Stalker!

Internet kan vissa dagar få mig att bli en riktig stalker. Ikväll har jag stalkat lite. Min vän är lite småkär i Idol-Olle. När hon gått hem var min dator inne på youtube eftersom hon kollat ett klipp på honom. Livsfarligt. Jag började stalka. Så nu har jag varit med honom och hans kompisar både i Grekland och i Visby. Det kändes härligt. När de var i Visby, kom jag på mig själv upprepade gånger med att sitta och skratta eller småle för mig själv. Jag trodde säkert att jag var en av dem. Att jag var med självaste Idol-Olle i Visby. På seglarsemester. I verkligheten skulle det antagligen inte passa mig alls.

Det känns för ytligt på något sätt. För stekigt. Men så här på avstånd, så här på distans en mörk septemberkväll känns det mysigt. Jag vet, jag kan vara expert på att stalka. Men jag tycker att man får skylla sig själv lite om man lägger ut sådant på Youtube. Eller? Är det inte till för att stalkas kanske? Jag tror det. Jag intalar mig det åtminstone, så slipper jag känna mig onormal när jag kommer på mig själv med att småle och tro att jag är en av Idol-olles vänner, som har till uppgift att lägga ut fendrarna när det är dags att lägga till. För det är ungefär så mycket som jag kan om segling. Fendrar kan jag klara av. Hoppas jag i alla fall. Men jag är inte sen att tacka nej till en segeltur om jag nu någon gång skulle få en inbjudan, nej nej jag kan nog lära mig hur man hissar segel!



(För övrigt känner jag mig lite konstig som ens skriver om det här.Det skulle ju kännas riktigt pinsamt om någon som var med på resan av någon konstig anledning skulle hamna här. Som jag skulle få skämmas. Men som jag brukar tänka: Jag bjuder på det! Jag bjuder på det precis som dem bjöd mig till att få vara med på deras segeltripp en stund). Såklart är det också lite till dig fina vän som är kär i idol-Olle på avstånd. Du ska få ha honom ifred i fortsättningen, jag tror inte att mitt stalkande har fått mig att bli kär i han. Inte än.