Analys:Sönder

Jag har en vän. En fin vän. Jag och hon, som Mia och Klara. Fast båda vill vara Mia. Vi är experter på att analysera. Analysera saker tills de går sönder. Till bristningsgränsen. I härlig Mia och Klara anda disekerar vi varenda liten aspket. Varenda liten grej. Vi delar det, vänder på det, delar det igen. Försöker att förstå oss på. Försöker att veta. Försöker att ha rätt. Försöker att hitta lösningen. Sanningen. När vi vänt på alla stenar, provat alla sidor att se på stenen så räddar vi den näst intill sönderarbetade analysen i sann Mia och Klara anda: "Han är rädd" eller "han tar dig för den du är, du som är så fin". (om nu analysen skulle röra sig om en han).

Känns skönt att man alltid kan rädda upp analysen med en försäkring som inte nödvändigtvis behöver vara mer sann eller trovärdig än någon annan sida av stenen. Men man tror gärna på den där sista slutklämmen ändå. Man måste tro något. Mia och Klara kan inte bara låta saker vara. Låta saker ha sin gång. Att det blir som det blir. Det kan inte vi heller. Vi låtsas att vi kan det. Men det kan vi inte. Fast det gör ingenting. Jag gillar när vi är Mia och Klara. Jag gillar att analysera sönder. Det är ett sätt att umgås. Ett härligt sätt att umgås. Oftast slutar analysen med att vi kommer på hur dumt allt låter. Att logiken någonstans är borttappad på vägen. Då skrattar vi! Skrattar åt att logiken försvann...