Undra vad han gör nu?

Så funderar jag ibland. Om min framtida kärlek. Jag tänker att han just nu befinner sig i ett förhållande men han har inte ännu riktigt kommit på att förhållandet inte ger han någonting eller åtminstone så är han ännu inte redo för att ta steget ut i friheten. Nu kanske ni tänker att jag är knäpp. Men det fina i det här är att i sådant fall så är min vän också knäpp. Hon berättade just att hon tänker likadant. Hon skriver även brev till han ibland. Att han ska vara glad för hennes tålamod och inte tro att hon är slampig, hon testar ju bara under tiden tills han dyker upp. Men han har inte dykt upp. Inte riktigt än. Och inte riktigt än för mig heller.

Men han behöver inte stressa på. Han får ta sin tid. Ta den tid han behöver. Jag är nog antagligen inte heller helt redo än. Behöver nog bygga upp min själ lite lite till. Nej nu när jag tänker på det inser jag att jag inte alls är redo faktiskt. Tror det är bra att själen är riktigt stark och hel när jag träffar han. Då förstår jag att det verkligen är han det handlar om och inte för att jag känner mig ensam. Det är så sorgligt tycker jag när man märker att någon är tillsammans mest för att de inte vågar annat. För att de inte vågar vara i det som är okänt. Som man är ovan vid. Som att leva ensam ett tag. Som jag för övrigt tror är den bästa investeringen man kan göra i sitt liv. Så jag väntar. Eller så är det han som väntar. Men ingen av oss väntar som i att desperat vänta. Utan vi lever. Upplever. Jag kanske provar lite under tiden. Och jag fortsätter vara knäpp. Vara knäpp med dig min vän. Som undrar om hennes gillar thaimat. Och jag undrar om min gillar chips. Jag hoppas inte det...

Här kan vi bo?