Otur i turen..

Att just jag cyklade förbi när någon klämde armen mellan bilen och däcket. Alltså,tur att jag kom förbi. Men otur att jag aldrig själv bytt däck och därför aldrig heller behövt använda en sådan man hissar upp bilen med. Vet inte ens namnet på den, därför kommer jag här kalla den; hissaren. Innan jag cyklat förbi hinner jag reflektera över att där är någon som verkar byta däck eller nåt. Just som jag passerat bilen hör jag någon manlig röst ropa: "Stanna, kom hit, hjälp mig". Fasen. Jag får panik när främmande människor ber om hjälp. Svenskt jag vet. Endast mycket lätt panik dock, förutom i detta fall eftersom min hjärna hinner komma ihåg vad jag just sett, någon som byter däck. Och sen tänker jag, någon som behöver hjälp. Byta däck+någon som ropar hjälp = Typiskt. Paniken om vad som komma skall hinner komma ifatt när jag lugnt och sansat vänder cykeln och ställer ner stödet. Jag har ännu inte förstått vad det är som hänt och hur bråttom det är.

Nu inser jag vikten av att jag är där. Hans ena arm sitter fast mellan bilen och däcket och håller på att mosas. Med andra handen räcker han mig hissaren och ber mig snurra. Jag kan bara tänka: Fan,fan,fan hur gör man? Vilket håll? Till slut håller jag endast den still medan han med sin fria hand snurrar hysteriskt. Sedan kommer nästa utmaning. Han ber mig sätta den under bilen. Hur då? Vilket håll? Detta är frågor jag endast tänker eftersom jag inser hur oteknisk jag är och vill tydligen undvika att skylta med detta även i de mest akuta situationerna. Uppstressad av tankar om hur det ska sluta, (ska jag kunna rädda honom) och tyst som en mus försöker jag förstå mig på hur jag ska placera hissaren. Tillslut lyckas jag med hjälp av hans fria hand, och han snurrar så fort han bara kan medan jag bara stirrar och han säger om en om igen "Å Gud, Å Gud". Sen. Vi andas ut. Skönt. Slutet gått allting gått. -Du räddade min arm. Jo tack äntligen, det kändes som en evighet. Undra om det gjorde det för han med? Innan jag hoppar upp på cykeln igen hinner jag få ur mig: Hur gick det med armen? Jag tror inte ens jag väntar på svaret utan cyklar iväg. Skyller mitt fåordiga på chocken. Drama! Undra iaf om det är detta som kan vara höjden av grannsamverkan?