Dagens reflektion...

Ja jag är ju en riktig nörd när det gäller att lyssna på texter istället för att lyssna på låten. Därav denna reflektion....

Jennifer Hudson & Ne-Yo – Think Like A Man featuring Rick Ross

 But in love, love, love
You gotta act like a woman and think like a man
But in love, love, love
You gotta act like a woman and think like a man.

Ja det borde ju inte vara så svårt. Män tänker ju inte. Fasen vad skönt. Oj nu generaliserade jag visst väldigt. Jag gör gärna det. Men till saken hör att jag faktiskt är så otroligt på riktigt fascinerad och rentav avundsjuk på de män (och kvinnor också för den delen) som inte tänker i närheten av så mycket som jag gör. Lär mig. 

Så alltså nästa mål:

*träna på att tänka som en man, det vill säga inte tänka särskilt mycket.

samt att...

* act like a woman. Kanske glömmer bort det lite ibland.   

För stor.

Ansiktet – För stor
Här har vi låten som har den stora förklaringen till varför jag fortfarande lever singel. Det är åtminstone det jag vill intala mig. Är det jag som är för ytlig eller hon som är för djup? Hon är för stooor för mig. Hon är för stor för mig. Det finns inget jag kan göra, jag kan bara önska att jag var lika stor som du.

Ja jag är helt enkelt för stor, för djup. Som en ocean som dem drunkar i.
Så det...
Ja man kan se det hur man vill, men just nu känns det lättast för mig att se det så här. Ha en fin lördag godingar:)

Hur gick det sen...

....Kanske någon undrar. Eller så undrar du inte. Man vet inte.
Men i vilket fall tänkte jag i alla fall informera. Skitbra avslappnad söndagsdejt blev det. Hade oroat mig i onödan.... som vanligt. Trevlig kille, lätt att prata med, vinet var gott, visst var han lite ung men va katten. Han kunde umgås. Umgås lättsamt. Det gillar jag. Så mycket lättare att gå på dejt i gbg. Behöver inte bry sig om en människa. Behöver inte snegla över axeln och undra om någon tittar på mig nu. Om någon undrar vad jag gör med han. vad jag gör med han där. Varför jag går runt och håller handen i ett mörkt söndagsgöteborg. nej varför gör jag det egentligen. Varför inte? Som singel måste man ta chansen när den dyker upp. Och tänk, det som skulle kännas så onaturligt i denna lilla stad kändes ändå helt naturligt där. Nej vi har inte träffats igen. Vi kommer antagligen träffas igen. Det är inget särskilt. Men sådana kvällar behövs i vardagens mörka november. Vi får se när det blir...

vill kräkas...

.. för nu ska jag utsätta mig för det som jag tydligen är övertygad om att man utvecklas av. Blindate..
Så länge jag inte har någon chans att gå på det själv så är jag ialla fall övertygad om att det är något som utvecklar. Nu när jag själv har chansen vill jag helst av allt bara ligga under täcket i min trygghetsbubbla tillsammans med min begynnande förkylning. Men istället ska jag till gbg och "ta en bärs, eller nåt"..
Inte för att jag vill, utan för att jag kan!

tillfällig tillfredställelse, den sanna glädjen?

Tillfällig tillfredsställelse, helgens tema....
Detta är nog något som jag är expert på skulle jag kunna tro, tillfällig tillfredsställelse då det ingår att bränna pengar... Tänk det är ju helt galet och alldeles barnsligt att ett par skor och lite nya kläder kan få en att känna sig så fullkomligt tillfreds. Tillfredsställelsen är dock så tillfällig att det bara håller till knappt dagen efter vilket gör mitt köpbegär ännu mer galet. Och jag är alldeles för spontan i mina köp för "jag måste bara köpa något". Hur sunt är det? Kommer hem med för små byxor och för stora skor. Vänta, vad är det? Vänta tills det kanske dyker upp några skor som passar? Nej nej jag chansar. Så där i lördagens shoppinghetta gick det några hundra. För att prata i mildare termer.

Söndagen, åh fina fina soliga söndag. Jag åker till gbg och skaffar mig lite annan tillfällig tillfredsställelse. Strosa i fin miljö med fin vän. Ja den tillfredställelsen är förstås helt klart gratis. Men sen tar vi en fika där, ett resturangbesök där. Ingen av oss har egentligen några pengar åtminstone inte om man ska ha lite framförhållning. Men det har vi inte. Därför tar vi en fika till innan jag ska hoppa på tåget hem. För jag är "tänka-för-stunden" personifierad skulle man kunna säga. Några hundra till föll genom mina fingrar, för jag tycker att den där tillfälliga tillfredställelsen är så galet härlig. Och jag behöver den. Så in i norden behöver jag den. Men jag vet det kommer ifatt mig i slutet av månaden. Och jag vet inte hur jag gör men än så länge har jag överlevt sista veckan i månaden utan ett korvöre. Så jag vet inte om jag är tillräckligt motiverad till att sluta upp med min tillfälliga tillfredsställelse, vi får se. Jag borde nog dra ner på det åtminstone. På något sätt. Får se hur jag gör...
Och jag vet inte om tillfällig tillfredställelse är den sanna glädjen. Jag tror inte det. Men jag avslutar ändå kvällen med att unna mig en stor godispåse. Och nu är jag galet mätt och känner mig inte alls så jättehärlig. Men de första tio godisarna var en riktigt go tillfällig tillfredställelse. Försöker uppnå känslan igen genom att ta en godis till. Gott?

