar igen, jag cyklar igen. Hon bakar, jag packar upp varor. Hon diskar, jag bakar. Hon bakar, jag bakar, Vi bakar. Och vi pratar hela tiden...nästan. Ibland blir det tyst i flera minuter för att jag måste räkna hur många dl socker det ska vara och hon måste koncentrera sig på smörkrämen till hennes biskvier. Hon har gjort biskvier hela samtalet. Jag tänker att det måste vara avancerat att göra biskvier. Och jag vet egentligen inte hur noga vi lyssnar på varandra för det tog  en timma innan jag verkligen fattade att det var biskvier hon gjorde, fast att hon informerat mig om det tio gånger.

Det gör inget att vi inte lyssnar så noga på varandra hela tiden, det gör inget att vi tänker på baket samtidigt som vi ska försöka reda ut livets stora fråga. Svaret blir halvdant och tankarna om mjölet i bunken och mannen i livet går in i varandra. Samtalet är oeffektivt och kan antagligen för någon annan verka helt och hållet meningslöst. Men för mig är det allt annat än meningslöst. För mig känns det som att hon är precis nära. Vi bakar precis brevid varandra fast att hon är 1128 km bort. Det känns fint och fullständigt jättemeningsfullt. En promenad, en cykeltur, två Icabesök, 21 kladdmuffins, 30 kolakakor, 29 frallor och 15 mandelbiskvier senare så måste vi lägga på. Inte för att vi vill utanför att vi måste. Samtalet slutar på 2 timmar och 3 minuter och jag antar att det är fullt normalt?
Vi hann inte riktigt prata klart, vi redde ut att vi bakat riktigt fina bakverk och att vi faktiskt är helt jäkla fantastiska, men vi redde aldrig ut livets stora fråga så jag tänker ringa upp henne igen. Jag tänker göra det nu. Och antagligen behövs det minst två timmar till för att reda ut den där stora frågan. Antagligen behövs det ett helt liv, men det gör mig inget. För jag vill prata med dig hela livet..

Alltid nära.

Tänk om jag missar något...

Hur blev jag en sådan som är så fasligt rädd för att missa något. I fredags skrek min kropp på mig, snälla snälla du vila. Kan du inte bara vila. Nej vänner ska till halmstad, ny stad, nya ansikten. Jag kan ju missa världens bästa ansikten, världens bästa kväll, världens bästa dans. Min hjärna tvingade min kropp att packa väskan, sminka, piffa och åka iväg. Jag är glad att jag åkte. Det var en bra kväll, med bra dans, med bra ansikten. Sov inte många timmar. Tror åtminstone det är en bra kväll när man pratar med en snygg kille med mörkt hår och säkert också därför bruna ögon. Varpå jag informerar honom om att, bruna ögon är så fina, jag gillar bruna ögon. Och han vänligt men bestämt informerar mig om att hans ögon är blåa men att hans vän har bruna ögon. Bestämde mig för att lördagen skulle bli en dag och kväll i vilans tecken.

Jag och vän åkte ner till havet. Många många många surfare. Kitesurfare. Och med vetskapen om att alla dessa senare ska vara på stans enda klubb fick mig att börja tvivla på det jag bestämt. Kan jag sluta hålla på att bestämma. Det visar bara min dåliga karaktär, att jag inte kan hålla mig till vad jag sagt. Som när man träffar en trevlig karl som vill följa med hem och man säger, du kan följa med men vi ska inte ligga med varandra. vet inte varför jag säger sånt, kan sällan hålla mig till vad jag bestämt ändå. Måste sluta bestämma. Såklart gick jag ut igår. Hade ju kunnat missa något. Och det är sant. Hade jag inte gått ut hade jag missat många snygga långhåriga, krulliga, väderbitna karlar. Men jag hade också missat skrikande fulla tjejer, utspillda drinkar på blusen, surfare som tror att de är lite mer än alla andra, folk som inte ser sig för och en allmänt onödig kväll ute. Hade jag klarat mig utan det och istället fått lite mer sömn. Svar, ja! Men man är ju så förbannad rädd att missa något. Vad trodde jag? Att min livs man skulle vara där, en gudomligt snygg surfare som ville ha just mig? Nej det trodde jag väl inte men ibland blir jag ju bara så trött på mig själv. Även om han varit där så är ju en surfare det sista man vill ha. Det brukar i alla fall en vän intala mig. En surfare tar alltid vinden i första hand och dig i andra och så vill man ju inte ha det. Jag behöver inte ha en surfare, jag kan ta någon med stilen och det långa håret som inte tror att han är mer än någon annan. Det räcker för mig. Nästa gång min kropp skriker efter vila så stannar jag hemma. Just det, jag skulle ju inte bestämma....

