Verkligheten.

Jo som vi alla märkt så är det i slutet av september nu. Höst med andra ord. Fast att det just var sommar. Jag vet inte hur det hände, men det hände i alla fall. Utan att jag var med på det, utan att jag förberett mig, utan att jag godkänt så har hösten ändå gjort sitt intåg. Sitt intrång. Och jag, kvinna 25 år vaknade härom morgonen såg mig i spegeln och såg hösten i hela mig. Risigt torrt hår med charmig bajsrandutväxt på var sida om sidbenan, inåtfinnar som invaderat hakan, blek hy, garderob av urtvättade kläder, munsår, inte sovit riktigt på hela natten eftersom jag vaknat av att snoret typ kvävt mig varannan halvtimme. Ja så här ser verkligheten ut. För er som missat det. En verklig kvinna. Ingen "dagensoutfit-tjej" som låtsas att man känner sig lika snygg varje dag och att allt är perfekt. Nej. för verkligheten är inte perfekt.

 I verkligheten finns inåtfinnar och snor. I verkligheten är inte håret perfekt stylat varje dag, i verkligehten hinner man inte se över sin outfit innan man går hemifrån tidig morgon, i verkligheten har man inte råd att färga håret när man behöver. Jag antar att jag bara helt enkelt är mer verklig, mer på riktigt än någon av de där dagensoutfit-brudarna. Det känns lite härligt när man ser på det från den synvinkeln. Det kan man alltid tänka på om man känner sig lite avundsjuk på någon som verkar fräsch eller perfekt, att byta synvinkel, byta perspektiv. Då slutar det nästa alltid med att det är jag själv som får det största och mest hedersfullapriset i mitt eget resonemang. Som i detta fall, jag är mer verklig. Klart att man vill vara verklig. Eller?

                                                   Vinterbleka, men jäklar vad verkliga...

För vems skull?

Hon går på kräftskiva. Par-kräftskiva. Hon går på par-kräftskiva uppsminkad till tusen med spetstrosan på.
Men det är som jag brukar säga: man ska göra sig snygg och piffa sig för sin egen skull... Har alltid sagt det. Men det är först nu jag inser att jag faktiskt lyckats börja leva efter mina kloka ord. Det finns hopp. Hopp om mig. Hopp om att jag inte bara kläcker ur mig betydelselösa floskler, utan  kloka floskler som jag faktiskt så smått börjat leva efter. Det känns som en vinst!

Undra vad han gör nu?

Så funderar jag ibland. Om min framtida kärlek. Jag tänker att han just nu befinner sig i ett förhållande men han har inte ännu riktigt kommit på att förhållandet inte ger han någonting eller åtminstone så är han ännu inte redo för att ta steget ut i friheten. Nu kanske ni tänker att jag är knäpp. Men det fina i det här är att i sådant fall så är min vän också knäpp. Hon berättade just att hon tänker likadant. Hon skriver även brev till han ibland. Att han ska vara glad för hennes tålamod och inte tro att hon är slampig, hon testar ju bara under tiden tills han dyker upp. Men han har inte dykt upp. Inte riktigt än. Och inte riktigt än för mig heller.

Men han behöver inte stressa på. Han får ta sin tid. Ta den tid han behöver. Jag är nog antagligen inte heller helt redo än. Behöver nog bygga upp min själ lite lite till. Nej nu när jag tänker på det inser jag att jag inte alls är redo faktiskt. Tror det är bra att själen är riktigt stark och hel när jag träffar han. Då förstår jag att det verkligen är han det handlar om och inte för att jag känner mig ensam. Det är så sorgligt tycker jag när man märker att någon är tillsammans mest för att de inte vågar annat. För att de inte vågar vara i det som är okänt. Som man är ovan vid. Som att leva ensam ett tag. Som jag för övrigt tror är den bästa investeringen man kan göra i sitt liv. Så jag väntar. Eller så är det han som väntar. Men ingen av oss väntar som i att desperat vänta. Utan vi lever. Upplever. Jag kanske provar lite under tiden. Och jag fortsätter vara knäpp. Vara knäpp med dig min vän. Som undrar om hennes gillar thaimat. Och jag undrar om min gillar chips. Jag hoppas inte det...

Här kan vi bo?