Hon må va rädd..

...men aldrig feg.

Jag har fastnat i Lisa Ekdahlträsket. Jag lyssnar, lyssnar, lyssnar sönder. Kan inte komma loss. Antagligen kommer jag inte sluta fören jag näst intill kräks på hennes alla sanningens ord. För det är vad dem är allihop. Sanningens ord. Verkligen. Det är nog därför jag fastnar så lätt. Sanningens ord och hennes fina stämma. Jag vill ha denna kloka människa hemma hos mig. Hon kan hjälpa mig att sätta ord på det som behövs sättas ord på. Kloka kloka kvinna. Jag ska med hitta dem orden en dag. De behövs. För att kunna lära måste du känna annars blir din kunskap grå och platt. Hon vet precis den där Lisa. Och hon vet också att det är jobbigt att känna. Men hon gör det ändå. Just för att undvika att kunskapen blir grå och platt. Och jag gör det med henne. Känner. För jag vill inte heller att min kunskap ska bli grå och platt. Och dagens låt är på jakt efter solen. Det var gårdagens också. Och kanske morgondagens. Jag vet inte än. Och min favoritrad i denna fina lilla melodi är kanske inte så oväntad för dem som känner mig.  Hon är på jakt efter solen, hon har seger i sitt steg. Hon går rakt in i ljuset, hon må va rädd men aldrig feg. Hon vågar vinna över rädslan, hon kan se sin rädslas grund. Hon säger människan ska inte vara ensam, så kom låt oss dela denna allt för mörka stund. För även om melodin i sig kan verkar mörk så gillar jag bäst när texten någonstans sträcker på sig. Sträcker ut sin rygg. Och är modig. För det är den jag vill vara. Den jag ska bli. Den modiga. Och jag är på god väg. Hoppas jag. Fast jag vet att det kan ta ett helt liv.

Lisa. Deppigt tänker ni. Kanske. Men hon har faktiskt en och annan glad dänga också. Och den kommer jag ta här en annan gång. För jag har den på lager. Den ligger och väntar. På hyllan. På mitt lager… På mitt lager, av låtar som sätter ord på det som behövs.