Singelkrönikör

Jag skulle antagligen bli en riktigt bra singelkrönikör. Jag hade inte ens behövt göra någon research. Jag är liksom I researchen hela tiden. Researchen är I mig. Runt omkring mig. Hela tiden. Alltid. Inte ens om jag hade försökt hålla mig undan från all research hade jag klarat det. Det är jag och mina singelföljeslagare. Vad hade jag gjort utan er? Vad hade jag gjort av all min kunskap? Ja för jag vet ju himla mycket om hur allt fungerar. Eller vet jag det? Jag vet inte. Det enda jag vet är att vi är fantastiskt bra på att analysera. Och ingen kan någonsin komma och säga att vi inte vet hur spelet fungerar. Vi vet nämligen precis, exakt hur det fungerar. Ja åtminstone innan man hamnar mitt i det. Då verkar man tappa all kunskap man samlat på sig.
I korta drag:

1.  Hör inte av dig. (Han kan bli stressad).

2. Han hör av sig. Han är på.

3. Nu kan alltså även hon höra av sig. (det är ialla fall vad hon tror).

4. Hon är lika på som han. (det är ofta här man glömmer hur man ska spela. Sanningen är att jag fortfarande inte har en aning om hur man ska spela på nummer 4).

5. Han blir stressad. (men vill fortfarande ha kakan kvar. Jag vill inte ha förhållande, men kan vi fortsätta ses?).

6. Han vattnar. Håller upp hennes gnista för den som är ny inför uttrycket. (Men nej nej han tycker inte om henne. Nej det hade ju varit fruktansvärt att stänga någon dörr. Man kanske inte kan öppna den igen? tänker han.

7. Hon ställer krav för att rädda sitt eget skinn. Vill ha svar. Gillar du mig? Eller gillar du mig inte? Hon vill inte heller vara ihop, behöver bara veta vilket ben hon ska stå på. (Han blir ännu mer stressad. Hon uttryckte orden "ihop". Nu är han redan på språng).
And it goes on and on and on....

Märk väl att detta absolut inte handlar om något enstaka tillfälle eller någon enstaka person. Detta är något vi fått följa på  mycket nära håll. Mikroskopiskt nära. Många, många gånger. Det är det som gör det hela så komiskt. Så förundrande. Ändå verkar man göra samma fel varje gång. Men ingen vet riktigt vad det är för fel man gör. Vilket gör det svårt att göra det annorlunda nästa gång.
Ibland när vi maler finns det en manlig vän brevid. En manlig vän med stora öron. Han brukar undra: Ni tror aldrig att felet kan ligga hos er? Och vårt svar blir ständigt: Nej. närmast osannolikt.

" And your mind will never ever get bitter, if you remeber how to play". Robyn har rätt. Så jäkla rätt. När vi väl  förstår oss på 4:e steget så kan vi följa hennes kloka ord rakt av. Rakt av och fullt ut! Det känns fint!