Du är ändå min bästa tillfredställelse idag, för du är inte tillfällig:)

1128 km nära..

Jag vet inte om det är alldeles galet eller bara helt naturligt. För mig känns det nog faktiskt helt naturligt. Ringer till goda vännen eftersom jag ska ta en promenad på en halvtimma för att hämta min cykel. Vi pratar om livet i litet och smått. Hon bakar, jag går. Hon bakar, jag går. Hon bakar, jag cyklar. Hon handlar, jag handlar. Hon går hem igen, jag betalar. Hon bakar igen, jag cyklar igen. Hon bakar, jag packar upp varor. Hon diskar, jag bakar. Hon bakar, jag bakar, Vi bakar. Och vi pratar hela tiden...nästan. Ibland blir det tyst i flera minuter för att jag måste räkna hur många dl socker det ska vara och hon måste koncentrera sig på smörkrämen till hennes biskvier. Hon har gjort biskvier hela samtalet. Jag tänker att det måste vara avancerat att göra biskvier. Och jag vet egentligen inte hur noga vi lyssnar på varandra för det tog  en timma innan jag verkligen fattade att det var biskvier hon gjorde, fast att hon informerat mig om det tio gånger.

Det gör inget att vi inte lyssnar så noga på varandra hela tiden, det gör inget att vi tänker på baket samtidigt som vi ska försöka reda ut livets stora fråga. Svaret blir halvdant och tankarna om mjölet i bunken och mannen i livet går in i varandra. Samtalet är oeffektivt och kan antagligen för någon annan verka helt och hållet meningslöst. Men för mig är det allt annat än meningslöst. För mig känns det som att hon är precis nära. Vi bakar precis brevid varandra fast att hon är 1128 km bort. Det känns fint och fullständigt jättemeningsfullt. En promenad, en cykeltur, två Icabesök, 21 kladdmuffins, 30 kolakakor, 29 frallor och 15 mandelbiskvier senare så måste vi lägga på. Inte för att vi vill utanför att vi måste. Samtalet slutar på 2 timmar och 3 minuter och jag antar att det är fullt normalt?
Vi hann inte riktigt prata klart, vi redde ut att vi bakat riktigt fina bakverk och att vi faktiskt är helt jäkla fantastiska, men vi redde aldrig ut livets stora fråga så jag tänker ringa upp henne igen. Jag tänker göra det nu. Och antagligen behövs det minst två timmar till för att reda ut den där stora frågan. Antagligen behövs det ett helt liv, men det gör mig inget. För jag vill prata med dig hela livet..

Alltid nära.

Tänk om jag missar något...

Hur blev jag en sådan som är så fasligt rädd för att missa något. I fredags skrek min kropp på mig, snälla snälla du vila. Kan du inte bara vila. Nej vänner ska till halmstad, ny stad, nya ansikten. Jag kan ju missa världens bästa ansikten, världens bästa kväll, världens bästa dans. Min hjärna tvingade min kropp att packa väskan, sminka, piffa och åka iväg. Jag är glad att jag åkte. Det var en bra kväll, med bra dans, med bra ansikten. Sov inte många timmar. Tror åtminstone det är en bra kväll när man pratar med en snygg kille med mörkt hår och säkert också därför bruna ögon. Varpå jag informerar honom om att, bruna ögon är så fina, jag gillar bruna ögon. Och han vänligt men bestämt informerar mig om att hans ögon är blåa men att hans vän har bruna ögon. Bestämde mig för att lördagen skulle bli en dag och kväll i vilans tecken.

Jag och vän åkte ner till havet. Många många många surfare. Kitesurfare. Och med vetskapen om att alla dessa senare ska vara på stans enda klubb fick mig att börja tvivla på det jag bestämt. Kan jag sluta hålla på att bestämma. Det visar bara min dåliga karaktär, att jag inte kan hålla mig till vad jag sagt. Som när man träffar en trevlig karl som vill följa med hem och man säger, du kan följa med men vi ska inte ligga med varandra. vet inte varför jag säger sånt, kan sällan hålla mig till vad jag bestämt ändå. Måste sluta bestämma. Såklart gick jag ut igår. Hade ju kunnat missa något. Och det är sant. Hade jag inte gått ut hade jag missat många snygga långhåriga, krulliga, väderbitna karlar. Men jag hade också missat skrikande fulla tjejer, utspillda drinkar på blusen, surfare som tror att de är lite mer än alla andra, folk som inte ser sig för och en allmänt onödig kväll ute. Hade jag klarat mig utan det och istället fått lite mer sömn. Svar, ja! Men man är ju så förbannad rädd att missa något. Vad trodde jag? Att min livs man skulle vara där, en gudomligt snygg surfare som ville ha just mig? Nej det trodde jag väl inte men ibland blir jag ju bara så trött på mig själv. Även om han varit där så är ju en surfare det sista man vill ha. Det brukar i alla fall en vän intala mig. En surfare tar alltid vinden i första hand och dig i andra och så vill man ju inte ha det. Jag behöver inte ha en surfare, jag kan ta någon med stilen och det långa håret som inte tror att han är mer än någon annan. Det räcker för mig. Nästa gång min kropp skriker efter vila så stannar jag hemma. Just det, jag skulle ju inte bestämma....

Sådana här fina stunder, det är dem man inte vill missa. Det gör man inte heller, för dem är spontana. De bara händer. Spontana fina stunder blir bäst.