1128 km nära..

Jag vet inte om det är alldeles galet eller bara helt naturligt. För mig känns det nog faktiskt helt naturligt. Ringer till goda vännen eftersom jag ska ta en promenad på en halvtimma för att hämta min cykel. Vi pratar om livet i litet och smått. Hon bakar, jag går. Hon bakar, jag går. Hon bakar, jag cyklar. Hon handlar, jag handlar. Hon går hem igen, jag betalar. Hon bakar igen, jag cyklar igen. Hon bakar, jag packar upp varor. Hon diskar, jag bakar. Hon bakar, jag bakar, Vi bakar. Och vi pratar hela tiden...nästan. Ibland blir det tyst i flera minuter för att jag måste räkna hur många dl socker det ska vara och hon måste koncentrera sig på smörkrämen till hennes biskvier. Hon har gjort biskvier hela samtalet. Jag tänker att det måste vara avancerat att göra biskvier. Och jag vet egentligen inte hur noga vi lyssnar på varandra för det tog  en timma innan jag verkligen fattade att det var biskvier hon gjorde, fast att hon informerat mig om det tio gånger.

Det gör inget att vi inte lyssnar så noga på varandra hela tiden, det gör inget att vi tänker på baket samtidigt som vi ska försöka reda ut livets stora fråga. Svaret blir halvdant och tankarna om mjölet i bunken och mannen i livet går in i varandra. Samtalet är oeffektivt och kan antagligen för någon annan verka helt och hållet meningslöst. Men för mig är det allt annat än meningslöst. För mig känns det som att hon är precis nära. Vi bakar precis brevid varandra fast att hon är 1128 km bort. Det känns fint och fullständigt jättemeningsfullt. En promenad, en cykeltur, två Icabesök, 21 kladdmuffins, 30 kolakakor, 29 frallor och 15 mandelbiskvier senare så måste vi lägga på. Inte för att vi vill utanför att vi måste. Samtalet slutar på 2 timmar och 3 minuter och jag antar att det är fullt normalt?
Vi hann inte riktigt prata klart, vi redde ut att vi bakat riktigt fina bakverk och att vi faktiskt är helt jäkla fantastiska, men vi redde aldrig ut livets stora fråga så jag tänker ringa upp henne igen. Jag tänker göra det nu. Och antagligen behövs det minst två timmar till för att reda ut den där stora frågan. Antagligen behövs det ett helt liv, men det gör mig inget. För jag vill prata med dig hela livet..

Alltid nära.

Tänk om jag missar något...

Hur blev jag en sådan som är så fasligt rädd för att missa något. I fredags skrek min kropp på mig, snälla snälla du vila. Kan du inte bara vila. Nej vänner ska till halmstad, ny stad, nya ansikten. Jag kan ju missa världens bästa ansikten, världens bästa kväll, världens bästa dans. Min hjärna tvingade min kropp att packa väskan, sminka, piffa och åka iväg. Jag är glad att jag åkte. Det var en bra kväll, med bra dans, med bra ansikten. Sov inte många timmar. Tror åtminstone det är en bra kväll när man pratar med en snygg kille med mörkt hår och säkert också därför bruna ögon. Varpå jag informerar honom om att, bruna ögon är så fina, jag gillar bruna ögon. Och han vänligt men bestämt informerar mig om att hans ögon är blåa men att hans vän har bruna ögon. Bestämde mig för att lördagen skulle bli en dag och kväll i vilans tecken.

Jag och vän åkte ner till havet. Många många många surfare. Kitesurfare. Och med vetskapen om att alla dessa senare ska vara på stans enda klubb fick mig att börja tvivla på det jag bestämt. Kan jag sluta hålla på att bestämma. Det visar bara min dåliga karaktär, att jag inte kan hålla mig till vad jag sagt. Som när man träffar en trevlig karl som vill följa med hem och man säger, du kan följa med men vi ska inte ligga med varandra. vet inte varför jag säger sånt, kan sällan hålla mig till vad jag bestämt ändå. Måste sluta bestämma. Såklart gick jag ut igår. Hade ju kunnat missa något. Och det är sant. Hade jag inte gått ut hade jag missat många snygga långhåriga, krulliga, väderbitna karlar. Men jag hade också missat skrikande fulla tjejer, utspillda drinkar på blusen, surfare som tror att de är lite mer än alla andra, folk som inte ser sig för och en allmänt onödig kväll ute. Hade jag klarat mig utan det och istället fått lite mer sömn. Svar, ja! Men man är ju så förbannad rädd att missa något. Vad trodde jag? Att min livs man skulle vara där, en gudomligt snygg surfare som ville ha just mig? Nej det trodde jag väl inte men ibland blir jag ju bara så trött på mig själv. Även om han varit där så är ju en surfare det sista man vill ha. Det brukar i alla fall en vän intala mig. En surfare tar alltid vinden i första hand och dig i andra och så vill man ju inte ha det. Jag behöver inte ha en surfare, jag kan ta någon med stilen och det långa håret som inte tror att han är mer än någon annan. Det räcker för mig. Nästa gång min kropp skriker efter vila så stannar jag hemma. Just det, jag skulle ju inte bestämma....