Sådana här fina stunder, det är dem man inte vill missa. Det gör man inte heller, för dem är spontana. De bara händer. Spontana fina stunder blir bäst.

Singel eller i ett förhållande?

Kom att tänka på något häromdagen. När någon ändrar relationsstatus på facebook. Hur kommer det sig att "är nu i ett förhållande" alltid har ungefär 50 likes medan "har gått från ett förhållande till singel" istället har ett flertal ledsna gubbar. Hur kommer det sig att folk tar för givet att den som nu är singel måste lida av det. Kanske att just den personen tyckte att det kändes härligt, en befrielse att bli singel. Singel blir man ju oftast när ett förhållande inte har varit så bra och då behöver det inte vara negativt. Tänk om "har gått från ett förhållande till singel" skulle få 50 likes, fasen vad käckt det skulle vart. En liten liten reflektion bara som slog mig häromdagen. Kan inte hjälpa att jag tycker att det är lite töntigt när folk likear "i ett förhållande". Som att man plötsligt blir mer accepterad då? Det är då man får börja gå på vissa bjudningar som inte passat sig att bli bjuden på förut när man var singel. Jag vet inte, antagligen är det jag som är töntig.... I så fall bjuder jag på det.

Sköra sköra söndag.

Det är söndag idag. Jag och vän är riktigt sköra. Hon är bakfull men inte jag. Det finns alltså en förklaring till hennes skörhet och kanske också till min. För jag måste alltid ha en förklaring till allt, och nu tror jag det är så att min kropp är slut som artist. Tränade fyra timmar igår och hög-på-livet-kickarna var många. Men nu känner jag mig helt tom och skör. All kraft försvann. Och så är det söndag, så jäkla typsikt. Min värsta dag. Fredag skynda dig!! Söndag och typ höst. Kall vind kommer in från balkongdörren, löven har börjat falla till marken och är gula.

Höst, söndag och ingen sol är ingen bra kombination för oss sköra själar. Behöver något. Behöver något så jäkla mycket. En kick. Hoppet håller på att lämna vän men det vill jag inte ska ske. Imorgon är vi antagligen starka igen. Det brukar vara så. Det brukar gå över fort men skörheten kommer med tätare mellanrum numera. Det gillar jag inte. Hur blev jag en sådan sentimental jäkla människa? Tänkare in i märgen. Och jag har ingen aning om hur man tänker mindre. Inte en enda jäkla aning. Undra om man kan lära sig sånt genom terapi?

Idag går tankarna så här oss emellan. Mig och vän.. Kommer vi vara någon som fyller någon annans tomrum för stunden? Resten av livet? Kanske, kanske inte. Det var inte så någon av oss tänkt livet, men så blir ju livet heller aldrig som man tänkt. Det har jag åtminstone lärt mig, att sluta planera livet. Och det är en vinst att ha slutat med det. En stor vinst. Kanske kommer hon och jag vara de som fyller någon annans tomrum när den behöver, kanske inte. Det finaste är i alla fall att vi fyller ett litet tomrum hos varandra genom att ha varandra i varandras liv. Ständigt. For better or worse. In sickness and health. Du är fin. Där du ligger...

Ett nytt försök..

Jag tänkte att jag skulle ge bloggandet en ny chans. Jag gillar att skriva, jag mår bra av att skriva, jag borde skriva. Sedan jag börjat jobba så verkar det som att min kreativitet och inspiration till att skriva försvunnit. Det är som att man ger av sig själv så mycket på jobbet att man är tom när man kommer hem. Det låter knäppt men det ligger något i det. All kreativitet lägger jag på jobbet, all kraft till att tänka ut bra saker att säga går till jobbet.

Fast jag älskar ju mitt jobb. Jag älskar att jag utvecklas, jag älskar utmaningarna det ger. Men ibland blir man matt, tom. Som med vilket annat jobb som helst antar jag. Har just fått något på hjärnan. Det är aldrig bra när jag får saker på hjärnan. Aldrig. Nu är det så att jag börjat fundera över om man åldras snabbare i mitt yrke. Får gråa hår snabbare, får rynkig hy snabbare. Jag hoppas inte det, men det värsta var att när jag tog upp det med min femton år äldre kollega sa hon att hon tänkt samma sak. Jag arbetar alltså på förskola för de som inte vet. Hur många gånger om dagen dyker liksom inte elvan upp mellan ögonen? (bekymmersrynkan). Jo med att få en dag för 18 barn att fungera så kan jag tänka mig att den dyker upp några gånger på en dag. Alla pockar på uppmärksamheten åtta timmar om dagen men jag hoppas innerligt att sträcken uppe på pannan inte jobbar allt för mycket. Omedvetet dyker de säkert upp, men jag vill inte. Jag vill liksom inte skynda på processen som trots allt kommer hända vare sig jag vill eller ej. Sen ska jag förstås vara glad att skrattrynkorna vid ögonen får jobba en del också. Tur, för jag vill hemska gärna jobba med det jag gör i många år till....


