Ett nytt försök..

Jag tänkte att jag skulle ge bloggandet en ny chans. Jag gillar att skriva, jag mår bra av att skriva, jag borde skriva. Sedan jag börjat jobba så verkar det som att min kreativitet och inspiration till att skriva försvunnit. Det är som att man ger av sig själv så mycket på jobbet att man är tom när man kommer hem. Det låter knäppt men det ligger något i det. All kreativitet lägger jag på jobbet, all kraft till att tänka ut bra saker att säga går till jobbet.

Fast jag älskar ju mitt jobb. Jag älskar att jag utvecklas, jag älskar utmaningarna det ger. Men ibland blir man matt, tom. Som med vilket annat jobb som helst antar jag. Har just fått något på hjärnan. Det är aldrig bra när jag får saker på hjärnan. Aldrig. Nu är det så att jag börjat fundera över om man åldras snabbare i mitt yrke. Får gråa hår snabbare, får rynkig hy snabbare. Jag hoppas inte det, men det värsta var att när jag tog upp det med min femton år äldre kollega sa hon att hon tänkt samma sak. Jag arbetar alltså på förskola för de som inte vet. Hur många gånger om dagen dyker liksom inte elvan upp mellan ögonen? (bekymmersrynkan). Jo med att få en dag för 18 barn att fungera så kan jag tänka mig att den dyker upp några gånger på en dag. Alla pockar på uppmärksamheten åtta timmar om dagen men jag hoppas innerligt att sträcken uppe på pannan inte jobbar allt för mycket. Omedvetet dyker de säkert upp, men jag vill inte. Jag vill liksom inte skynda på processen som trots allt kommer hända vare sig jag vill eller ej. Sen ska jag förstås vara glad att skrattrynkorna vid ögonen får jobba en del också. Tur, för jag vill hemska gärna jobba med det jag gör i många år till....


Om ni vill får ni gärna säga hej så jag vet om någon hittat hit igen.