Vilja. På gott och ont.

Jag har märkt att min vilja kan ta mig långt. Nästan hur långt som helst. För att överdriva en smula. Men jag visste faktiskt inte att jag hade den viljan som jag nu upptäckt att jag faktiskt besitter. Ibland. Ni vet när man klarar av något endast tack vare viljan. Exempelvis när jag var livrädd för att åka på dejt i en annan stad, vilket innebar, ingen återvändo. Ja det var tack vare viljan jag tog mig dit. Och lite vin. Och lite övertalning. Men ändå. Eller som i veckan när jag låg i sängen totalt död. Och om jag reste mig upp kändes det som om jag skulle svimma. På vilja tog jag mig till träningen och kände mig lite lite piggare efteråt. Med det rekomenderar jag absolut inte att man inte ska lyssna på sin kropp. Att jag tog mig till träningen var ren idioti och det var rena turen att jag höll mig på benen. Därför menar jag att viljan har man till hjälp på gott och ont.

Och det onda visade sig innan idag, när jag tappade det lite. Skulle göra två kladdkakor, hade bara en form. Den första skulle läggas över på ett annat fat eftersom jag behövde formen. Med hjälp av en stekspade och en osthyvel försökte jag på alla sätt. den gick självklart sönder ju mer jag höll på. Till slut lossna en bit och föll i diskhon. Kakan såg ut som något som kom från soprummet och utmattningen tog över. Skriker högt ett antal gånger, sen slänger jag mig ner på köksgolvet och gråter som ett barn som är högst upp på frustrationsbarometern. Andas. Kom igen andas. Vad håller du på med? Skriker högt igen. Tittar på korkplastmattan. Ta dig samman! Andas och ta dig samman! Jag reser mig. Beskådar kakan. Suckar fullt ljudligt. Tar upp en kakbit från diskhon. sätter den där den ska vara och pusslar ihop kakan. Så. Ingen vet. Ordnar täckmantel med hjälp av frukt eller nåt. Ingen skada skedd. Hoppas ni läser detta imon vänner. Alltså min envetna vilja fick mig att tillslut falla på golvet i gråt av utmattning, men den fick också mig att ta mig samman och göra kakan hel igen. Så alltså. Vilja på gott och ont. 

Nej ni har helt rätt. Det är inte den. Och det är inte jag idag. Som ni förstår såg jag mindre käck ut idag. Mindre brun också.

Happy moment.

Ni vet när man är sådär riktigt trött. Verkligen på bristningsgränsen. Det känns som om jag varit så trött i en vecka typ. Inklusive idag. På tok för lite sömn. Innan idag: Jag ska iväg till en vän. Slänger på mig jacka och skor för att lätt och ledigt låsa dörren och bege mig ut på gatan. Mot bilen. Det är isbana. Jag halkar runt som bambi på hal is och en över medelålders farbror nickar åt mig och försöker gestikulera hur halt det är. Han gestikulerar hur mina fötter åker åt två håll. Han verkar inte kunna språket. I alla fall. Väl framme hos min vän inser jag mitt misstag. Mitt härliga happy moment. När man bara vill sätta sig ner på marken och gråta av utmattning. Jag tittar ner på mina fötter när jag går. H%&%%"?/&. Två olika sorters skor. Hur trött får man bli? Hur trött får man vara? Inte kul. Inte kul Lars-olof. (wow-jocke). Såklart var jag stressad till på köpet. Kommer in till min vän. Hon viker sig när hon ser min förtvivlan. Härligt att man kan göra någon glad mitt i en sån där helvetesdag.

Kärlekens ekvation

Ibland springer mina funderingar iväg innan jag ens hinner stoppa dem. Häromdagen kom jag fram till något som inte alls var särskilt uppiggande, då jag nämligen insåg hur otroligt svårt det är att träffa någon. Inte för att jag på något vis är desperat, jag trivs himla bra med mitt liv men detta var ändå något som slog mig häromdagen. Men hur bra man än trivs med att vara singel, vilket jag som sagt gör så är detta inte något som piggar upp då de flesta ändå har en önskan om att till slut ingå i en tvåsamhet. Så varning för att läsa vidare om du är en desperat singel. Kommande rader kommer nämligen inte att inge hopp till tvåsamheten.

