Första parkett!

Igår fick jag äran att se ett parkeringsbötefejs från första parkett. Ja, jag fick faktiskt äran att se hela processen från start till mål. Det är få förunnat. Först kommer han, den pengagiriga parkeringsvakten, som det så fint heter, med sin lilla kula på magen och skriver så förnöjt en bot. Sedan placerar han den som sig bör under vindrutetorkaren och klappar sig nöjt på magkulan. Nej klappar sig gör han inte, men det hade passat in bra i sammanhanget om han gjorde det. Först blir jag lite irriterad på han som försöker ta pengar från oskyldigt folk och jag tycker lite synd om bilägaren, men snabbt ändrar jag mig och blir skadeglad. Jäkligt skadeglad. Det känns skönt att det inte bara är jag som lyckas få böter på det här jäkla stället. Sedan kommer han. Bilägaren. Och jag står som fastklistrad framför köksfönstret och väntar med spänning på det kommande utbrottet. Det där utbrottet som man skulle kunna betala för att se. När han river sönder lappen i takt med alla fruktansvärda svordomar och sedan hoppar på de små små pappersbitarna. Men, han märker inget. Sätter sig tillrätta i sätet och ska precis till att köra iväg, men DÅ. Hans blick dras till lappen i vindrutetorkaren. Han öppnar sakta bildörren. Reser sig upp och tar tag i denna härliga  papperslapp. Han ser sig om, tittar sig hetsigt runt omkring, sen. Börjar han skratta. Vem fasen börjar skratta när man får p-böter? Det är att sticka vanligt dödligt folk i ögonen när man beter sig på det viset. Inte okej. Inte okej!

Så jag fick inte den reaktionen jag väntat mig. Jag fick inte se det där frustrationsutbrottet så jag kunde känna igen mig. Känna igen känslan när man blir förbannad på sig själv för att man dragit på sig en onödig P-bot. Nej nej, men kanske nästa gång? I vilket fall var det ändå ärofyllt att få vara med från början till slut. Jag vet en som hade betalat för att stå i mitt fönster då. Ibland kommer det polisbilar och hämtar folk här. Och den här personen blir alldeles till sig och står som fastmurad i golvet framför fönstret. Jag är rädd att jag är på god väg att bli både som henne och som min mamma. Jag kommer bli en sådan där tant som vet allt om alla eftersom att fönstret är roligare än tv:n. Min mamma är bara 50, men hon är redan sån. - Nu har han gått förbi här tre gånger, andra gången var frugan med, men nu är det hunden, vart tog frun vägen? Nej usch, jag ska göra allt för att inte bli en förstaparkettstant som står bakom gardinen och kikar...