Frågan är bara när?

I början av sitt tonårsliv kunde man lättvindigt använda sig av uttrycket "Jag var så full" eller ofta till och med hälsa med den frasen "Jag är full". Då gjorde man det antingen för att gardera sig för kommande frågor dagen efter eller för att helt enkelt låta häftig. Med åren försvann detta så smått. Desamma gällde andra omogna betéenden som att exempelvis fast att det är helt uppenbart undvika någons blick eller undvika att hälsa. Detta är också något som jag helt sanningsenligt vågar påstå, har försvunnit mer och mer med åren. Det händer endast vid enstaka tillfällen eftersom man nu har förstått hur tydligt det syns när man exempelvis låtsas att man inte ser någon. Även att uttrycka orden "Jag är full" händer såklart enstaka gånger men det är helt klart inte standard längre.

Häromdagen satt jag och mina goda kvinnor och pratade som sig bör. Helt utan vidare hamnade vi just i den här diskussionen och kom på att de flesta av oss fortfarande stöter på dessa syndrom bland folk. Där det till och med verkar vara någon form av standard.  Bland folk i vår ålder och uppåt. Och det är inte någon enstaka gång eller någon enstaka person. Det tillhör vanligheterna numera. Många. Frågan som ständigt upprepade sig blev: Hur länge är det egentligen okej att leka familjen struts? När är det dags att inse att det faktiskt inte är okej att alltid gömma sig bakom "Jag har tunnelseende" eller "jag är full". Inte charmigt. Inte charmigt alls. Slutar det vara ok när man är 20? 30? 40? Kanske man kan leka familjen struts hela sitt vuxna liv. Jag vet inte. Det kan man nog.

Jag vill inte alls leka prettotant "hej jag är mogen" och beter mig tio år äldre än jag är. Nej det är inte alls det. Jag är också som 15 ibland när jag fortfarande inte verkar veta hur mycket jag tål och spyr ner både mig själv och andras golv och  någons converse. Det hela handlar alltså mer om att jag blir förundrad. Fundersam. Kluven. Det var så det var häromdagen också då diskussionen ägde rum. Jag kan tänka mig att man tror att vi lät som ett bittert gäng kvinnor när vi pratade om detta, men jag kan försäkra er om att bittert det var det inte. Det enda som var, var ett gäng riktigt fundersamma tjejer. Fundersamhet om varför? och När? När är det egentligen inte längre okej att bete sig som om man leker dunkgömme eller använda jag är full som hälsningsfras, när man stöter på någon som man kanske inte var så sugen på att stöta på. Det var fredagens stora fråga. Och frågan förblir. Även om den nu lagt sig lite. Känns inte jätte angeläget att fundera vidare över det egentligen. Jag har lärt mig att det är egentligen inte så mycket man får svar på här i livet. Bara att gilla läget. Så försöker jag jobba. Fick i helgen höra att jag är djup och jag är medveten om att jag är lite drama hela jag, så det är nog dags att avsluta nu innan varenda tangent är täckt med chipsfett...... Antar att det redan är försent.

Tänkargänget. Relationspanelen som vet bäst. Alltid. Eller?