Åh jag vet jag är helt värdelös på att skriva regelbundet i den här bloggen. Men jag vet varför. Jag tänker att man vill läsa en blogg som är glad och käck, men grejen med mig är att jag liksom mer har behov av att skriva de dagar då jag inte är sådär glad och käck. För det är man ju inte alltid. Eller är man det?
Ja ni kanske har blivit skadade av det-perfekta-livet-på-facebook-syndromet. Jag försöker hålla distans till det där bäst jag kan. Men jag vet det är svårt och man glömmer lätt och i vissa svaga stunder tappar man till och med bort sig själv i alla perfekta barn som sover så länge på nätterna och perfekta foton på diverse perfekta sambos, familj och vänner. För att inte tala om alla perfekta träningspass, kroppar, solbrännor och nyttig mat. Jag vet att du lika bra som mig egentligen har koll på att ingen unge ständig sover perfekt om nätterna, att ingen kropp är perfekt och att man inte alltid orkar ta tag i fin nyttig käck mat utan ibland är det riktigt gott med ketchup och treminutersmakaroner. Och de tycker även de människor som låtsas att dem inte tycker det. Glöm inte det. Och om du mot förmodan just idag har tappat bort dig i hysterin i den perfekta facebook världen så tänkte jag påminna dig om verkligheten. Åtminstone min verklighet just denna dag.
Vaknar upp som tur är tillsammans med en vän. Känns alltid lättare om man är två då dagen inte är perfekt. Vi inser båda att det blivit på tok för mycket vin kvällen innan. Att man fortfarande kan vara så omogen vid 26-års ålder (snart 27), att man öppnar en ny flaska vin klockan två på natten. Så dumt. Så onödigt. Kollar lite snabbt i mobilen. Raderar fort. Och sedan låtsas man att det aldrig hände. För det som är en riktigt bra idé precis innan man går och lägger sig är aldrig en lika bra idé när man vaknar. Drar på sig morgonrocken. Ställer sig framför spegeln. Skulle man inte gjort. Jag tänker, vem är hon. Känner jag henne? Bleka hyn, röda pletor inget bra hår trots nyfrisering. Är det en rynka jag ser? Är det för mycket skinn under hakan som på mamma? Fasen också. Går ifrån spegeln. Efter en dusch känns det lite bättre. Det blev en fin fika på stan men en riktigt jobbig känsla jag egentligen inte känner igen vill inte lämna mig. Den vägrar.
Den säger att det kryper i hela min kropp, längst ut i fingerspetsarna. På riktigt. Hela kroppen skriker att det måste hända något nu!!! Något nytt. Något som inte är samma gråa moln, samma blöta mark, samma plats, samma ansikten, samma cykel liksom (fast jag gillar min cykel). Jag måste se någon ny plats, någon ny människa. Vad som helst. Förut har min kropp alltid tyckt att det varit bekvämt med samma,samma,samma. Det tycker den inte längre. Den måste ha något mer. Jag måste ha något mer. Och det måste ske snart.
Så känner jag. Ingen perfekt facebookvärld här hemma hos mig. Bara total frustration. Total jäkla frustration och jag vet inte vart jag ska göra av den. Vet inte vart jag ska gräva ner den. Är så dålig på att gräva ner. Det kryper liksom alltid upp igen. Idag känner jag att Håkan kanske är den som förstår mig bäst i det här:
"Ge mig nåt som tar mig någonstans!!!"
Här är jag i min perfekta trädgård, på min perfekta bänk, en perfekt höstdag och jag tänker perfekta välformulerade tankar. Fast där ljög jag lite, det enda som var sant var att det var en perfekt höstdag.:)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar