En byrå tack.

Det är lite mycket nu. Lite för mycket.  För mycket för att kunna kontrollera. För mycket för att jag ska veta hur jag ska sortera. För mycket för att kunna ordna tankarna i kategorier. Och sedan lägga dem i lådor. Och öppna en låda i taget. Rensa den. Vad som ska ligga i just den. Och sortera ut resten. Och sedan övergå och öppna nästa. Och nästa. Och nästa. Det är för mycket för att jag ska kunna göra det just nu. Det är kaos i min hjärna. Är det kaos hjärnan blir det kaos i kroppen. Automatiskt. Vad hör till vad? Miljoner tankar som bara vill ut. Som trycker mellan revbenen. Och försöker sippra sig ut mellan dem. En i taget. Men det går inte. Jag vill bara släppa lös dem. Kräkas ut dem. Och låta någon annan sortera, bestämma, besluta, genomföra, och tycka. För jag orkar inte tycka mer. Inte om det. Inte just nu, För jag har inte en jäkla aning om vad man ska tycka om det. Vad man borde tycka. Tyck åt mig. Gör åt mig. Bara jag slipper.

Idag är en sån dag.
 Imon hoppas jag på en annan. En mer lättsam. En som glider med. Inga onödiga stopp. Avbryt. Det hinns inte med. Och min hjärna behöver vila. Vila från tankar. Och min kropp behöver vila. Vila från tankar som far runt mellan tårna och huvudet. Jag är värdelös på att släppa saker. Lägga åt sidan. För stunden. Jag kan inte ordna nu. Jag ordnar en annan dag. Det blir som det blir. Ingen mer energi på det. Jag är värdelös på det.  Totalt värdelös. Men jag övar mig. Och imorgon ska jag fortsatta att öva. För livet är en utmaning, där man måste agera, inte något man bara ska glida med. Det är de döda fiskarna som simmar med strömmen. Var det inte så? Jag tänker inte vara någon död fisk! Även om det hade varit skönt vissa gånger...som idag. Som imon.

Fortfarande inte där än. Fortfarande på väg. Aldrig riktigt framme. Resten av livet. Strävigt. Härligt. Fint. Fantastiskt.