Singelkrönikör

Jag skulle antagligen bli en riktigt bra singelkrönikör. Jag hade inte ens behövt göra någon research. Jag är liksom I researchen hela tiden. Researchen är I mig. Runt omkring mig. Hela tiden. Alltid. Inte ens om jag hade försökt hålla mig undan från all research hade jag klarat det. Det är jag och mina singelföljeslagare. Vad hade jag gjort utan er? Vad hade jag gjort av all min kunskap? Ja för jag vet ju himla mycket om hur allt fungerar. Eller vet jag det? Jag vet inte. Det enda jag vet är att vi är fantastiskt bra på att analysera. Och ingen kan någonsin komma och säga att vi inte vet hur spelet fungerar. Vi vet nämligen precis, exakt hur det fungerar. Ja åtminstone innan man hamnar mitt i det. Då verkar man tappa all kunskap man samlat på sig.
I korta drag:

1.  Hör inte av dig. (Han kan bli stressad).

2. Han hör av sig. Han är på.

3. Nu kan alltså även hon höra av sig. (det är ialla fall vad hon tror).

4. Hon är lika på som han. (det är ofta här man glömmer hur man ska spela. Sanningen är att jag fortfarande inte har en aning om hur man ska spela på nummer 4).

5. Han blir stressad. (men vill fortfarande ha kakan kvar. Jag vill inte ha förhållande, men kan vi fortsätta ses?).

6. Han vattnar. Håller upp hennes gnista för den som är ny inför uttrycket. (Men nej nej han tycker inte om henne. Nej det hade ju varit fruktansvärt att stänga någon dörr. Man kanske inte kan öppna den igen? tänker han.

7. Hon ställer krav för att rädda sitt eget skinn. Vill ha svar. Gillar du mig? Eller gillar du mig inte? Hon vill inte heller vara ihop, behöver bara veta vilket ben hon ska stå på. (Han blir ännu mer stressad. Hon uttryckte orden "ihop". Nu är han redan på språng).
And it goes on and on and on....

Märk väl att detta absolut inte handlar om något enstaka tillfälle eller någon enstaka person. Detta är något vi fått följa på  mycket nära håll. Mikroskopiskt nära. Många, många gånger. Det är det som gör det hela så komiskt. Så förundrande. Ändå verkar man göra samma fel varje gång. Men ingen vet riktigt vad det är för fel man gör. Vilket gör det svårt att göra det annorlunda nästa gång.
Ibland när vi maler finns det en manlig vän brevid. En manlig vän med stora öron. Han brukar undra: Ni tror aldrig att felet kan ligga hos er? Och vårt svar blir ständigt: Nej. närmast osannolikt.

" And your mind will never ever get bitter, if you remeber how to play". Robyn har rätt. Så jäkla rätt. När vi väl  förstår oss på 4:e steget så kan vi följa hennes kloka ord rakt av. Rakt av och fullt ut! Det känns fint!

Tragikomiken i det!

 Läs länken: (Du orkar!)

http://m.thelocal.se/17566/20090216/

 ...Och det värsta är att allt är helt sant. Tragikomiken i det? Kan vi inte vara lite mindre svenska? Jag tror att det hade blivit roligare så. Jag tror att man fått ut lite mer av livet genom att vara mindre svensk. Ja, jag är nästan säker på det. Men jag kan i och för sig skryta lite med att jag kommit över första steget. 1. Get really,really drunk, för att våga gå fram till någon. Eller har jag det? Shit det kanske jag inte ens har.Vore ju skrämmande annars.

I min första tanke var jag helt säker på att jag kommit över den fasen men ju mer jag tänker på det ju mer osäker blir jag. Fråga om dejt utan att vara full, det kan jag. Så långt har jag kommit. I och för sig så frågar man ju inte om dejt. Utan man safear med att kalla det "ska vi kolla film" eller något. Hade man nämnt dejt hade ju killen i fråga inte ens svarat på sms:et.  Och sen det här med att gå fram till någon intressant första gången utan att vara full. Alltså helt nykter, nej det gör jag kanske inte. Fasen jag är försvenskad in i märgen. Mer än vad jag trodde. Jag som trodde jag hade jobbat bort det. Blivit modig. Nej, visst inte. Hade inte ens kommit över första steget. Jag är lika jäkla svensk som alla andra. Så jäkla tråkigt! Men jag försöker se det från den ljusa sidan; Jag frågar åtminstone om  "dejt"och, jag är alltid trevlig när jag kommer fram full. Där har jag i alla fall kommit längre än några andra, det vågar jag påstå. Men från och med nu: Jag slår ett slag för att vara mindre svensk! Kom igen, det blir KUL!

