Höjden av i-landsproblem

Jag vet att det här är ett i relation med mycket annat ett riktigt obetydligt i-landsproblem som man knappt vågar yppa i en värld där det händer så mycket sorgligheter. Men eftersom jag åtminstonde skänkt pengar till behövande och källsorterar mina sopor så tar jag mig nu friheten att ändå ta upp ämnet. Nämligen att vara:

SÅÅÅ extremt närhetstörstande, men har absolut ingen ork till att gå till krogen för att hitta ett värdigt offer.
Så vad gör man? Finns bara två val. Antingen rycker man upp sig, gör sig hyffsat snygg och pallrar sig ner till krogen. (Det finns dock aldrig någon garanti för att du hittar någon som stillar ditt närhetsbehov). Eller så struntar du i att piffa dig. Sitter hemma i dina fula mjukis och trycker chips framför en dålig film.(För jag kan inte hyra bra filmer eftersom jag väljer efter framsidan och möjligen titeln).

Igår. Jag tog mitt förnuft till fånga. Satte på en pepplåt. Sminkade mig. Bytte trosor för känslan av fräschet. Åkte till göteborg. Väl framme hos min partyvän kände jag bara hur regnet slog ner mig i asfalten. Att lyckas att ta mig ut på krogen gav mig känslan av att försöka vinna en brottningsmatch. Och jag vinner aldrig brottningsmatcher. Så vi åt en pizza. Inget annat än pizza att hämta på pizzerian heller. Jag tänkte ändå tanken att spana lite där men insåg svårigheten i det. Pizzan var i vilket fall god och sällskapet och pratet gav mig mycket. Efter ytterliggare ordutbyte åkte jag hem med sista tåget. Så jäkla skönt. Men nej, det var ingen som satt och väntade på mig utanför dörren när jag kom hem, beredd att ge mig närhet. Nej det var inte det. Så även om jag gav kvällen en chans. Mig själv en chans. Mitt eventuella offer en chans. Det gick liksom inte riktigt hela vägen. Men det var så otroligt skönt att vakna utvilad idag. Utvilad till solen. Jag och solen. Slutsats: Så även om singellivet kan vara hårt ibland så vet man att, hur man än vrider och vänder på det så vinner man alltid något. Igår vann jag sömn samt att umgås med en fin vän.
En annan gång vinner jag närhet.

hyffsat snygg, Komplimang?

Ibland bara älskar jag att vara singel. Oftast gör jag det. Ibland gillar jag det lite mindre. Idag är en sådan dag. Ni vet, det börjar bli höst. Man vet att det inte är en enkel tid man har framför sig. Mörker, mörker, mörker. Jag är sjukt känslig för mörker. Och mina framtidsplaner för att hitta någon att dela hösten och den galet bittra vintern med ser inte ljusa ut. Och jag ska förklara varför. Såhär resonerade en manlig bekant för några veckor sedan klockan 03.10 en lördagnatt utanför en av stans pizzerior med rullen i högsta högg, han är för övrigt gift. Om det nu har med saken att göra. I vilket fall resonerade han kring varför jag och en av mina nära vänner var singlar. Så här lät det: (föreställ dig en mycket förvånande och undrande ton blandat med mycket kebab) "Alltså, varför har ni inga killar? Ni är ju hyffsat snygga. Och du har ju en snygg röv".

Hyffsat snygga? Det kanske är hela förklaringen på problemet? Om man nu ser singellivet som ett problem vilket jag vanligtvis inte gör. Förutom just nu. Och..."du har ju en snygg röv". Är det något jag vet så är det att det krävs fasen mer än en snygg röv för att komma någonstans här i livet. Visst. den har säkert hjälpt mig då och då. Då och då när tillfällig bekräftelse behövts. Då kan jag ha använt den. Som någon form av lockbete för lite bekräftelse.Jag kan ha putat lite extra i desperata försök för att slippa gå hem ensam. Ja, jag har gjort det. Jag erkänner det. Men så mycket längre än så tar inte en snygg röv dig. Det finns drömmar och framtidsplaner som antagligen inte kommer bli uppfyllda på grund av att man är "hyffsat snygg" eller har en "snygg röv". Vill man förresten vara hyffsat snygg? Jag vet inte. I vilket fall är jag säker på att drömmar och framtidsplaner kommer uppfyllas på grund av helt andra kriterier. Andra kompetenser. Andra egenskaper. För att ha en snygg röv eller vara hyffsat snygg är ingen egenskap, det är bara något på ytan. Och under ytan finns mer. Så mycket mer.