Man skulle kunna säga "det var bättre förr". Detta om man nu pratar om chanserna att träffa någon, om man tittar ur mitt nykläckta perspektiv. Förr var det ingen som rände hit eller dit, man jobbade på samma jobb, bodde i samma stad, reste i princip inte och ja, var helt enkelt nöjd med tillvaron som den var. Vilket gjorde att, träffade man någon så var man tillsammans med den typ resten av livet eftersom det inte fanns så mycket andra lockande alternativ om vad man skulle göra med sitt liv. Eller det kanske det fanns, men det var det ingen människa som hade råd med. Såklart för och nackdelar med allt men.... Nutid. Till och börja med ska man träffa någon som man verkligen gillar (vilket jag inte är särskilt bra då, då jag är expert på att hitta fel), därefter om man lyckats hitta någon man gillar så ska personen i fråga tycka om en tillbaka. Vilket såklart inte alltid är självklart. Inte nog med det. Skulle man nu hitta någon där känslorna är ömsesidiga så ska det också stämma överens med önskningar som de båda personerna har.

Någon kanske vill resa jorden runt och tillbaka, någon kanske vill plugga långt bort till och med utomlands, någon kanske vill volontärarbeta, ja ni fattar. Möjligheterna är visst oändliga i vår tid. Inte nog med att man ska lyckas träffa någon man gillar och den gillar dig tillbaka, man ska också lyckas göra allt detta vid rätt tidpunkt i livet. Rätt tidpunkt hos båda parter. Gör man en matematisk ekvation av detta så inser man att sannolikheten för att träffa någon inte är särkskilt stor. Men det verkar bittert så vi hoppar över det. Folk lyckas ju trots allt. Uppenbarligen. Och jag är trots allt lite av en romantiker. Liksom Simon i hudtricket älskar jag att drömma mig bort i filmer om den stora kärleken. Även om jag också är lika misstänksam, synisk och rädd som Hello Saferide beskriver i the quiz.

Puffa Poke

Ja. Puffa, poka kalla det vad du vill. Det är i vilket fall sånt som händer i facebookvärlden, som du kanske vet. Jag har inte vetat det så länge. Men sedan jag blev medveten om existensen av det som kallas att bli puffad eller pokad beroende på om man har den engelska eller svenska versionen av facebook (oväntat nog har jag den svenska), så har jag känt mig en aning undrande. Det är alltså så att man kan bli puffad av någon. Då står det bara "du har blivit puffad av (namn)".  Och ja, jag antar att man känner sig lite speciell för en kort stund. Jag har sett att det står så på vänners facebooksidor. Alltså aldrig på min egen. Och det är det som gjort mig lite undrande. Mina vänner får puffar var och varannan dag. Själv har jag aldrig fått en enda puff. Sorgligt. Så jag undrar, är jag verkligen så ointressant att ingen tagit sig för att ge mig en puff, eller är det något fel på alla puffknappar som är kopplade till min sida. Jag hoppas på det sista alternativet. Även om jag vet att så inte är fallet. Och det vet jag eftersom att jag ljög ovan. Jag har faktiskt blivit puffad en gång. En gång när min vän skulle testa om det fungerade. Dagens i-lands alltså. Är det sånt här jag går och funderar på tänker du? Nej egentligen inte. Bara lite. Lite lite yttepyttelite av all min vakna tid ägnar jag mig åt funderingar som den här. Resten ägnar jag mig åt stora frågor som lyckan, kärleken och meningen med livet (som också är titeln på boken jag just nu läser). Men de frågorna tar vi en annan gång...

Vackra dag.

Fem stadstjejer på utflykt. Vi hade med oss engångsgrillen som back up utifall att vi inte skulle få igång en riktig eld till korvgrillningen. Den moderna friluftsmänniskan som någon sa. Kruxet var ju bara att vi inte ens fick igång engångsgrillen. Som tur var fanns det ett ispimplar sällskap med tillhörande familjer som hade gjort upp eld. Ädelt nog fick vi låna deras eld till vår hotdogs. Plus att de lånade ut särskilda grillpinnar som vi fick låna till korven. Alla är så trevliga ute i naturen. Varför gör man inte sånt här oftare. Jag ska bli bättre på det. Det har jag bestämt mig för. Man känner sig så härligt trött efteråt. Trött efter frisk luft. Det är en härlig känsla. Och en vacker dag, tror jag att även vi kommer bli minst lika rutinerade som ispimplarna och deras familjer. Jag känner det...  Det ser ni också på bilderna nedan. Att vi är på god väg till att bli rutinerade friluftsmänniskor...