Så mycket lättare att vara Osvensk utomlands. Om man så bara är i Danmark. Lättare att "the looka", lättare att morsa på folk man inte känner, lättare att prata.

Nyheterna vs Facebook

Ringde en kompis innan. Jag frågade vad hon gjorde och hon sa att hon kollade på nyheterna. Jag gjorde en snabb reflektion och insåg att jag aldrig kollar på nyheterna längre. Förr hände det ändå att jag gjorde det ibland. Och automatiskt ledde det till frågan: Vem behöver se på nyheterna om man har facebook? I morse när jag slog på datorn fick jag direkt veta att Usama var död, vems barn som hade öroninflammation, vem som är pappaledig, vilka som ska fika på stan, vem som ska träna. vem som fyller år, vem som är måndagstrött, vem som måste benämna sin andra hälft i varje inlägg, vem som har världens bästa familj, vem som har världens bästa sambo, vem som ska dammsuga, vem som varit ute och cyklat, vilka som blivit ihop, vilka som har gjort slut, och framförallt vilka som blivit vänner efter helgen.  Jag bara undrar, behöver man veta mer? Känns inte tv4 nyheterna ganska överflödigt så säg?

Frågan är bara när?

I början av sitt tonårsliv kunde man lättvindigt använda sig av uttrycket "Jag var så full" eller ofta till och med hälsa med den frasen "Jag är full". Då gjorde man det antingen för att gardera sig för kommande frågor dagen efter eller för att helt enkelt låta häftig. Med åren försvann detta så smått. Desamma gällde andra omogna betéenden som att exempelvis fast att det är helt uppenbart undvika någons blick eller undvika att hälsa. Detta är också något som jag helt sanningsenligt vågar påstå, har försvunnit mer och mer med åren. Det händer endast vid enstaka tillfällen eftersom man nu har förstått hur tydligt det syns när man exempelvis låtsas att man inte ser någon. Även att uttrycka orden "Jag är full" händer såklart enstaka gånger men det är helt klart inte standard längre.

Häromdagen satt jag och mina goda kvinnor och pratade som sig bör. Helt utan vidare hamnade vi just i den här diskussionen och kom på att de flesta av oss fortfarande stöter på dessa syndrom bland folk. Där det till och med verkar vara någon form av standard.  Bland folk i vår ålder och uppåt. Och det är inte någon enstaka gång eller någon enstaka person. Det tillhör vanligheterna numera. Många. Frågan som ständigt upprepade sig blev: Hur länge är det egentligen okej att leka familjen struts? När är det dags att inse att det faktiskt inte är okej att alltid gömma sig bakom "Jag har tunnelseende" eller "jag är full". Inte charmigt. Inte charmigt alls. Slutar det vara ok när man är 20? 30? 40? Kanske man kan leka familjen struts hela sitt vuxna liv. Jag vet inte. Det kan man nog.

Jag vill inte alls leka prettotant "hej jag är mogen" och beter mig tio år äldre än jag är. Nej det är inte alls det. Jag är också som 15 ibland när jag fortfarande inte verkar veta hur mycket jag tål och spyr ner både mig själv och andras golv och  någons converse. Det hela handlar alltså mer om att jag blir förundrad. Fundersam. Kluven. Det var så det var häromdagen också då diskussionen ägde rum. Jag kan tänka mig att man tror att vi lät som ett bittert gäng kvinnor när vi pratade om detta, men jag kan försäkra er om att bittert det var det inte. Det enda som var, var ett gäng riktigt fundersamma tjejer. Fundersamhet om varför? och När? När är det egentligen inte längre okej att bete sig som om man leker dunkgömme eller använda jag är full som hälsningsfras, när man stöter på någon som man kanske inte var så sugen på att stöta på. Det var fredagens stora fråga. Och frågan förblir. Även om den nu lagt sig lite. Känns inte jätte angeläget att fundera vidare över det egentligen. Jag har lärt mig att det är egentligen inte så mycket man får svar på här i livet. Bara att gilla läget. Så försöker jag jobba. Fick i helgen höra att jag är djup och jag är medveten om att jag är lite drama hela jag, så det är nog dags att avsluta nu innan varenda tangent är täckt med chipsfett...... Antar att det redan är försent.

Tänkargänget. Relationspanelen som vet bäst. Alltid. Eller?