Egoboost!

Jag försöker. Egoboosta mig själv. Det är svårt. Det är svårt för att man tvivlar. Tvivlar på om man är värd att vara ego. Om man är värd att andas fritt. Kanske att man andas på någon. På någon som inte gillar det. Man kan aldrig riktigt veta. En fin vän med upprörd röst, försökte nästan förtvivlad intala mig att jag ska vara mer ego. "Ingen kommer vara ego åt dig. Varför ska du bry dig och lägga upp bomullskuddar åt alla. Du ska vara ego"! Det kändes uppiggande och härligt med en röst som var i eld och lågor för min skull. Uppiggande att någon tycker att man ska vara ego. Ibland undrar jag om det är grejen att man är kvinna. Om det är det faktum att man är kvinna som gör att man ber om ursäkt för sig själv i tid och otid? Kanske män bryr sig lika mycket?   Bryr sig om alla alltid. Vad ska hon tycka? Vad ska han göra? Vad ska hon säga? Dåligt samvete hit och dåligt samvete dit.  Nej skitsamma! Åt helvete med det. Åt helvete med att bry sig om allt och alla. Åt helvete med dåligt samvete. Jag fortsätter att träna på mitt: "Här är jag. Jag lever. Och. Jag ber inte om ursäkt för att jag andas", ett tag till... Kanske det sticker någon i ögonen. Kanske inte...

Inte där än, men på väg.