Förut trodde jag att den som aldrig grät, den var stark. Nu tror jag annorlunda. Jag tror att det finns en styrka i att kunna gråta, att bryta ihop och att be om hjälp. För man klarar inte allt själv, hur gärna man än vill. Tillslut tar det stopp. Och då måste någon finnas där som hjälper, och för att någon ska kunna hjälpa måste man ha mod nog att våga öppna sig. Ja, nu tror jag att det är en styrka att kunna öppna sig, förr trodde jag det var en svaghet. Att man nog var starkare om man klarade allt själv och inte behövde delge andra. För att vara stark måste man kunna visa sig svag. Så tror jag.
Ibland blir jag rädd för att falla. För att falla sådär långt ner. Sådär långt ner så man inte tror att man ska komma upp igen. Och jag vet att det inte finns några garantier för någon att aldrig falla. Alla gör det mer eller mindre. Litet eller stort. Djupt eller ytligt. På ett eller annat sätt faller alla lite då och då. Och man har inget annat val än att infinna sig i fallet och för tillfället erkänna sig besegrad. Om det så "bara" är bakfylleångest. Ja jag ligger här nu, det är jobbigt, men jag kommer att stå upp igen. I morgon, eller i övermorgon, eller på lördag, eller nästa vecka, eller nästa månad, eller nästa år. Någon gång kommer jag stå igen eftersom jag kan vara svag, jag kan gråta och jag kan be om hjälp. Och nästa gång kanske fallet inte blir lika djupt. Det är i alla fall vad man kan hoppas på. Jag tror att det finns så mycket mer styrka i oss än vad man själv någonsin anar. Klyschigt men sant. Jag gillar att vara klyschig. Och jag gillar att få vara sentimental en stund då och då. Man klarar mer än vad man tror. Hur klyschigt det än är så är det dagens sanning! Och dem runt omkring hjälper en att förstå det. Så lyssna noga å njut. Det här gjorde mina fina för mig och det är också vad jag vill göra för er:
Där ser du själv hur högt du når:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar