Saknar jag sambolivet?

Det som är tråkigt med att bo ensam är att man inte har någon att dela sin dag med när man kommer hem. Alltså berätta om betydelsefulla eller betydelselösa saker som hänt under dagen. Det är därför jag tror att det alltid blir väldigt yvigt och hetsigt när jag och mina vänner ses. De flesta bor själva och gått och väntat hela dagen på att få berätta om något som man varit med om. Man håller liksom på att spricka om man inte får dela med sig med någon snart. Någon hinner inte innanför dörren innan hon försöker berätta att hon träffat en käck kille under dagen, samtidigt som en annan hektiskt och utan fokus rör i köttfärsen, å en annan hackar gurka för kung å fosterland och skär sig säkert, medan en tredje försöker få en syl i vädret för att fråga var det finns en vettig kniv som man kan hacka löken med. Mitt i allt kommer en fjärde eller femte in i kaoset och vill ha smakråd för om hon ska ha det bruna linnet eller det gröna. Hon får fråga några gånger innan någon överhuvudtaget svarar, och när hon väl får ett svar så är det inte alltid så genomtänkt men ändå alltid av välmening. Väl till bords hinner vi knappt sätta oss innan alla skålar och fat är länsade, och just då, precis då inser vi hur hetsiga och ofokuserade vi varit på maten och på varandra att vi inte ens lagt märke till att tacosen är slut och vi är så mätta att vi inte orkar äta en bit till. Men det gör vi, om det mot förmodan skulle finnas en ynka gurkbit kvar eller bara lite gräddfil kvar. Men jag gillar det. Jag ser charmen i det. Det är vi. Och det är fint att vi har så bråttom att dela allt med varandra att vi knappt lägger märke till att vi är där, med varandra. Så svaret är ganska enkelt. Jag saknar inte sambolivet. Jag gillar mitt kollektiv som jag får vara med när jag än känner för det. När jag känner för att inte vara ensam. När jag känner för att dela med mig...