Allt har en mening.

Ja, allt har en mening. Är det så? Jag har fått höra det ett flertal gånger från olika personer de senaste dagarna. Och jag tror att jag så smått börjar att tro på det. "Allt har en mening". Om man inte tänker så, så känns ju väldigt mycket väldigt meningslöst. Vad det än handlar om så öppnar det sig ett litet hopp i tanken om att allt har en mening. Man känner sig lite lite lugnare. Vågar lita  lite mer på att den vägen livet väljer blir bra till slut. Jag som inte är så bra på att släppa saker åt ödet. Om det är så man ser det. Det här med att låta det vara. Det som man inte kan göra något åt för stunden. Släpper försiktigt, sakta men säkert på kontrollen. Och bara väntar ut. Ja så lätt som det låter är det ju inte. Det vet dem flesta. Men att försöka är gott nog. Eller? Kanske inte alltid. Men man kan inte göra mer. Man kan inte göra mer än att försöka. Förutom att försöka igen. Och försöka igen. Och igen, och igen. Så småningom har man fattat grejen. Även om det tar mer tid för vissa än för andra. För mig tar det ganska lång tid. Men I live and I learn!
Man kan inte göra mer än att vara sig själv. Och acceptera att man är den man är. Acceptera alla brister. Acceptera sina egenskaper. Sin personlighet. Veta att man duger som man är. Och vara stolt. Stolt över den man är! (ja, nu blev det lite klyschigt men jag är lite klyschig).

OCH, Jag inbillar mig att jag är så här stark, för att jag vågar vara svag.