Är jag sunkig?

En vän till mig informerade om att hon skulle städa idag. Inte vilken städning som helst utan rengöring av spisfläkt och ugn. Vilket fick mig att inse att jag faktiskt bott i min lägenhet i snart två år utan att knappt ägnat en tanke åt att jag borde rengöra min fläkt och ugn. Mina fönster är putsade en gång och en gång gjorde jag ett försök till att rensa brunnen i duschen. Dock utan större resultat eftersom jag i princip började gråta när jag insåg hur äckligt mitt eget hår kunde vara. Frågan är alltså, är jag sunkig? Eller kanske snarare hur sunkig är jag, på en skala?

Eller är jag bara rentav en livsnjutare in i märgen? Som hellre njuter av fint väder eller goda vänners sällskap istället för att ägna sig åt sträviga sysslor som att städa ugnen. Eller så är jag expert på att hitta undanflykter till varför jag inte borde putsa fönster eller damma längst in i hörnet. Det man inte ser, det finns inte. Så kan jag resonera ibland. Som den där gamla 90-talsplanschen ni vet. Min kompis hade den på sin dörr när vi var små. Jag tror att det var en bulldog på den eller kanske en schimpas (känns som om det var rätt inne med schimpanser på planscher då). I vilket fall minns jag att det stog: "Bättre lite skit i hörnen än ett rent helvete". Fyndigt värre. Jag verkar uppenbarligen ha annamat detta käcka ordspråk och fortsatt att leva efter det även på äldre dar. Nu är det faktiskt så att varken ugnen eller spisen konstigt nog inte är särskilt smutsig, men jag inser ändå att det är på gott och ont som den där planschapan har etsat sig fast i mitt minne.