Om jag snubblat efter vägen...

Lite sentimental idag. Sentimental och Tacksam. Det brukar ofta hänga ihop. Tacksam för mig. Tacksam för dig. Och dig. Och dig. Tacksam för alla. Ni fina fina nära. Och vänner. Jag lyssnar på Lisa. Och tänker på er. På mig. På oss. På hur man kämpat tillsammans... På hur man tagit sig hit. På hur jag finns där för dig. Och du för mig. Den ömsesidiga tilliten. Den gör mig trygg. Ja jag vet. Säg inget. Att vara klyschig är en av mina egenskaper. Ni vet ju det. Och ni tar det. Det känns härligt! Finfin text här. För jag är en riktig textlyssnare. På så sätt blir alla låtar sönderspelade förr eller senare. Denna hänger dock kvar lite till...  

Om jag snubblat efter vägen
Om jag skrubbat mina knän
Om jag varit alltför ivrig
Om jag varit för bekväm
Om det nån gång tagits från mig
Det jag vetat var min rätt
Om jag varit alltför hungrig
Om jag varit alltför mätt
Om jag slagits mot dom egna
Som om ej fienden var nog
Och om ögonen var kalla
Hos han som tyckte att han log
Och om famnen där jag vilat
Inte givit mig någon ro
Om jag ropat ut i mörkret
Gud vad vill du vi ska tro

Och om vägarna var långa
Och inte ledde någonstans
Om jag stirrat ner i marken
Och önskat att jag inte fanns
Om orätt satt på tronen
Om orätt satt på rättens plats
Om varje steg förde mig bakåt
Fast än jag sprang fast jag tog sats
Om jag slagits mot dom egna
Som om ej fienden var nog
Och om ögonen var kalla
Hos han som tyckte att han log
Och om famnen där jag vilat
Inte givit mig någon ro
Om jag ropat ut i mörkret
Gud vad vill du vi ska tro

Om jag snubblat efter vägen
Och fått munnen full av grus
Om jag känt hur blodet runnit
Från min mun ner på min blus
Och om inga goda skördar
Nånsin fötts ur allt mitt slit
Kan jag ändå konstatera
Allt som skett har lett mig hit

OCH, Då har jag varit tillräckligt sentimental för den här veckan. Nu, MAT!