Det var inte tanken.

Ja, jag vet. Inte alls aptitretande. Men det var inte idealmakaroner och ketchup som var tanken. Tanken var makaroner och köttfärssås. Köttfärssås som jag tog upp ur en liten portinsburk från frysen. Eftersom att jag hade sådan bra framförhållning just när jag hade så bråttom. Heja, heja. För en gångs skull har man tänkt till lite. Eller ja, så planerat var det väl inte, det var mer så att jag var tvungen att få i mig något innan jag skulle iväg och kylen ekade. Lyllo mig som hittade en sån käck portionsburk med köttfärsås i frysen. Smidigt. Bara att koka lite makaroner. Och tina köttfärsen. Blir perfekt.

Lagt upp makaroner i tallriken. Näst intill perfekt kokade. Jag sätter aldrig klocka eller sånt där trams. Dax att ta ut den färdigtinade köttfärssåsen ur mikron. Och vad händer? Jo såklart, stressad som man är. Skyll dig själv kanske någon tycker. Även jag, som kan vara så hetsig i mina rörelser. ALL köttfärsås på golvet. Uppskvätt på vita skåp och in i vrår som man aldrig annars städar.  Då kommer det där fula ordet igen. Det fruktansvärt fula som jag inte ens vill skriva. Jag skriker det högt. Mycket högt, när jag glor över det jag åstadkommit. Jag vänder mig om. Blundar. Lutar huvudet mot väggen. Tar ett djupt andetag. Vänder mig om. Tittar till. Jo, det är sant. Samma fula ord, en gång till. Högt igen. Tar ett djup andetag. Tar mig samman. Torkar upp. Med toapapper. Flera omgångar. Det rinner. Jag tar fram ketchupen sprutar på en rejäl klick i tallriken. Slevar i mig en tallrik med idealmakaroner och ketchup. Och en till. Härligt att jag fick chans att uppleva hur det känns att ha köttfärsås över halva köksgolvet. Skönt att slippa gå runt och lukta vitlök imorgon... Allt från den ljusa sidan?