Sådana här fina stunder, det är dem man inte vill missa. Det gör man inte heller, för dem är spontana. De bara händer. Spontana fina stunder blir bäst.

Singel eller i ett förhållande?

Kom att tänka på något häromdagen. När någon ändrar relationsstatus på facebook. Hur kommer det sig att "är nu i ett förhållande" alltid har ungefär 50 likes medan "har gått från ett förhållande till singel" istället har ett flertal ledsna gubbar. Hur kommer det sig att folk tar för givet att den som nu är singel måste lida av det. Kanske att just den personen tyckte att det kändes härligt, en befrielse att bli singel. Singel blir man ju oftast när ett förhållande inte har varit så bra och då behöver det inte vara negativt. Tänk om "har gått från ett förhållande till singel" skulle få 50 likes, fasen vad käckt det skulle vart. En liten liten reflektion bara som slog mig häromdagen. Kan inte hjälpa att jag tycker att det är lite töntigt när folk likear "i ett förhållande". Som att man plötsligt blir mer accepterad då? Det är då man får börja gå på vissa bjudningar som inte passat sig att bli bjuden på förut när man var singel. Jag vet inte, antagligen är det jag som är töntig.... I så fall bjuder jag på det.

Sköra sköra söndag.

Det är söndag idag. Jag och vän är riktigt sköra. Hon är bakfull men inte jag. Det finns alltså en förklaring till hennes skörhet och kanske också till min. För jag måste alltid ha en förklaring till allt, och nu tror jag det är så att min kropp är slut som artist. Tränade fyra timmar igår och hög-på-livet-kickarna var många. Men nu känner jag mig helt tom och skör. All kraft försvann. Och så är det söndag, så jäkla typsikt. Min värsta dag. Fredag skynda dig!! Söndag och typ höst. Kall vind kommer in från balkongdörren, löven har börjat falla till marken och är gula.

Höst, söndag och ingen sol är ingen bra kombination för oss sköra själar. Behöver något. Behöver något så jäkla mycket. En kick. Hoppet håller på att lämna vän men det vill jag inte ska ske. Imorgon är vi antagligen starka igen. Det brukar vara så. Det brukar gå över fort men skörheten kommer med tätare mellanrum numera. Det gillar jag inte. Hur blev jag en sådan sentimental jäkla människa? Tänkare in i märgen. Och jag har ingen aning om hur man tänker mindre. Inte en enda jäkla aning. Undra om man kan lära sig sånt genom terapi?

Idag går tankarna så här oss emellan. Mig och vän.. Kommer vi vara någon som fyller någon annans tomrum för stunden? Resten av livet? Kanske, kanske inte. Det var inte så någon av oss tänkt livet, men så blir ju livet heller aldrig som man tänkt. Det har jag åtminstone lärt mig, att sluta planera livet. Och det är en vinst att ha slutat med det. En stor vinst. Kanske kommer hon och jag vara de som fyller någon annans tomrum när den behöver, kanske inte. Det finaste är i alla fall att vi fyller ett litet tomrum hos varandra genom att ha varandra i varandras liv. Ständigt. For better or worse. In sickness and health. Du är fin. Där du ligger...

Ett nytt försök..

Jag tänkte att jag skulle ge bloggandet en ny chans. Jag gillar att skriva, jag mår bra av att skriva, jag borde skriva. Sedan jag börjat jobba så verkar det som att min kreativitet och inspiration till att skriva försvunnit. Det är som att man ger av sig själv så mycket på jobbet att man är tom när man kommer hem. Det låter knäppt men det ligger något i det. All kreativitet lägger jag på jobbet, all kraft till att tänka ut bra saker att säga går till jobbet.

Fast jag älskar ju mitt jobb. Jag älskar att jag utvecklas, jag älskar utmaningarna det ger. Men ibland blir man matt, tom. Som med vilket annat jobb som helst antar jag. Har just fått något på hjärnan. Det är aldrig bra när jag får saker på hjärnan. Aldrig. Nu är det så att jag börjat fundera över om man åldras snabbare i mitt yrke. Får gråa hår snabbare, får rynkig hy snabbare. Jag hoppas inte det, men det värsta var att när jag tog upp det med min femton år äldre kollega sa hon att hon tänkt samma sak. Jag arbetar alltså på förskola för de som inte vet. Hur många gånger om dagen dyker liksom inte elvan upp mellan ögonen? (bekymmersrynkan). Jo med att få en dag för 18 barn att fungera så kan jag tänka mig att den dyker upp några gånger på en dag. Alla pockar på uppmärksamheten åtta timmar om dagen men jag hoppas innerligt att sträcken uppe på pannan inte jobbar allt för mycket. Omedvetet dyker de säkert upp, men jag vill inte. Jag vill liksom inte skynda på processen som trots allt kommer hända vare sig jag vill eller ej. Sen ska jag förstås vara glad att skrattrynkorna vid ögonen får jobba en del också. Tur, för jag vill hemska gärna jobba med det jag gör i många år till....


Om ni vill får ni gärna säga hej så jag vet om någon hittat hit igen.