Om ni vill får ni gärna säga hej så jag vet om någon hittat hit igen.

Männen i mitt liv.

Jag har fått order om att skriva. Ja men vad ska jag skriva då? Vad kretsar mitt liv runt nu? Jobb,jobb,jobb. Jag skulle kunna skriva en lång harang om varför man ska säga förskola och absolut inte dagis. Varför det skär i mina öron så fort någon säger dagis. Jag har till och med svårt att skriva ordet märker jag. Ja som sagt jag skulle kunna ha en lååååååång utläggning om detta, men mina vänner är så trötta på att höra om det så jag ska försöka fokusera på något annat som mitt liv kretsar kring.

Nämligen karlar. Ja oj vad mitt liv kretsar kring dem. NOT(med glimten i ögat). Tro det eller ej men det kretsar faktiskt lite karlar i mitt liv. Trotts allt. Även om det är med viss distans. Och det kan jag tycka är lika bra. För de karlar som kretsar i mitt liv just nu, förutom min pappa då, är typ endast de som finns på dejtingsidan. Och hittils kan jag faktiskt tycka att det är ganska skönt att de är på visst avstånd. Jag vill inte verka kräsen. Inte verka bitter, men seriöst dem kan väl åtminstone försöka att sticka ut lite och inte börja sin presentation med:
1.  "oj vad svårt att skriva om sig själv". Jag fattar, ingen tycker att det är lätt att skriva om sig själv, inte jag heller men man skriver inte det på presentationen. Det signalerar osäkerhet och vad jag vet är det inte vad tjejer söker.

2. Namnet. De måste tänka på vad de har för användarnamn. Varför har man döpt sig till "matlådan83", när man faktiskt inte var så liten heller?

3. Det här med presentationskort som är tagna med iphonen på sig själv genom en spegel. Kan inte riktigt ta det. Kan inte ta dem seriöst. Då ser jag liksom killen i fråga framför mig när han poserar på olika sätt och jag undrar hur många gånger han tagit om innan han blev nöjd.

4. Du kanske har en intressant profilbild, men det hjälper inte om du på resten av dina bilder lagt upp kort på din bil eller ditt vardagsrum. Vad signalerar det? Jag vet inte riktigt, men jag vet att jag tycker inte om det.

5. Kul med sportiga killar absolut. Men det är inte så tändande med cykelkläder eller den outfit man har på sig när man hoppar ett längdhopp. Tighta cykelbyxor eller löp-runda-i-skogen-trikåer gör sig helt enkelt bäst på den plats de hör hemma. Alltså inte på en dejtingsida där man ska visa upp sin bästa sida.

6. Skriv heller helst inte i din presentation vilken bra pojkvän du är.  Exempelvis: "När vi blir tillsammans så kommer du bli lyckligaste flickvännen i världen och alltid komma i första hand". Det verkar alldeles för desperat och åtminstone jag är ivägskrämd innan jag ens hunnit läsa klart presentationen.

7. Det kan verkar smickrande för somliga men jag som inte är av den jätteromantiska typen har helt klart svårt för när en kille börjar mejlet: "Hej vacker". Det blir liksom för smörigt för mig.

8. Tommy 42. Sorry, men du är för gammal. Alltså inte gammal gammal, men för mig.

Jag förstår om jag kan verkar svår att ha att göra med på en dejtingsida. Men ni ska veta att jag många gånger trotsar min ytlighet och svarar även om jag hittat tio fel redan innan jag kommit in på profilen. Ja kanske inte så stort av mig, kanske mest sunt. Och jag övar och övar. Skriv något själv till någon kanske ni tänker. Ja det händer faktiskt att jag gör. Problemet är bara att när jag väl tar initiativ till att själv slänga iväg ett mejl så får jag inget svar. Jag måste uppenbarligen också göra något fel. Försöker jag spela i en för hög liga? Kanske jag ska nöja mig med de som älskar sin bil, har matlådan83 som användarnamn och som redan innan vet att de kommer vara världens bästa pojkvän eftersom de längtat så?
Jag vet inte. Jag är liksom inte den som nöjer mig. Men det kanske är det man får offra om man inte ska leva ensam resten av livet? Offra spänningen, offra attraktionen. Nej det går ju fasen inte.

Jag är inte så bra på att skriva om mig själv men, jag kan laga mat, jag kan dricka vin, jag kan grilla (typ). Jag kommer göra dig till världens lyckligaste pojkvän.